Anonym (Helena)

Äldre 18 Jun 10:09

84 svar

Han är kär i en annan, har vi en chans att fortsätta?

Hej. Jag skulle vilja höra lite tankar från andra om min situation.

Jag och min sambo har varit ihop i tio år och haft det bra men inte superbra senaste fem åren. Men det har ändå varit vi så självklart, vi har bott utomlands ihop och jobbat ihop och varit tillsammans hela tiden. I fjol flyttade vi hem till Sverige och skulle köpa lägenhet, blev gravida med vårt andra barn och allt var liksom precis som jag längtat efter att det skulle bli.

Då händer det: han åker på jobbresa med en kollega och kommer hem och är jättekär. Han berättar ganska snart alltihop för han bryter ihop en morgon när han ser mig och vår dotter. Han vill inte förlora sin familj men har aldrig känt så mycket för någon tidigare som för henne.
Han säger att de inte vill ha en affär och jag litar på honom, men efter en vecka så kollar jag hans mail och hittar långa kärleksbrev fram och tillbaka och även deras planer på hur de ska kunna ses i smyg. De har inte haft sex men har kyssts på jobbet och planerar hur de typ ska kunna åka skridskor ihop. Jag blir fullkomligt panikslagen och krossad av svek och svartsjuka, till och med åker till en plats där de ska äta lunch ihop och ser dem kyssas utanför restaurangen. Det som gör ondast är inta att se dem kyssas utan att se hur glad och livfull han är. De delar en massa intressen och de pratar i sina mail om film och musik, sånt som jag har önskat att han och jag skulle dela mer, kort sagt är det deras intellektuella romans som är värst. Han och jag har haft gansek mycket praktisk osexig vardag och jag har tyckt att han har varit vädligt oinspirerande och tråkig, men med henne är han plöstligt min drömman, intressant och rolig precis som han var i början när vi träffades.

Jag konfronterar honom och han blir jätteledsen och ångestfylld. De pratar och ska inte ses mer, men jag upptäcker efter några veckor när jag åter igen kollar hans mail att de visst ses på luncher och att de fortfarande har sin relation igång, även om det "bara" är i brevform. Under tiden föds vårt andra barn. De säger tex. då att de itne ska höras av när han är hemma och pappaledig för att han och jag ska kunna ha det lugnt och försöka hitta varandra igen, men några dagar efter att vår dotter fötts hittar jag bla. ett sexmail från henne - som han förklarar med att hon känner sig olycklig och ensam.
Hon gör slut med sin kille sedan sju år på grund av att hon är kär i min sambo och vill så klart ha honom nu, samtidigt som hon påstår att hon inte vill förstöra hans familj.

Under tiden som gått sedan det hela uppdagades så har han och jag haft det förvånansvärt bra: Vi har pratat jättemycket och gråtit och varit ärliga om vad som varit dåligt i vår relation. Vi har båda ansträngt oss för att göra det bättre. Vi började ganska omgående gå till en parterapeut som har varit bra och där framför allt min sambo har kunnat prata väldigt öppet.

Men han har inte de känslorna för mig, har inte velat kyssa mig sedan detta började i februari eftersom han känner att det känns "fel, som att skriva på ett falskt kontrakt" och vi har bara haft sex ett par gånger nästan i sömnen. Däremot kramas vi mycket och vi håller om varandra på nätterna. Han påstår att han inte känner att det är dött och att vi bara är vänner och att han älskar mig jättemycket, men att han inte kan med att ha sex elelr kyssas eftersom det skulle kännas "fel." Det är oerhört smärtsamt eftersom han udner tio år aldrig haft något emot sex, men nu stelnar han till när han märker att jag försöker ta initiativ. Så jag har slutat med det men det känns jättekonstigt och jag är väldigt svulten på kyssar och närhet efter flera månader utan.

