Vi som vill leva kvar i relation trots otrohet - kom hit så stöttar vi varann
...men här är ni ju! Alla mina bundsförvanter... att vi var så många, det visste jag inte... men oj vad jag känner igen mig i så mycket ni skriver...
Min historia i kort version: 17 år tillsammans och tre barn, stort hus och företag. Vi växte isär, ville olika, hade inte samma prioriteringar eller intressen... allt blir sämre och sämre... vi kan inte kommunicera alls. En dag meddelar min man mig kallt att han inte vill mer och lägger ner vårt äktenskap... jag trodde vi skulle lösa, men han är helt klar... men istället för att göra som han borde, dvs flytta ut, så inleder han ett förhållande med min vännina! Han tyckte att han klart och tydligt sagt åt mig vad som gällde och var då fri att göra som han ville!! Efter 1 år flyttar jag ut, då pratar vi inte alls med varann..
Vi var separerade i 1,5 år och under den tiden ljuger han för mig att förhållnde med vänninan är hur oseriöst som helst... icke, jag får veta att de planerar en framtid tillsammans med våra och hennes barn...de kollar på hus... att ångest kunde göra så fysikst ont... dubbelt sviken av den som stod en närmast och lovat att göra så i nöd och lust och så även av väninnan...
Gräset var inte grönare, efter 1,5 år vill han ha mig och familjen tillbaka... efter dessa fruktansvärda månader var jag väl lättköpt... jag gick på allt och han lovade mig guld och gröna skogar... Så där är vi nu.. de första månaderna efter återföreningen var ljuvliga, vi var som nyförälskade hela tiden och kunde knappt vara från varann... men smekmånaden efter 17 år tillsammans innan är kort...
Jag känner igen allt med hämnd, kunde han så kan väl jag... (tror jag inte jag kan, men det känns skönt att inbilla sig iaf::)
Har också fått uppleva en dålig film.. när han valde att till slut bryta med väninnan, så slängde hon hans kläder och saker utanför min dörr, så min dotter fick se pappas kalsonger flyga utanför vind för våg.. hon parkerade makens släp (som hon lånat) på gatan utanför hos mig, så inga grannar kom fram.. hon ringde och sms:ade och hotade och skrek och djävlades med mig så jag mådde piss... Jag var under den här perioden livrädd, jag visste inte hur mycket som var hot och vad hon egentligene var kapabel att göra :(
Dock, känns som jag lever i en lögn nu... vi har det inte bra.... kanske var hans svek för stort... tilliten kan jag aldrig få tillbaka, han har ju svikit mig en gång, varför skulle han inte kunna göra det en gång till...??
Jag har krävt parterapi och att vi säljer huset där allt "skit" hände.. han är sur för huset, det var vårt drömhus, men det kunde han ha tänkt på innan han gjorde sina skitiga val... Det finns ett nytt hus köpt med inflyttning i sept, men om vi fortfarande kämpar på tillsammans då vet jag inte... då flyttar jag till huset själv..
Oavsett, jag tror aldrig att det går att få tillbaka det som en gång var, det är förstört för alltid... tyvärr :( Frågan är bara om man ska köpa det och leva "halvbra" eller helt enkelt ge upp... vad säger ni andra??
. Ja, de första 4 raderna skulle kunna vara mina ... och de följande också, till viss del ... ! Man måste ha varit här, i denna speciella situation, för att förstå dessa tankegångar. Kom på mig själv hur jag liksom har förvrängt det här med att "söka stöd hos en vän", till att det är just bara stöd (och bekräftelse) i en svår livskris och ett svek. Men när jag berättade för min syster häromdagen om hur jag tänker, kom jag på att sanningen är lite mer än så. Jag tror faktiskt "hela jag" egentligen vill vara någon annanstans, hos någon som är värd mig och bara vill väl. Och jag tror att avståndet från att inte hoppa å tåget och att göra det, är kort....! Men när jag är stark och den fungerar som den omhändertagande mamman i familjen, så försvinner lite av det. Jag hoppas jag befinner mig i en bearbetningsfas, där det hela tillslut blir tydligt för mig känslomässigt.