Lågt AMH värde.. Är det någon ide att gå vidare med ivf?

Hej! Tack för ditt inlägg Zinfandel! Det muntrar upp mig oerhört :)
Jag har ganska regelbunden menscykel, 26-30 dagar (helt normalt alltså) och alla andra värden verkar ok.  Vi har fått en tid för att göra en provstimulering om ca en månad, men jag har velat fram och tillbaka om det skulle vara någon ide... Det är ju inte helt gratis heller, kastar man bara en hel säck tusenlappar i sjön?
Jag är också rädd för att jag kommer bli ännu besviknare om det visar sig att det inte hjälper med hormonstimulering... rädd att jag går ner mig alldeles och blir riktigt deprimerad.
Men men, dina ord ger mig ändå hopp! 

Om det finns fler där ute som lyckats bli gravida med väldigt lågt amh, så välkomna hit med pepp och hejjarop! 
Eller, vad hade ni gjort? Lagt ner och accepterat faktum att äggen är nästan nästan slut, eller gått vidare?

Kramar från en ledsen velpotta.
 

Jag vill bara säga att jag har varit så glad sedan jag läst era inlägg!
Jag hade gett upp hoppet helt, men nu idag har vi satt upp oss i kö till landstingsfinansierad ivf. Jag inser att det inte alls är kört :) ...kanske bara liiite svårare.
Jag kommer att uppdatera statusen, med hur det går.
Tack så mycket alla underbara stöttande människor!!!

KRAM!
 

Nu har det gått över två år sedan vi började försöka. Över ett år sedan vi fick besked om lågt AMH-värde. Absolut ingenting har hänt. Inte ens tillstymmelse till graviditet. Vi bestämde oss för att lägga ner alltihop, inte gå vidare med några ivf-försök eller hormonbehandlingar eftersom oddsen var så väldigt låga. Vi bestämde oss i stället för att glädjas över vårt gemensamma liv, utan barn. Det är faktiskt skönt med friheten också, att kunna mysa och vara tillsammans bara vi två, utan gråtande, skrikande barn. Att kunna resa runt jorden, göra vardagslyxiga saker som restaurangbesök och älskog på soffan ;) Jo, det går bra att ha det så med.

Men... Ibland poppar det ändå upp. En sån ofantlig sorg. Jag får nästan panik och kan gråta och gråta. Det är ok!! Det är en slags sorg över barnet vi aldrig fick. Men vår kärlek klarar det. Vi vet att det blir bra ändå! Livet är orättvist kan man tycka, men jag tror att det jämnar ut sig i slutändan. Håll ut, det kommer kännas bättre! ?

Idis: Nej, ÄD kändes aldrig som ett alternativ. Vi blev rekommenderade det men det var inget för oss. Nu känns det ok ändå, utan barn.