Till råga på allt blev vi tvugna att skaffa en ny bostad och kom fram till att det enda vettiga var att skaffa en som vi kan bo i tillsammans men som en av oss har råd att behålla om det blir så.
Under tiden vi skaffade den upptäckte jag åter igen att de planerade att ses och göra saker ihop, kanske bara som "vänner" men jag blev rasande och gjorde i princip slut, min kille ville att vi skulel fortsätta försöka, så jag skrev till henne och förklarade sakligt hur dåligt jag mådde och hur komplicerat allt skulle bli om vi separerade med två jättesmå barn och att hon skulle inse vilket ansvar hon hade i situationen.
De pratade med varandra och beslöt att inte höras av utan att han och jag ska försöka över sommaren och in på hösten, att vi ska flytta ihop och göra fint och ha semester ihop och under tiden se om vi kan hitta varandra igen.

Så situationen nu är som sådan: Vi ska flytta till en fin lägenhet och fortsätta bo ihop i höst. Tills dess ska vi semestra ihop och försöka vara bra för varandra för att se om vi kan hitta gnistan igen. Han vill fortfarande inte kyssa mig eller ha sex, men i övrigt har vi det ganska bra i vardagen. De "ska" inte höras men jag vet att de fortfarande till exempel har en gemensam låtlista på spotify där de lägger upp låtar som de tror den andre ska gilla. Jag orkar inte riktigt vara på honom om att de inte ska ha någon kontakt alls, dels är det omöjligt eftersom de jobbar ihop och dels känenr jag mig som en mamma som säger åt en treåring som försöker sno kakor. Jag tänker att om han vill försöka så fattar han väl själv vad som är kontraproduktivt. Vi har även pratat om detta en massa gånger.
Hon: är kär i honom och väntar tydligen tålmodigt på honom men påstår att hon inte vill sabba hans familj om den går att rädda.
Han: säger att han just nu känner mer för henne än han någonsin gjort för mig, men vill inte lämna sin familj innan han verkligen tänkt igenom och känt efter.
Jag: försöker dels göra förhållandet bättre men samtidigt känns det så hopplöst och jag funderar mest på hur jag ska kunna komma över honom, innan det ens är över på riktigt.
De sidor av sig han gett till henne som jag sett i alla deras brev är sådant som jag saknar jättemycket i vårt förhållande, men jag vet inte om jag kan få det av honom. Jag hoppas att semestern och den nya bostaden och våra barn ska ge oss den kicken, men det känns så svårt när han är kär i en annan och jag är så misstänksam och ledsen hela tiden fast jag försöker vara positiv och generös och visa mina bästa sidor.

Vad tror ni? Vad skulle ni ha gjort i min situation? Jag vet inte om jag kommer att kunna lita på honom och hans kärlek igen, eller om han egentligen är den jag borde ha. Men jag tror vi skulle kunna få det väldigt bra igen om vi bara verkligen ville och försökte. Så jag hoppas och försöker, men vet inte om jag bara är blåögd eller klamrar mig fast i absurdum. Han kanske inte är perfekt för mig eller jag för honom men vi har en fin familj ihop och har förmåga att vara bra ihop för och med varandra om vi bara skärper oss lite. Vi gillar att umgås och skrattar åt samma saker och har varit väldigt bra vänner genom hela den här supersmärtsamma processen. Är jag på rätt spår eller kommer det aldrig att gå och jag är för blind för att se?

Anonym (Helena) Trådstartaren

Äldre 18 Jun 10:23

#3

Jag har funderat mycket på att bara skita i honom och separera och låta honom komma krypande när han inser förlusten, men det är dels faktiskt så fruktansvärt opraktiskt att separera när man har en tvååring och en tvåmånaders baby.
Det kan hända att vi gör det i höst om vi inte hittar varandra igen, men just nu bor vi delvis ihop av praktiska skäl. Det går liksom inte att bara test-separera i den här stan (sthlm) eftersom det inte finns några bostäder att få tag i. Om vi separerar så blir det ett jättejobb att bara umgås rättvist mycket med barnen. Den lilla kan tex. inte bo hos honom alls på något år enligt rådande barnpsykologer, så min sambo måste ändå komma och hänga hos mig på kvällarna för att få vara med henne. Och han kommer aldrig att få sova och vakna med henne medan hon är liten bebis om vi inte bor tillsammans, jättesorgligt. Den äldre flickan är också lite för liten för varannan vecka. Vi behöver två hyfsat stora lägnheter om vi ska bo isär, i alla fall stora tvåor, och nu har vi bränt alla besparingar på den vi köper nu (som är en liten trea.) Så det är svårt att separera bara för att testa.

