Vi som vill ha endast 1 barn

Vill heller inte ha mer än 1. Alltid velat ha en dotter och det fick jag så jag e nöjd.

Det underbara med livet i sig är att vi alla har rätten att bestämma själva hur många barn vi vill ha :)

Vi vill heller inte ha fler än ett barn, min man vill ha ett till bara för att han vill pröva att få en pojke också (roligt med en av varje) men eftersom man aldrig vet vilket kön man får och eftersom ingen av oss tyckte/tycker om bebistiden så ser vi ingen anledning med fler barn. Vi är två föräldrar som tycker om att arbeta mycket och vara upptagna utomhus, vi gillar inte störd sömn, ingen egentid och en massa krävande barn. Nej, nu har vi vår lilla ängel som vi är så nöjda med och fler barn har vi inga behov av :)

Vi har världens finaste kille och är nöjda med det. Han växer upp i en kärleksfull familj med fokus på honom.
Balans i familjen, tid för reflektion och ta del av hans uppväxt. Inte ha ögonen samtidigt på ett mindre syskon.
Jag lider verkligen när jag ser "rediga" 3-4 åringar snällt få stå åt sidan för att mamma/pappa inte hinner med - allt fokus på småsyskon. Åh, så mycket ni missar för att "klara av småbarnsåren".
   
Njut! Det är helt fantastiskt med ett barn!   

Vi har ett barn och kommre inte att skaffa fler, främst pga sjukdom men vi känner idag att det räcker med vår dotter och vi trivs som familj att vara tre, varför måste man förklara sig mot omgivningen om man vill ha ett barn, jo för att man skall vara som alla andra och inte avvika i detta landet, lagom.

Så jag bryr mig inte längre. Ingen har rätt att få nåt svar om man frågar varför man har ett barn och om man inte skall skaffa fler och så, man kan fråga, men vem säger att man behöver svara ?

Jag vet att vägen till att få vår dotter var även den svår och för alla är det inte ens lätt att få barn överhuvudtaget.

Så jag är stolt mamma till en underbar 6 årig dotter.

Det är så himla skönt med bara ett barn. Det känns nästan inte som att ha ett barn utan mer en vän man bor med. Jag hinner med honom och jag har fortfarande kroppen i behåll och tänker inte riskera den igen. Vi har råd att resa utomlands och göra andra saker som skulle bli helvetesdyrt med flera barn.

Jag var själv ensambarn i 10 år och det är detta som gör att "jamen alla barn mår bra av syskon" inte biter på mig, för dessa 10 år var helt fantastiska. Jag räknades verkligen, jag var sedd, det var lugnt och skönt, alla hade tid och ork med mig. Sen när jag fick syskon var den roliga barndomen slut.  

Jag håller med er helt! Denna fixering vid syskons förträfflighet för ett barns utveckling och välbefinnande har gått alldeles för långt. Nä, det är inte synd om ensambarn. Jag var ensambarn i 8 år och trivdes alldeles utmärkt med det. Vi vill inte ha fler barn eftersom vi inte tycker att bebisar är så intressanta. Det var ett nödvändigt ont att stå ut med tills vår dotter blev äldre, roligare och intressantare. Jag vill inte vara gravid igen av så många olika anledningar: jag tycker om att min kropp bara är min, jag vill inte frivilligt utsätta mig för sjukvården igen och jag vill inte att min dotter ska behöva stå tillbaka p.g.a. ett syskon.

blev så glad när jag läste den här tråden, känner precis lika som er

Gud vad skönt att läsa denna tråd! Jag har ett barn och är nöjd med det. Funderar ibland på om vi ska skaffa en tvåa, men vet ärligt talat inte om det är för familjens skull eller för att samhället tycker att man ska ha "minst två"...

Min dotter är 4 år, så himla bra ålder också.  

Vår dotter är 3,5  :) jättehärlig ålder, vi njuter verkligen! Vi har all tid i världen för både varandra, henne och dessutom den viktiga egentiden :)

Vi har det bara så himla harmoniskt och bra i vår lilla familj och vi vill inte förstöra det på något vis!

vi har funderat och funderat fram och tillbaka, men vi tycker att vi kommer på fler nackdelar än fördelar med fler barn. Vi har inte bestämt oss till 100% heller, men som det känns blir det inga fler barn.
vi har funderat på att bli stödfamilj istället.   

Vi har också ett barn och än så länge är vi båda nöjda med det. Det var aldrig tanken från början, jag hade nog tänkt mig två barn med 3-4 år emellan. Men sen kom nr 1 och vi blev rätt överväldigade båda två och kände att det räckte gott och väl. Man vill ju ha energi för annat i livet än att vara förälder och ingen av oss har känt något direkt sug efter fler, inte ännu i varje fall.

Kommentarer har man ju dock fått ett gäng genom åren. Först ska man skaffa barn. Sen när man fått ett barn så undras det över syskon. Sen när det fortfarande inte blir nåt syskon så undrar man om det kanske är så att vi har lite svårt att "få till det"? Ibland undrar man vad det är med folk! Mitt standardsvar har varit att kanske, men vi väntar i så fall tills han börjar skolan så att man får lite mer tid med den nya bebisen. Problemet är att nu börjar han snart skolan (är född -06) så nu håller inte den ursäkten heller längre

Annars har jag en syster som är lite yngre än mig som ser till att släkten håller sig nöjda i alla fall (och lämnar mig ifred) hittills har hon tre barn!       

