Tråden för oss med fobisk personlighetsstörning

Här är en till med fobisk personlighetsstörning. Har heller inte någon att prata med om det så jag bestämde mig för att posta här när jag fick syn på tråden.

Själv är jag 27 och väldigt ensam, har inte haft några vänner sedan jag var 12, har gjort några tafatta försök med gamla vänner via Facebook men det är omöjligt. Har inte något hopp om att det går att bota, men förändras tror jag att man gör hela livet så jag har mitt hopp till det, att jag ska bli såpass förändrad att allt blir lite lättare. Jag brukar tänka exakt som du "hur ska jag kunna förändra hela min personlighet".

Jag är 38 år och kille och har också fått den diagnosen av en del men på mitt sjukintyg står det "ospecificerad personlighetsstörning". Vet inte riktigt vad man ska göra åt saken, är väldigt isolerad och har inga vänner, orkar inte riktigt med folk men beror väl på en mix av allt, depp, stress och social fobi ...
Fungerar ni med jobb och annat? Mediciner?

Jag orkar inte med folk heller, fastän jag egentligen längtar efter att träffa andra människor. Känslan av att vara sämre än dem och så vidare förstör det hela.

Har provat några mediciner, men det hjälpte inget. Den senaste läkaren jag träffade nämnde att vanliga SSRI oftast inte fungerar alls. Jobb har aldrig fungerat, har studerat lite på distans men mer än så klarar jag inte av.

Har alltid upplevt att ingen (vårdcentralen, psykiatrin osv) riktigt vet vad de ska ta sig till. De verkar helt handfallna som om jag vore den enda med den här diagnosen =S Förstår inte hur jag ska kunna bli bättre när ingen annan tycks veta det heller, de bara kräver att jag ska bli det.

Känner igen mig väldigt mycket, en ständig känsla av att vara sämre och oönskad gör att jag inte vågar söka kontakt samtidigt som jag någonstans vill vara med. När jag druckit alkohol kan jag dra ut på krogen själv och prata med andra osv men när jag är nykter tar allt över igen :( blir nästan manisk när allt släpper.

Jag har jobbat tidigare men det var när SSRI fungerade för mig men blev immun och samtidigt sjukare med åren, mer depp eftersom det aldrig blev bra.

Samma med mig, är ett hopplöst fall och det känns som man får skit bara för att man aldrig blir frisk. "ta ditt ansvar" var det någon som kläckte.

Hej Amiko och Pelle!

Precis som ni skriver så känner jag mig också väldigt underlägsen alla andra. Jag tror verkligen att folk tycker att jag är dum i huvudet, ful, idiot, etc när de ser mig, även folk på gatan som jag inte känner. Jag kan liksom se/känna att de tänker det och har därför väldigt svårt att släppa dessa tankar. Det har liksom blivit min självbild. Jag har t.o.m. jättemycket ångest över att min psykiatriker säkert tycker att jag är dum i huvudet och skäms när jag måste visa mig där och prata med honom.

Jag har också pluggat på distans då det är det enda jag klarat av. Nu är studierna avslutade och jag är inskriven på arbetsförmedlingen för första gången i mitt liv. Jag har berättat för min handläggare att jag har problem och att jag inte tror att jag skulle klara av ett heltidsjobb eller gå på intervju. Hon vill ha sjukintyg på detta men min psykiatriker vill inte sjukskriva mig och ge sjukintyg förrän jag provat medicin och terapi vilket jag precis påbörjat nu.

Jag är väldigt orolig för framtiden och för hur det kommer att gå om jag inte klarar av att jobba. Jag kan tänka mig att prova jobba ca 4 timmar om dagen men vet inte om jag kommer klara det i längden. Jag är också rädd för att jag kommer att leva såhär i ensamheten hela mitt liv (?) Det skulle kännas väldigt sorgligt.

Är det någon av er som har provat kbt-terapi och har det isåfall hjälpt er något?

KRAM :)

Ska läsa och skriva lite mer senare, men jag tror att jag nog också har det, stämmer på i princip allt.

Har gått i KBT till och från i tolv år och det har inte hjälpt någonting. Har mest gjort det för att andra krävt det. KBT för mig har då varit att stegvis utsätta mig för jobbiga situationer och det är ju allt så fort jag går utanför dörren. Jag tycker det är en svår balansgång, om jag utsätter mig för mycket så får det motsatt effekt fast det är inte bra att aldrig gå ut heller.