Anonym (Helena) Trådstartaren

Äldre 18 Jun 10:27

#6

Anonym skrev 2012-06-18 10:20:21 följande:

Jag hade ställt ultimatum att antingen så bryter han helt med henne (och byter jobb om så krävs) eller så bryter vi upp. Man kan inte hålla på att vela fram och tillbaka för det gör bara ont i alla inblandade. Det märks ju tydligt att han inte är villig att satsa helhjärtat på er när han hela tiden fortsätter prata med henne och dessutom vägrar att ens kyssa dig.

Ja, det där är svårt. Ibland känns det som att han vill vara ihop i sommar bara för att samla på sig argument till varför vi inte ska vara ihop, att han egentligen inte vill vara med mig. Han påstår att det inte är så han resonerar men jag håller med om det du säger. Han skulle aldrig byta jobb, det kan jag inte kräva, och han påstår nu att de inte hörs alls. (Men jag hittade nya uppdateringar på den gemensamma spellistan, vilket ju är någon slags blinkning till varann om inte annat.) Jag orkar inte heller be honom för tusende gången att bryta helt med henne, det känns som att passa en treåring som lovar att han inte ska sno ur kakburken. Jag tänker att han själv måste inser och fatta vad som krävs om han verkligen vill försöka hitta våra känslor igen.

Anonym (Helena) Trådstartaren

Äldre 18 Jun 10:32

#9

Petrellie skrev 2012-06-18 10:26:24 följande:

Herregud vilket tålamod du haft med honom och gång på gång kommit på honom med lögner och ytterligare svek. Jag är helt förbluffad över hur förlåtande människor kan vara men tycker också att du är modig och stark som vågar tro på en framtid för er. Jag inser att med två små barn är det kanske inte så enkelt att bara "kasta ut" men allvarligt. Vill du leva med en man, som trots att han kanske väljer att stanna hos dig för barnens skull, säger att han känner mer för den andra kvinnan än vad han någonsin gjort för dig? Kommer du inte gå sönder av det?

Nej, inte i längden. Jag kommer inte att stanna om han inte förr eller senare vill ha mig mer än han vill ha henne. Jag bara undrar om det kommer att gå och hur länge det kommer att ta. Jag försöker koncentrera mig på mig själv och mitt eget välmående, på mina fina barn och på att känna mig snygg och skaffa nya vänner och försöka känna mig glad och lycklig och stark och intressant ändå. Men det är givetvis skitsvårt emellanåt. Det gör så jävla ont att vara den näst mest älskade, så jag trycker ned det ganska mycket och tänker att hans känslor för henne antingen går över med tiden eller inte men att jag inte kan göra något åt saken just nu.

Anonym (Helena) Trådstartaren

Äldre 18 Jun 10:47

#12

Vad fint att min identitet röjdes nu, tur att jag inte känner nån här.

Jag har sagt en massa gånger att de inte kan ha kontakt, så kanske de inte har det nu över sommaren då. En jobbig grej är ju att enda sättet jag kan veta det är att snoka i hans mobil etc, vilket känns så långt under min värdighet men nästan har blivit rutin vid det här laget. Och han vet det och raderar deras eventuella konversationer, så jag letar efter sånt han inte raderat eller efter spår... det känns ganska sinnessjukt alltihop. Vi brukade ha sån hundraprocentig tillit till varandra.

Anonym (Helena) Trådstartaren

Äldre 18 Jun 11:07

#15

Petrellie skrev 2012-06-18 10:50:16 följande:

Jag blev oerhört berörd av din situation. Jag vill bara krama dig och säga att allt ska bli bra.

Jag tror förvisso att det är ganska vanligt att man tror att man aldrig känt så starkt förut, när man drabbas av nyförälskelse, men den oerhörda respektlöshet han visar när han gång på gång fortsätter ha kontakt med henne gör mig rasande faktiskt.

Har du bra stöd omkring dig? Vänner och familj i Stockholm?

Tack. Det värmer jättemycket!