Vi har en son född 2009 och är väldigt nöjda med ett barn. Som tidigare nämnts i tråden så hade nog vi också tänkt oss fler barn från början men nu känner vi inte alls så - det finns SÅ många fördelar med att bara ha ett barn. Det känns väldigt skönt att ha tid över till bara honom och möjlighet att verkligen lägga mycket energi på det vi tycker är viktigt gällande föräldraskapet. Jag menar såklart inte att flerbarnsföräldrar inte gör det, men för MIN del känns det som att jag skulle göra ett sämre jobb med fler barn av den anledningen att min tid och ork inte skulle räcka till. Jag är uppväxt i en familj med fyra syskon och min mamma har många gånger (under senare år) beskrivit den hemska känslan av att inte räcka till och kunna ge varje barn den tid det behöver. Så vill jag inte känna.

Både jag och pappan har stort behov av eget utrymme vilket är tämligen enkelt ordnat med ett barn - när den ena föräldern ex lägger barnet kan den andra göra vad den vill. Vi klarar oss med en tämligen liten bostad, en mindre bil osv vilket ekonomiskt sett passar vår familj bra då vi hellre jobbar lite mindre och därmed får mer tid över för varandra och det vi vill göra.

Jag tror verkligen inte att ett ensambarn behöver må dåligt bara för att det inte finns något syskon. Min man har aldrig umgåtts med sina syskon varken som barn eller som vuxen. Jag har som nämnts många syskon men kände många gånger att det var väldigt rörigt och stökigt hemma. Vår son går på förskola och har ett stort umgänge där så kontakten med andra barn saknar han verkligen inte. Han verkar snarare tycka det är skönt att på helgerna få vara "herre på täppan" vad gäller sina leksaker och dylikt. Vi har dessutom frågat honom om han skulle vilja ha syskon men säger då bestämt "Nej! Jag vill ha mamma och pappa för mig själv!".

Om framtiden vet man ju såklart ingenting men jag vill som Gladskit absolut vänta med att ens överväga syskon tills vår son har börjat skolan. Men som läget ser ut nu vill vi verkligen inte ha fler barn.

Hej, denna tråd glädjer mig faktiskt, jag fick pcos konstaterat och läkaren sa att det i princip var omöjlig för mig att få flera barn så vi skyddade oss inte (dumt) jag har precis börjat vänja mig med tanken att ha ett barn och allt kändes bra, ja då blev jag gravid... 10000 frågor kom upp och jag blev deprimerad vi hade så mycket som talade emot oss bla ekonomi, min övervikt, graviditetskomplikationer med första barnet pga min övervikt och sen orken, så vi valde att göra abort.. nu 6 veckor efter har jag börjat ångra mig och mått jätte dåligt för det känns som jag straffade min dotter och förstört hennes liv typ för att jag gjorde abort.. men jag vet att jag har inte orken med ett till barn har hypotyreos som gör att jag inte mår särskilt bra allmänt och då mår jag dåligt över att min dotter ska bli ensambarn.. och allt detta har kommit av den här trenden "man ska ha minst 2 barn för att barnen ska må bra och få ett bra liv"

men att veta att det finns folk som är nöjda med ett barn gör mig glad för då känner jag mig inte lika ensam..

Därför att i lagomlandet Sverige skall alla tycka och göra lika, avviker man är man konstig visst är det helt ok att skaffa ett barn och vara glad och nöjd med det, det måste omgivningen respektera och de ska sluta tjata tycker jag.

TS stå på dig och gör det som passar dig bäst 

Känner som er ovan!
Vi kom hem från bb för 8 veckor sedan och har redan fått minst 15 frågor om när vi vill ha nästa???
Vi känner oss helt nöjda med vår son och jag har svårt tänka mig gå igenom allt detta igen. Och då hade jag ändå en "lätt" graviditet och förlossning osv. Känns faktiskt väldigt skönt vi känner så, att vi är starka i det beslutet.
Det påpekar jag också när folk frågor om nästa bebis men då svarar dom att med tiden så kommer vi ångra oss och då kommer nr2.
Hm...............

Hej! Jätteintressant läsning, trots att jag själv har tre barn. Ni tycker kanske att vi är en normfamilj, men sen vi fick vårt tredje barn så har vi fått höra väldigt många gånger hur MÅNGA barn vi har. Så två är nog normen, haha...
Men kul med folk som väljer ett barn, tycker att det låter lyxigt på ett sätt, just med att dessa jobbiga småbarnsåren blir färre och att ni slipper allt syskonbråk. Men barn är ju små ändå rätt så kort tid ändå. Jag undrar lite om ni tänker även framåt i livet? Om ni tror att ni kan tänka er en sladdis?
En annan fråga är om ni tänker att barnet är runt 30, känns det viktigt då också att bara ha ett? Jag är själv uppvuxen i en liten familj och mina barn har inte heller några kusiner, så jag ville att mina barn inte blir ensamma när jag och min man blir gamla.
Kul att höra hur ni tänker!

Jag är öppen för att ändra mig, inget är skrivet i sten. Så blir vi sugna på en sladdis så absolut, då välkomnar vi det :) gällande att komma upp i 30års åldern så är jag själv där nu med en 13år äldre syster som är en av mina närmaste. Men före jag fyllt 25år så hade vi knappt någon kontakt eftersom hon alltid varit så pass äldre. Men hare vi varit närmare kanske vi följts åt genom åren. Men som det är idag hade hon ju kunna varit som vilken vän som helst då jag knappt minns henne från när jag var liten.
Hur det är när man är nära i ålder skickar jag över till någon annan att svara på :)