Jag vet inte om det finns annan typ av KBT än den jag behandlats med? Bara för att det inte hjälpt på mig så kanske det hjälper andra, kan vara värt att prova i alla fall =)

Jag har testat KBT både i grupp och enskilt förr men det hjälpte mig inget faktiskt. KBT i nuläget får mig bara att må sämre för det känns som jag redan går på knäna av att bara ta mig igenom dagen och minsta stress och ångestpåslag får jag bakslag av. Vet inte hur jag ska komma ur det... en utredare sa en gång att personlighetsstörningar brukar klinga av när man är runt 50 år så det är bara 12 år kvar för mig ;)

Lite övertrött fortfarande så jag lär inte få nå vettigt ur mig.
Men jaghar reagerat likadant på KBT, nu är det testning av DBT till hösten,
både individuell och gruppterapi.
JAg törs ine säga nej, för gruppterapin är SÅÅÅÅÅ bra :/
Jag vill bara springa uti skogen och gömma mig.
Psykologen är övertygad om att jag kommer att klara det.

Gruppterapi låter ju förfärligt =( Hur går det till förresten? Och hur har KBT varit för er, också att utsätta sig stegvis eller?

Jag upplever som dig Pelle, att det får mig att må sämre. Det blir för mycket press. När jag gick på det var det också som om terapeuterna inte trodde på att jag verkligen hade någon vilja att bli bättre eftersom det inte blev bättre. Så det var som sagt mest en press och besvikelse på mig själv att jag inte klarade av "hemläxorna".

Låter intressant att det skulle klinga av vid 50. Då kan man börja leva då med andra ord =) Synd bara att halva livet gick förlorat =( Har dock aldrig hört något sådant.

Förresten, vad är DBT?

(Hur ändrar man sitt inlägg? Fick dubbelposta)

Jag är 27 år diagnostiserad fobisk personlighets störning. Hade väldigt starka symtom. Men är idag relativt.väl fungerande. Jharhalyckats hjag har några nära väinner och tro det eller ej men jag arbetsträna i en butik och jag älskar sociala kontake nu. Vist finne vis del.kvar.och jag.hat inte vågat gå in i ett partnerskap,men jag jobbar på att i framtiden göra det..vi som har den här diagnosen vet vilket.arbete drt är att ta sig igenom alla hemska upplevelser samtidigt är drt den ända vägen att gå.. Mycket hat jag gjort på dyr hand Jag har en kurator och antideprenssiva och drt har underlättat. Förvandlingn har egentligen gott ag fick hjälp när jag var 23 jag men ingen specifik hjälp utan en vanlig kurator på.vuxag psyk. Jag har också satt del mål själv små smarbetar påe g målet är att jag ska få en familj som jag drömmer om och ja

Jag är en man på 40 år som har diagnosen fobisk personlighetsstörning sedan två år tillbaka. Jag har inte haft så jättestarka symptom, men jag har ändå haft svårt att bygga upp ett socialt umgänge sedan tonårstiden. Jag har varit väldigt mycket ensam i vuxen ålder. Ett tag hade jag en jämngammal barndomskamrat som bodde på samma område som mig. Vi träffades, drack öl och kollade på film emellanåt. Men sedan han flyttade för många år sedan har jag inte haft någon på besök hos mig och jag har inte haft någon att umgås med regelbundet. Försökte ett tag vara vän med en några år yngre kvinna, som också bor på samma område som mig. Men hon tappade intresset för att hålla kontakten, eller nåt, jag vet inte exakt. Ibland förstår man sig inte på folk.

Däremot så har jag pluggat på universitet och jag har haft jobb. Och jag har känt att sådana saker stärker och utvecklar mig socialt. Jag har egentligen inte så stora problem att vara social om situationen kräver det. Men det har ändå funnits problem som lett till att jag dels inte har någon examen och dels har rätt lite arbetslivserfarenhet. Jag ställer rätt höga krav på mig själv och det gör att det lätt knyter sig. Mitt stora problem just nu är att jag vill ut och arbeta, och gärna på en rätt krävande arbetsplats, eftersom jag har så positiva erfarenheter av att jobba under krav. Men arbetsförmedlingen har fått för sig att jag inte klarar detta eftersom jag blev sjukskriven från mitt förra jobb. Jag har försökt förklara att jag egentligen mest var deprimerad under den tiden men det är svårt att bli tagen på allvar. Och jag behöver tyvärr deras hjälp att hitta en praktik-/arbetsplats eftersom jag har så svårt att göra det själv. Men jag skall visa dem! 

Jag gick i KBT ett tag och tyckte det var ganska bra. Jag har upptäckt att jag kan övervinna min rädsla i de flesta sociala sammanhangen, men att jag snarare har någonslags tvångsmässig problematik som gör det svårt för mig att "komma igång". Men jag känner igen mycket av det ni andra skriver här, särskilt det där om att känna sig sämre än andra människor.  

       

Med anledning av en fråga här ovan: en (mycket) kort wikipedia artikel om DBT http://sv.wikipedia.org/wiki/Dialektisk_beteendeterapi