Han mår jättedåligt över att han behandlat mig så illa - men han fortsätter ju delvis att göra det så jag tror inte han fattar riktigt vad han håller på med. Han verkar tro att lite kontakt är lika med ingen kontakt och jag orkar inte tjafsa mer om det just nu. Så vitt jag vet har de ju inte kontakt just nu heller förutom den där låtlistan.

Det är ibland svårt att veta var gränsen går för hur mycket respektlöshet man klarar - jag har varit superledsen och är det fortfarande men är samtidigt så pass hoppfull.

Och på något sätt är jag cynisk och tänker att går det inte så är det i alla fall inte för att jag inte försökt mitt allra bästa, hans förlust i så fall och det får vi se i höst.

Jag har inte bra kontaktnät just här men sitter väldigt mycket i telefon med två vänner, och har även börjat gå i terapi - inte för att prata om honom och vår relation utan för att stärka mig själv så jag är beredd på att må bra på egen hand.

Anonym (Helena) Trådstartaren

Äldre 18 Jun 11:15

#17

Anonym skrev 2012-06-18 10:58:02 följande:

Håller med dig, det är sinnesjukt. Men inte svårt att förstå att du inte har tillit till honom just nu. Och det är där jag menar att han måste ta sitt ansvar. Antinger så lovar han dig att bryta kontakten och jobbar på att du ska kunna känna tillit igen, eller också bryter ni helt.

Ja. Du har rätt i det. Men det är svårt när de jobbar ihop och att jag skulle bryta med honom helt är också komplicerat när vi har småbarn som vi båda ska ta hand om tillsammans.

Antar att man får ta det i ordningen:
1. Praktiska detaljer som att vi skaffar någonstans att bo så länge (på gång)
2. Vi lever ihop och ser om vi kan få tillbaka gnistan i och med semester och ny lägenhet, etc.

3...Antar att jag tänker mig något slags hollywood moment där han säger "Jag inser nu att det är DIG jag vill vara med, kan du någonsing förlåta mig?" Ehm. Det är här jag börjar tänka att jag är lite orealistisk i vad jag förväntar mig kan hända.

Anonym (Helena) Trådstartaren

Äldre 18 Jun 11:19

#18

Anonym skrev 2012-06-18 11:14:22 följande:

TS - det här är ditt enda, korta dyrbara liv. Du lever en gång, tiden går fort och just nu har du massor av möjligheter. Kasta inte bort dina bästa år på att låsa in dig i ett förhållande där mannen bara är ihop med dig av praktiska skäl och av barmhärtighet. Det han gör är otroligt respektlöst och han är oärlig. Så nej, ni har ingen chans att ha ett bra förhållande. Hans känslor är ju någon annanstans dessutom.

Skapa ett nytt liv och bli en bra förebild för dig själv och dina barn. Sluta upp att låta andra kliva på dig på det här sättet. Du kan ju också möta personen som du blir sådär kär i, men den möjligheten ger du upp så länge du håller fast vid mannen som trånar efter någon annan.

Tack för dina tankar. Jag tänker samma sak också. Men han vet ju inte, som sagt: Kanske kan det bli bra och vårt förhållande bli bättre än någonsin? Vi har kommit varandra jättenära under den här processen och pratat om en massa som vi inte pratat om på länge. Han tycker att vi har det bättre än någonsin förr och att jag är bättre än någonsin förr, bara att han har känslor för en annan som är i vägen. ("Bara...")

Nej, det kan inte hålla i evigheter så här. Men kanske det är rimligt att försöka fram till hösten i alla fall?

Anonym (Helena) Trådstartaren

Äldre 18 Jun 11:35

#22

Anonym skrev 2012-06-18 11:25:07 följande:

Jag vet hur svårt det är att bryta upp med barn. Själv var situationen annorlunda, det var jag som bröt upp men jag väntade i 2 år eftersom jag inte kunde vara ensamstående just då (ingen inkomst osv). Det jag vill ha sagt är, nej det kommer inte gå att reparera. Även om han gör slut med henne så kommer repa aldrig att gå bort, såret aldrig läka. Vänta om du så vill men medans du gör de, se till att ALLT är i din fördel, att barnbidraget står i ditt namn, att du får lägenheten (kommer du nog få med tanke på att du måste ha den lilla hos dig = du kan inte bli bostadslös) osv. Gör allt det lilla, en sak i taget, så att det blir mindre jobbigt när det väl händer. Det här kommer behöva en enorm styrka från dig men man klarar mer än man tror som ensamstående!

