Anonym (första försöket) skrev 2012-06-13 11:53:29 följande:
ÅH!
Måste bara skriva här för vi är i samma läga du och jag TS. Vi lyckades också på första försöket och ibland kännes det ´verkligen som om ALL frustration och besvikelse som andra IVFare känner efter sina misslyckanden riktas mot de som faktiskt lyckats. Jag trodde också att det skulle trösta att höra om lyckanden, men jag tror att förtvivlan över den egna situationen gör en avundsjuk och man ser chansen att vräka ur sig all sin ilska på någon som egentligen inte alls förtjänar det. Ta det inte personligt!
Vi sökte dessutom hjälp redan efter ett år och fick hjälp omgående. När andra lämnade återbud ringdes vi in och hela processen skyndades på. Drygt åtta månader efter att utredningen startat så väntar vi nu barn.Det har irriterat många. Samtidigt som vi undrat vad det är att vara avundsjuk på, vi har på kort tid fått ta emot besked som vänt upp och ner på vårat liv och satt oss i djup kris. Ingen spermieproduktion och blockerade äggledare. Enda utvägen vi erbjöds var därför IVF med donerade spermier. Insemination funkar ju såklart inte om äggen inte kommer fram. Sen har det resulterat i en graviditet och det är såklart underbart. Men det är som sagt ett barn som kommit till via IVF och spermadonation. Så det är verkligen inte det lyckliga slut vi hoppats på, även om vi är överlyckliga över att vi nu får vår familj.
Fertilitetsutredningar och behandlingar hadlar om så mycket mer än att bara bli gravid tycker jag. Det är hela ens föreställning om hur det ska gå till, att ens partner plötsligt kanske inte blir biologisk förälder.... Det är ju en stor sorg att längta och vänta efter något som tycks hopplöst och omöjligt! Därför är det så viktigt att få vara GLAD åt det som faktiskt går bra! Låt ingen ta det ifrån dig.
Ja ursäkta men det är nästan lite skrattretande om man tänker på vilket perspektiv man har som kallar detta "första försöket"! De flesta brukar referera till första planerade ägglossningssexet, men här är det provrör och donation som räknas... Igår tänkte jag av någon anledning tillbaka på vårt riktiga första försök, hemma i sängen i vad som känns som ett helt annat liv. De som får behålla det som första försöket ska vara glada, och vi andra borde verkligen stötta varandra mer!
En tanke som har smugit sig in i hjärnan på mig nu när vårt första IVF har misslyckats (har till och med blivit överstimulerad och mår skit) är att det kanske hade varit för enkelt annars, så det är säkert såhär det ska vara. Fatta va sjukt!
Grattis till bebisen i magen!!!
De enda solskenshistorer som jag fann tröst att läsa var de som försökt ungefär lika länge med likande problem och som äntligen lyckades.