Fru utan lust

Även om vi alla är unika och alla förhållanden har sina ryggsäckar osv så tror jag ändå att vi alla är väldigt lika. Jag vet inget om ditt förhållande men kan dela med mig lite av mitt.

När jag och min partner fått tre underbara barn tillsammans och den minste av dem blivit lite mer än två år kände jag en oerhörd frustration över vårat sexliv. Jag saknade viet som under flera år malts samman i en grå vardag full av rutiner och blöjbyten och amning tillsammans med hämntning och lämning, städning och diskande hit och dit. Jag och min partner delar och ger lika och stöttar varandra, men trots detta så verkar graviditet, amning och senare anpassning till fulltidsjobb (för båda) tagit ut sin rätt i trötthet.

När jag började rota i detta med våran olika lust till sex och närhet blev det en total kollision. Jag ville förmedla min lust mer eller mindre diplomatiskt medan hon kände sig anklagad och otillräcklig. Det blev lite fel i början även om syftet var gott och genuint. Nu när jag ser tillbaka på det hela så känner jag mer och mer att de rutinerna vi skaffat oss under småbarnsperioden (bebisar, blöjbyten, amning, laga mat, sitta på akuten sent på kvällarna, köpa det ena och det andra) skapade en distans till det vi hade innan barnen. Visst hade vi sex. Visst hade vi närhet, men det var mil ifrån det vi hade innan vi skaffade barn.

Sedan drygt ett år tillbaka, när jag började ta upp detta, har det gått lite upp och ner. MEN. Utan min strävan efter att hitta tillbaka till varandra hade det inte gått alls. Såklart att jag ville ha mer sex. Men jag ville även ha mer av oss. Jag ville ha närheten som hon "slösat" med till våra barn under flera år. Hon har själv sagt att hon gett mig för lite tid under den perioden. Att hon fick tillräckligt med närhet av barnen så när jag kom och "knackade på" så blev det bara jobbigt.

Den närheten som ibland kan leda till sex och ibland inte fanns inte på samma sätt som innan vi skaffade barn. Men nu har vi fått tillbaka den och det känns underbart. Sen tror jag att den med mer lust till sex måste lägga lite band på sig själv även om det kan vara så fruktansvärt svårt (inräknat mig själv)...men genom att jag gav av mig själv och ansträngde mig att inte förvänta mig något tillbaka kom vi frammåt. Det ena gav det andra. Jag var väldigt tydlig med min lust och vad jag önskade mig och ville så min partner visste. Det byggde jag vidare på...och bygger vidare på. Men det går som sagt upp och ner. Två steg fammåt och ett tillbaka, ibland två, men nu ett år senare så vet vi vad vi har varandra sexuellt. Vi vet vad vi vill ha och det tror jag är viktigt. Att vara tydligt på ett snyggt sätt. Kommunicera på ett sansat och konstruktivt sätt samtidigt som man lyssnar och öppnar sig för varandra.

Det du skriver i ditt inlägg tycker jag är både tragiskt och logiskt. Tragiskt för din dåvarande partner och att du inte intresserade dig för sex tidigare eller var nyfiken och ville har inställningen till att försöka (nu kanske du försökte på alla tänkbara sätt, men det ser jag inte i ditt inlägg).

Logiskt för att allt förändras.

Men vad var det som skapade denna olust? Varför ville du inte? Hur kan intim kärlek/sex till någon man älskar bara bli jobbigt och energikrävande?  

Det ligger en del substans i det du skriver, men svarar inte på frågorna. Om man börjar se brister/bristen/bristerna så är det, inbillar jag mig, något som hänt i relationen. Att gå från att träffas och sammanföras i ett rus av förälskelse och kärlek till att lära känna varandra, skaffa barn och sedan bara dö sexuellt trots att man fortfarande älskar sin partner i fråga och relationen för övrigt fungerar och är levande (om den nu är det) är för mig en gåta. Det är väl så jag tolkar det inlägget jag ställde mina frågor till. Att kvinnan i fråga fortfarande älskade sin man, men förstod inte själv varför hon inte ville sexa. Varför triggades inte hon av hennes mans försök? Varför (om hon nu inte gjorde det) såg hon inte detta som ett gemensamt problem? Hur kan man älska någon och inte ryckas med i dennes försök att få igång relationen? Vad är det hon har saknat utan att ha lyckats få sin man att verkligen förstå och lyssna? Uppskattades försöken från hans sida eller var de bara jobbigt? Försökte han på fel sätt? Såg han bara till sina egna behov? 

Det är givetvis inte en grej som börjar "gå fel"...det är, tror jag, tunna tunna lökringar som sakta byggs på varandra. Att göra saker med varandra är inte lika viktigt. Att se varandra och varandras behov blir mindre viktigt än ens egna behov. Man hör vad den andre säger men lyssnar inte. Går det för lång tid så försummar man varandra och inser själv vad man "gått miste om" för att man inte sagt ifrån tidigare eller uttryckt vad man önskar och vill tidigare. Balansen mellan tvåsamheten och jaget finns inte kvar. Respekten för varandra och att man faktiskt, livet igenom, är olika har gått förlorad. 

Visst går det nästan bara att spekulera...de som har erfarenhet vet. Jag är inte en av dem och som det känns nu kommer jag inte bli det heller, men det kan jag bara spekulera i och jobba för att "undvika". 

Frågar du mig så anser jag att en atmosfär av kåthet kan skapas. Men känner och vill inte båda det blir det svårt att älska. Det är så mkt annat som måste läggas in och värderas och hanteras, stötas och blötas. Bakgrund, erfarenhet, förhållandet till varandra, förhållandet i familjelivet m.m.

Ok, ponera att du inte tände på din man. Vad var det i så fall som gjorde det? Tror inte att det endast var för att han (om det du var så) hade lagt på sig några extra kilon. Gav ni varandra respons i vardagen? Trivdes du/ni på era jobb? Fanns ni där för varandra? 

Naturligtvis är det svårt att inte bli/vara vänner i ett förhållande och visst formas man lite av varandra även om man är olika i ett förhållande. Men är det i så fall det som händer. Att den ena stannar av i förhållandet. Tillför inget bränsle så det hela blir spännande och mer levande? Eller faller båda för de "tråkiga" och gråa vardagsrutinerna och hittar ingen kraft/ork för att förändra eller skapa något nytt i det tråkiga!?
 

Ok, men hur var det med närheten till varandra? När hade ni tid med varandra? Verklig tid? Jag ser vad du skriver och förstår att ni måste haft häcken full (ursäkta uttrycket). Eget företag innebär i de flesta fall mer än 40 timmars veckor. Studerande innebär inte helt oofta sena kvällar. Tröttheten måste ha varit total!?...och där tröttheten råder finns ingen plats för verklig närhet. Det är iaf min erfarenhet av vad trötthet kan "ställa till" med.

Jag tolkar det du skriver som ni ryckts med i allt ni gjort och glömt av att stanna upp och fundera.

Jag lever precis som du beskriver, men jag är inte orolig för oss, mig och min partner i det avseendet. Vi har en bra och tät kommunikation om allt och inget och numera även sex, vilket min partner hade lite svårt för i början. Vi anses vara det perfekta paret. Vi vet bättre. Vi vet idag att det krävs en hel del jobb av båda i relationen för att få till kärlek, ömhet och åtrå även om vi inte är perfekta i det avseendet. Nu säger inte jag att ni inte hade det eller att ni inte jobbade på er relation, men det är min reflektion på ditt inlägg.