Anonym (gravid) skrev 2012-08-18 01:31:33 följande:
Hej. Kom på min sambo att vara otrogen i mars 2010. Vi har efter det kämpat för att hitta tillbaka, men vi har även haft några väldigt bra perioder... jag är ju trots allt gravid nu.... I slutet av juli hitta jag ett mail som var skickat till denna kvinna från min sambos mail och kolla sedan upp hans telefonlista till mobilen där det var en del samtal och sms till samma kvinna. Har konfronterat honom igen och han har erkänt.
Det jag funderar väldigt mycket på, vilket jag även gjorde då för 2år sedan är: - Ska jag berätta för hennes man att hon varit otrogen mot honom 2010 och nu i juni?
Det som fått mig att inte göra det är för att varför krossa en familj till. Det finns ju trots allt 2 barn i denna familj, men samtidigt har vi ju en dotter som var 1år 2010 och hon är ju inte värd detta heller och inte f-n brydde hon sig om det... så varför ska jag bry mig om hennes familj?
Jag vet att hon är livrädd att jag ska kontakta honom med all rätt.
Det som mer fått mig att avstå från att ringa mannen är att jag är lite "rädd" för att detta ska komma ut på sambons jobb där hon självklart också jobbar och att det sedan ska sprida sig. Jag vet fortfarande trots 2 fruktansvärda svek inte om jag vill gå skilda vägar? Vi har en underbar dotter tillsammans och en bebis på gång och det påverkar... i alla fall för mig.
Har hennes man rätt att veta???
Svår fråga. Jag skulle säga att det beror på varför du väljer att berätta.. Är det för att hämnas så tycker jag det är fel och blir fel.. Tidigare skulle jag sagt att det inte finns någon anledning att blanda sig i någon annans relation men jag har ändrat mig på den punkten och tänker idag att det kan finnas goda skäl att berätta..
- Om man verkligen upplever att den andra (som blir bedragen) verkligen kränks, att den otrogna/ne uppför sig som ett svin.. Ja, då kan det finnas anledning att säga något av ren omtanke/medmänsklighet. I ett sånt läge kanske man själv skulle önska att man fick veta (i motsvarande situation) och få möjlighet att ta sig ur en usel relation där man blir behandlad som skit.
- En annan anledning (vilket kanske är vanligare) handlar om att man ska öka möjligheten att få börja läka och reda ut sina egna problem tillsammans med sin egen partner (om man vill gå till botten med relationen och kämpa)..
Ofta så handlar otrohetsaffären om en "verklighetsflykt" (iaf i början) och de inblandade inser inte riktigt att det finns "äkta" människor runt dem som blir påverkade/sårade. Spänningen och förälskelsen gör inte att man ser helt klart och så länge man inte är avslöjad kan man fortsätta utan att ta ansvar fullt ut.
Detta kan vara en god anledning att berätta (även för den andras partner), visst kan det vara elakt, visst finns risken att den relationen kraschar och människor tar skada - men det må vara hänt, det är en konsekvens av otroheten och något som
den otrogne får ta ansvar för..
Jag valde att inte ta kontakt med den andra. Det var nog ett delvis egoistiskt beslut (inser jag i efterhand) eftersom jag trodde/tänkte att det skulle innebära en snabb skilsmässa (därborta) och att det då skulle vara ännu mer "kört" för mig att vinna tillbaka min fru..
Med facit i hand var det ett felbeslut, det hade varit bättre med en rejäl väckarklocka som hade tvingat båda till ett äkta/skarpt val.. Förälskelsen hade inte längre varit lika "sockersöt" och romantisk.. Kanske hade slutresultatet ändå blivit detsamma men vi hade kommit igång med hanteringen/läkningen snabbare..
Nu har det gått en del tid och är mycket lugnare.. Något säger mig att jag hade kunna bespara mig själv nästan ett halvårs ångest om jag hade agerat annorlunda..