Stora kramar.

Hej. Jag förbereder mig jättemycket på att bli ensamstående, men det känns skittrist och som att jag inte ger det en chans om jag samtidigt planerar hur jag ska klara mig själv. Men visst, jag ser till att bostaden blir min och det tänker han också, vi pratar faktiskt ganska mycket om eventuell separation och hur vi ska lösa det i så fall. Jag bara hatar att prata om det, skulle bara vilja prata om hur vi ska kunna vara bra för varandra istället.

Det är svårt att veta hur djupt såren går. De har ju inte haft någon fysisk realation egentligen, och om han slutar vara kär i henne och vi får det bättre än någonsin för att vi nu har insett mer av hur vi ska leva ihop för att göra varandra lyckliga..?

Anonym (Helena) Trådstartaren

Äldre 18 Jun 12:25

#25

. Nu flera år senare är jag glad att jag inte gick. Det har varit jävligt svårt, jävligt, jävligt svårt! Men idag har vi en underbar familj tillsamman, han är kärleksfull och omtänksam och jag är lika kär idag som när vi träffades. Vi har varit när att förlora varandra, funderat på att lämna för en annan, och på ett sätt har det gjort oss mer säkra på att det är varandra vi vill ha. Vi har varit över och trampat på gräset på andra sidan och vänt liksom."

Det är sånt här jag knarkar just nu... ;) Tack för din historia, vad fint!

Mina föräldrar var också i samma sits och sårade varanda något så jävlulsk att de fortfarande inte kan prata. Så jag är väldigt aktsam på att inte få det likadant som de hade det.
Jag är ganska säker på att vi gör rätt sak nu som försöker ha en fin sommar ihop och som flyttar till en ny lägnehet ihop. Om han inte kan hålla tassarna från henne eller om vi inte känner att vi mår bra av att vara med varandra så får vi väl flytta isär i höst, alltså han får flytta ut. Jag är jätteberedd på det, men vill helst bara koncentrera mig på hur jag ska kunna må bra själv nu och på hur vi ska kunna arbeta med vårt förhållande.

Är lite rädd att tiden bara ska gå utan att vi tar itu med grundproblemen. Att vi bara ska vara tillsammans utan att verkligen prata eller aktivt försöka göra förhållandet bättre igen.
De gånger vi pratat om problem vi aldrig tagit upp förut så har det känts så bra efteråt och som att vi kommit varandra så nära. Skulle vilja att det alltid var så. Vi har varit väldigt ärliga och pratat om saker som sårat oss, hemliga sexfantasier som vi skäms för, andra som vi varit förälskade i någon gång (småkära, aldrig i närheten av det här) och sånt. Det känns som att förhållandet är så grundligt...tvättat, liksom. Och kan bli så bra om vi bara vill det. Men visst, om han inte kommer över henne är det ju kört, eller om vi råkar såra varandra för mycket av detta, eller om jag slutar vara kär i honom under den här processen.

Anonym (Helena) Trådstartaren

Äldre 18 Jun 13:03

#32

pluvdo skrev 2012-06-18 12:38:58 följande:

Alltså, ts... han säger att han är mer kär i henne än han någonsin varit i dig. Det är varken rättvist mot honom eller dig att försöka fortsätta tillsammans när han känner så starkt för en annan. Jag förstår att det är jobbigt på grund av praktiska skäl att separera, men... ja, det känns som att antingen får ni separera och så får han bo någon annanstans och inte träffa barnen så ofta eller så får ni bo ihop, men du vara väl medveten om att han träffar och är förälskad i någon annan.

När man är så väldigt förälskad som han verkar vara och man bryter med personen man är förälskad i istället för att vara med denne och se hur det går så blir den personen som... ja, som en drömpartner. Man bygger upp fantasier kring den personen eftersom man bara kan basera sina känslor för den på den där första förälskelsen. Så det känns som att, bryter de kontakten nu så kommer han aldrig komma över henne.

Det blir lite rörigt detta, tror jag, men hoppas du förstår.

