Hej, jag tänkte höra om någon här har varit familjehem till sitt syskon och hur det fungerade för er, hur gammal du var då du blev familjehem och bara få prata lite. Själv blev jag familjehem till mitt syskon vid 22- års ålder och kan ibland känna mig lite ensam i den upplevelsen.
Är det så lämpligt?? Låter inte bra att ett syskon från samma dysfunktionella familj ska ta hand om småsyskon.
Förstår mig inte på hur det kan få gå igenom..
gram=kram
Hej!
Ville bara skriva en rad, jag är ett barn som blev placerad hos min äldre syster i tonåren. Min pappa orkade inte med mig, och jag hade provat bo hos min mamma men det funkade inte. (missbruk hos henne)
Jag tycker att det bästa som fanns var att få komma och bo hos henne. Det hjälpte mig att bli den människa jag är idag, en fullt fungerande svensson som har familj och jobb.
Och hon och jag har idag en underbar relation till varann, jag har henne att tacka för att mitt liv ser så bra ut som det gör.
Det är underbart att man kan hjälpa varann inom familjen. Idag hjälper jag henne ofta med att ta hand om hennes barn och låta dom bo här när det behövs. Det är så en fin släktrelation ska se ut.
Så heja dig, var i grund och botten allt jag ville säga.
JAg hade nog mått mycket bättre i livet om jag hade fått flytta hem till min syster i tonåren, då min far var en elak jävel. Men det var aldrig någon soc inblandad där. Flyttade hemifrån till första bästa pojkvän istället. Vad jag vill säga är att bara för att familjen är dysfunktionell, behöver det inte innebära att syskonen är helt förstörda, eller att de inte kan backa upp varandra. Det måste ju ändå vara mycket bättre att vara kvar inom familjen, med de som älskar en och känner en från grunden, att finnas kvar i sitt sammanhang, än att kastas bort till främmande människor.