Hej,
Vår son som är 6 år har just fått diagnosen asperger/adhd. Vi har inte sagt ngt till honom utan bara att vi går på alla möten för att vi ska få hjälp o inte ha det så stökigt o bråkigt hemma.
Nu när det är klart med diagnos och fler möten väntar, funderar jag (vi) på hur man berättar för honom att det är något som är annorlunda med honom?
Ni med barn med samma /liknande diagnos, hur har ni gjort?
Hur ställer ni er till medicinering?
Kolla med er habilitering om de har något bra material för barn om detta, det kan vara till bra hjälp.
Barn är så himla smarta. Jag hade försökt att vara så ärlig som möjligt. Med det menar jag så att han förstår i den ålder han är i just nu. Har ni fått bra med kunskap om vad det är och innebär och betyder med dessa funktionshinder? Att man har svårt för vissa saker men är väldigt duktig inom andra?
Han får ju inte särbehandlas i skolan, viktigt!!!, men sen samtidigt kanske det blir aktuellt att han behöver stöd på vissa sätt och kommer kanske alltid känna sig lite annorlunda. Ni känner er pojke bäst av alla och hur det än blir så finns ni där för honom, precis som förut!
Vi har en son som nyss fått diagnos autism (så det vet jag mkt om men ej adhd och mediciner) men han är bara 2, 5 år så vi väntar. Han pratar ännu inte så mkt
Lycka till!
Ps. Om du har facebook kan jag rekommendera en jättebra grupp som jag är med i Hjärtefrågor NPF där vi samlas som har el har barn el anhöriga med funktionshinder. Välkommen dit!
Jag kan starkt rekommendera det här blogginlägget: http://aspergermamma.blogspot.se/2011/04/nu-har-vi-berattat.html
Jag hittade det när jag googlade efter hjälp att berätta för min sexåring, eftersom hab inte ville hjälpa då de tyckte att han var för liten för att få veta. Dock kunde de inte svara på hur jag då skulle förklara för honom om läkarbesöken, kontaktpersonen osv osv.
De skulle mer än gärna hjälpa till och ställa upp när han blir mellan 9-10 år. När jag frågade om det inte är bättre att han får veta nu när han är så liten så att han inte funderar så mycket på det utan det blir naturligt för honom, och att han ändå kommer att fatta det när han börjar i skolan och får anpassad undervisning och stödperson så viftade de bara bort det med att jag är en hönsmamma.
Vad kul med så många svar!
Tack så jättemkt för råden. Jag tycker att han ska veta just för att förstå det här med stödperson, läkarbesök osv men har inte riktigt klart för mig just hur jag ska formulera mig så att det inte blir att det är fel på honom.
Blogginlägget gav mig många tips så nu ska vi förbereda samtalet.
Tack än en gång!
Lycka till! Jag tror att det kommer att gå jättebra, barn har en förmåga att bara gillat läget mer än vad vi vuxna har. Och nu när han är så liten så kommer det att bli en naturlig del av honom, precis som för andra barn som har glasögon. Berätta gärna hur det har gått.
Jag har en sexårig son som fick sin diagnos,as, i höstas.Jag har valt att vänta med att berätta för honom tills vidare.Jag vet att barn är smart o förstår mer än vad man tror,men i detta fallet så tror jag tvärtom.
Vi har inte varit på några utbildningar eller läkarbesök,utan ska få gå på sånt till hösten o då tänkte jag börja prata med honom.
Vi har inte så stora *problem* här hemma,utan dagarna flyter på rätt bra.Men vi får se hur det bit när skolan börjar.
Det är möjligt att jag tänker fel,hab tyckte det spelade ingen roll om vi väntade eller inte.Tyvärr så får jag ta det beslutet själv då pappan själv har en diagnos o är inte på samma våglängd.
Min är 6,5 år, vi har inte pratat om just diagnosen däremot att han har svårt med vissa saker som andra barn kanske tycker är lätt osv, detta pga att han själv hade en kris runt jul och ville dö och inte orkade mer då han själv märkte att andra barn inte hade samma svårigheter som han.
han har Autismliknande tillstånd samt uppmärksamhetstörning.
Vi provade medicin men det föll inte alls väl ut, ingen sömn, ingen matlust samt att Autismen späddes på ordentligt, detta är ca 5 månader sedan men han har fortfarande "men" efter medicieringen.
Jag har 4 barn varav 3 har autism. Jag tog ett papper och skrev fem saker som de har extra svårt för jämfört med andra barn. På andra sidan skrev jag fem saker som de är extra bra på jämfört med andra.
(en och en så klart) Samtalade och gav exempel till varje grej.
Avslutade med att säga att vi vuxna kallar detta för autism.
Bättre att ta det snabbt, inte lättare att få reda på det efterhand...
Tryck särskilt på de saker som barnet har lätt för och ta saker som barnet förstår.
Ang medicin så har min 8-åring stor hjälp av Ritalin. Hon hade aldrig klarat av skolan utan!
Lillebror på 6 år har vi provat med, men utan resultat.
Hej igen!
Vi berättade för sonen för ett par veckor sen. La upp det som att alla är olika och att hjärnorna fungerar på olika sätt. Att till exempel hans hjärna har svårt för blablabla och är jättebra på blablabla, avslutade med det positiva, och att det då heter adhd och as.
Vi blev så fulla i skratt för han brydde sig inte ett smack om vad vi pratade om, vi pratade över middagen och han var mer "jaja, men vet du....blablabbla " och pratade om massa annat.
Han är ju så, att har han själv något intressant att berätta så spelar det ingen roll vad den andra personen pratar om =)
Men vi såg till att få berätta färdigt och förklara varför vi går på alla möten. Berättade även den jämförelsen med hund och katt från aspergersmammabloggen.
Han hörde vad vi sa men det var inte intressant för tillfället. Det märks dock att det fastnat för på dagis hade han sagt att han har en aspergershjärna och han har frågat lite hur det fungerar, om man ser det på hjärnan och så.
Idag ska vi på första mötet med BUP. Jag tror att vi ska diskutera medicinering. Det som är svårt är att jag tror att han skulle bli hjälpt av medicin i skolan. Dock så fungerar det väldigt bra hemma, där vi har tid att förbereda, ta det lugnt och anpassa. Så det känns lite avigt att medicinera för att skolan inte har resurser att stötta honom.
På förskolan hade han en fröken som gick med honom nästan hela tiden eller hade koll på avstånd. När vi var på överlämningsmöte med skolan han ska börja på i höst hade rektorn sagt att han inte skulle få en stödperson, han hade då inte fått någon diagnos.
När han fått diagnosen hade vi ett nytt möte med rektor och specialpedagog. Rektorn sa att skoaln inte hade resurser att sätta in en personal för honom. Dock skulle hans fröken få följa med under de första veckorna för att kolla läget. En assistent skulle finnas i klassen bredvid som han och det andra barnet kunde dela på.
Jag sa att skolan ju kan söka bidrag och frågade hur hon tänkt lösa det när frökens veckor är slut, men vi skulle utvärdera behovet när skolan började och se om det gick att få pengar.
Har ni någon koll på hur detta funkar? Enligt lag ska ju skolan ordna stöd och det är inte bara vi föräldrar som efterfrågar, det är även fröknarna han ska ha, har haft, psykolog och specialpedagog. Det är alltså bara rektorn som blockar.