Vi som vill leva kvar i relation trots otrohet - kom hit så stöttar vi varann

Ja, jag undrar hur jag själv skulle ha känt, kan inte ens  leva mig in i det. Jag tror jag skulle vara livrädd för att ha trampat omkring i någon annans kvinnas mest personliga...vilket hat jag skulle kunna ha väckt... jeeesus. Tänk om hon blir tokig av svartsjuka och har ihjäl mig, kastar syra på mig eller straffar mig på något sätt. Man har ju sett så många filmer om hur våldsamt det kan bli efter otrohet (att folk vågar ...). 

Till sak, jag tror att för den starka rädslans skull skulle jag försöka närma mig och gjuta olja på vågorna - liksom trivialisera det hela lite. Jag tror de som lyckas gå över gränsen och vara otrogna har ett visst mått av självcentrering i grunden och sätter sig själva främst även i "förlåtelseprocessen". 

Kan inte hjälpa det men tror att otrogna kanske tänker lite: "oj, blev det så illa, himmel(!) ledde det till att någons fru nästan ville begå självmord av sorg och chock över sveket .... oj det hade jag inte räknat med (eller hade inget intresse av att tänka på) när jag var mitt i mitt säng-gavelsdunk. Det var ju så mycket spänning i o med det förbjudna och få vara tillfälligt lite utvald och speciell av en man"

Det är svinigt av båda parter, varför skulle någon av dem ha mindre ansvar, förutsatt att båda vet hur hela situationen ser ut? Det enda undantaget man kan tänka sig där den andra "inte förstår" vad den håller på med/kan få för konsekvenser - är om den andra kvinnan/mannen förståndshandikappad eller tonåring (=mindre förnuft än vuxen kvinna). 

 

...förlåta går inte (för mig i a f ) -men jag förstår de som vill fortsätta i relationen  - jag tror på er styrka:)

Kan tillägga att jag tror på tidens läkande process - det är bara det att livet är så kort - amor vincit omnia (tack för de kloka orden), jag och min man sa nyligen - vi kommer att ses igen, kramas och vara hängivna varandra - men det kanske inte blir förrän om 20 år. Ja, så illa kan det vara. Vi måste läka nu (eller jag ...) och det måste vi göra på var sitt håll. Vårt fokus är bra samarbete för barnens skull. En kram när vi ses några vänliga ord ...

Ja, när du säger det - kanske mer stryk på den som är gift/sambo och ger sig ut på jakt  ...(men tänk om alla kvinnor/män hade hög moral och bara sökte äkta singlar och separerade och tackade nej till gängade kåtbockar, det finna ju så många ensamma som söker partner därute ....) Lidandet förknippat med otrohet skulle reduceras rejält procentuellt i landet ....

När jag var kvar var svaret på frågorna:

1. Efter ett långt förhållande har man oerhört starka band omedvetet, det är oerhört smärtsamt att klippa dem och man hoppas på att allt ska kunna kännas bra efter en tid när allt kanske har/kan läkas. Det handlar lite om bekräftelse också - man förväntar sig nog omedvetet att skadan måste balanseras upp med något som är motsatsen till skadan - kompensation från partnern - läkning - vissa lyckas - andra inte av olika orsaker.

2. Fruktansvärt - skadorna går in till märgen, chock, ångest och förtvivlan - som att någon satt sig på huk och "pissat"  i ens innersta, typ. Skövlat och stampat ner med skitiga stövlar det man värnade och skötte om med själ och hjärta. Grundtryggheten försvinner med ett "fingerknäpp".

3. Aldrig någonsin, vaksamhet och åter vaksamhet blir ens livspartner ...

Ja, i mitt fall kunde jag spåra otroheten typ 5 år tillbaka i form av e-mail från e-tjejer och betaltjänster som hade att göra med sexchat, under hela tiden var han vår familjefar med ansvarskänsla för barn och rätt ok sexliv. Det var en slags livsstil med allt dubbelspel som han normaliserade för sig själv för att det skulle fungera för honom psykiskt - och allt doldes med jobbgrejjer typ "konfidentiellt-därför-är-allt-skyddat-med-koder".  

I mina ögon tillhör inte en sådan person sin fru/partner annat än på papper (om gift) - utan sina egna självcentrerade behov. Men det gör ont att inse att det är så. Bättre för mig att hitta en kärleksfull partner som känner starkt för att den egna familjen/kvinnan ska må bra ...

Ja, alla har sin personliga gräns för att "nu går det inte längre". Minns att  främsta syftet med den här tråden var att stötta upp de som kämpar på i sina förhållanden och med de känslor som följde otroheten. Hur mår ni? Någon som hittat smarta vägar till att t ex må bättre, minska misstänksamheten och generellt ta sig fram genom krisen på ett konstruktivt sätt?

Det är inte att man faller som är väsentligt - utan hur man reser sig, remember?

Behöver ni något efter allt ni tvingats gå igenom ....ta det (!), ni förtjänar ALLT som för er framåt och får er att vara starka mammor, kvinnor .... whatever it is...!:)

Love//TS

 

... och "män" förstås - det är ju inte bara kvinnor som råkar ut för otrogna partners ...

Det tror jag med - och det man tror skulle knäcka en - kan stärka istället - men det tar tid. Ofta är smärta vägen till något bättre - kroppen har sina "knep" att hantera svårigheter om man tillåter den att "jobba på" och inte hindrar.

Kram:) 

Flikar in här bara för att det du säger är viktigt: Att låta den otrogne  "spela vidare" och leva på hoppet att det inte händer igen skapar bara mer lidande hos den som redan blivit utsatt. Även om det är svårt att bryta en relation, så gör man sig en rejäl otjänst om man accepterar att otrohetsbeteendet fortsätter. Rätt att bryta alltså om sveket fortsätter i smyg. Men inte rätt om otroheten är en isolerad händelse som andra parten ärligt ångrar djup och visar tydliga tecken på vem och vilket liv han "väljer" sedan. Bra också att inte göra något förhastat, scanna av läget - vem har du att göra med egentligen? Få ordning på känslorna - det är en lång svår process som påbörjas hos den som blivit djupt sviken, Målet är att få en helhetsbild och sedan ta ett klokt beslut och det måste få ta sin tid.

Kram!