Hur många gånger varnar ni era treåringar innan ni tycker de ska lyda

Jag säger till lugnt en gång, avbryter hon inte självmant direkt så avbryter jag henne (lyfter bort etc.). Skulle aldrig falla mig in att varken skälla eller sätta i Time out.

Samma här.

Jag är väldigt nyfiken vad du menar med bortskämd i detta sammanhang?

Sen beror det ju lite på sammanhang också. Är det något som kan vara farligt eller göra ont så säger jag till samtidigt som jag avbryter, ingen "varning". Jag förväntar mig inte att en tre-åring ska lyda.

Jag varnar alltid en gång till!

Enligt min pappa är han bortskämd eller bortmjäkad för att han inte lyder mig med en gång. Säger man att han ska komma för man ska klä på honom och han börjar busa är han bortskämd som inte lyder. Och allt annat inte slänga bestick på golvet, inte skrika och gapa osv

Jag har en helt annan utgångspunkt, så kan inte svara på din fråga.

1. Jag förväntar mig inte att små barn gör som man säger. De gör som man gör. Detta tycker jag i grund och botten är något mycket positivt även om det kan vara jobbigt för mig som förälder ibland.

2. Målet med min fostran är inte barn som lyder, utan barn som har en god värdegrund som de agerar utifrån, dvs inte måste ha någon yttre polis för att göra "rätt" och som dessutom kan ifrågasätta och fatta egna beslut.

Om det är något jag inte vill att mina barn ska göra och jag tycker att det är viktigt så säger jag till dem en, max 2, gånger (inte argt och använder "Jag-budskap"). Om de inte slutar så hindrar jag konkret = lyfter undan, plockar bort, tar dem ur situationen etc. Blir de tokarga så får de bli det. De är i sin fulla rätt att inte dela min uppfattning och tycka att jag har fel. Jag straffar inte dem för att de inte tycker som jag. Är det viktigt för mig så håller jag benhårt på min gräns men låter dem vara av annan uppfattning. Samtalar med dem om varför jag sätter min gräns. är det upprörda känslor så väntar jag med samtalet tills alla har lugnat ner sig.

Vad gäller konsekvenser så försöker vi i möjligaste mån hålla oss till naturliga och logiska konsekvenser. Straff i form av time-out eller liknande skulle jag aldrig få för mig att använda!

Bortskämd?

Jag försöker också diskutera med min son men det är det folk ser att jag gör för mkt innan konsekvens sker. Konsekvens kan vara att man lyfter bort barnet. man kan inte lyfta bort ett barn som äter från matbordet när han slänger ner gaffeln? Eller kan man det?

Men gäller det omvända då? Är han (morfar) bortskämd för att han inte omdelbart gör som sin sonson säger? Det blir ju lite absurt att kräva saker av sitt barn som man själv aldrig för sitt liv skulle tolerera eller skulle klara av. även jag - som närmar mig 40 och dessutom är pedagog till yrket - kan tappa humöret och ilskna till och höja rösten, slänga igen en dörr etc. Om jag med den livserfarenhet och kunskap jag har med så pass många år på nacken kan tappa humöret hur kan jag då förvänta mig att en 3-åring ska kunna det. Och om nu 3-åringen faktiskt har rätt i sin ilska?! Att bli arg kan ju vara något bra!