...ja, jag har tänkt på det. Eller inte att hon skulle bli nånslags evig dröm, men så kanske det skulle vara så klart.
Han menar att det är därför de har setts och hörts i smyg, inte för att vara otrogna utan bara för att se om de verkligen passar ihop eller om de bara inbillar sig. Inte snyggt men jag förstår hur han resonerar. Han säger att de har "smugit till sig vardag", som att äta lunch ihop och prata om vanliga saker.

Men att om han nu har träffat sitt livs kärlek så borde han ju vara med henne och inte med mig? Om det nu är så? Eller så är hon inte det och vi kan hitta varandra igen?

Kanske som ni säger, att vi borde vara isär. Och i så fall blir det till hösten efter att vi flyttat in, för just nu skulle det bara vara alldeles för kaotiskt att göra slut IGEN (Det har vi redan gjort kanske fyra gånger vid det här laget men kommit fram till att vi ändå ska försöka ett tag till, för att se om vi kan fixa det och av praktiska skäl just nu.) Det har varit helt sinnessjukt med tankar på vad vi ska ta oss till, hans otrohet som har fotsatt och fortsatt och frågan om var fan vi ska bo, om jag ska köpa en liten liten etta i förorten och trycka in mig med barnen eller vad jag ska ta mig till. Jag har mått så fruktansvärt dåligt och varit så stressad och förvirrad över att exakt allt ställts på ända så här. Och han mår ju jättedåligt över att behöva välja mellan en väl fungerande liten familj eller möjlig Big Love som kanske är en illusion. Det tog tex. en månad för oss att komma på ett namn till vår dotter för jag orkade inte fokusera på det, liksom. Det kändes illa.

Just nu känns det liksom så skönt efter allt kaos: Vi ska skaffa en bostad, vi ska semestra ihop, allt är lugnt och typ som vanligt och vi försöker dessutom vara extra snälla och fina med varandra. Och så vet jag att han är kär i en annan, men just nu är jag liksom OK med det för det blir för jobbigt att riva upp hela världen för det. Vi får kansek flytta isär lugnt och stilla till hösten om det inte ordnar sig.

Jag uppskattar verkligen allas tankar! Det är svårt att se om man själv är knäpp i huvudet som resonerar som man gör vid det här laget och det är värdefullt att höra om er som varit med om liknande.

Anonym (Helena) Trådstartaren

Äldre 18 Jun 13:10

#35

Anonym skrev 2012-06-18 12:55:32 följande:

Exakt , var finns styrkan i att agera dörrmatta ?

Jag tycker inte jag är dörrmatta. Jag tycker bara inte att den enda rätta lösningen är att springa iväg och smälla igen dörren. Jag förstår varför han känner som han gör och agerar som han gjort, och jag hade kunnat hamna i exakt samma situation själv.

Jag försöker vara konstruktiv och lösa situationen på ett bra sätt och EN väldigt bra lösning skulle ju vara att vi hittar tillbaka och fortsätter leva ihop eftersom vi dels älskar varandra (han älskar mig med) och dels har ett liv och barn ihop som vi båda gillar väldigt mycket. En annan lösning är ju att vi separerar som vänner efter att ha konstaterat att det verkligen inte funkar att fortsätta vara tillsammans. Allt annat känns som dåliga lösningar.

Men jag tar till mig, det kan visst hända att jag beter mig dörrmattigt.

Anonym (Helena) Trådstartaren

Äldre 18 Jun 13:13

#36

Anonym skrev 2012-06-18 13:09:10 följande:

Men TS , det du gör är att bygga ett luftslott , du väljer att blunda för hans beteende pga av din rädsla att bryta upp , men vad är det för liv ? Att leva i en lögn är väl inget liv ? Att leva med någon som älskar någon annan är väl knappast en stabil grund att att bygga ett liv på ?

Fegt och inte speciellt smart....

Nej, det kommer inte att fortgå så här. Jag kommer inte att bygga ett liv ihop om det inte blir bättre. Men jag vill försöka få det bättre innan jag ger upp det vi har.

Anonym (Helena) Trådstartaren

Äldre 18 Jun 13:42

#40

Min sambo säger som sagt att han inte har kontakt med henne nu förutom det lilla de måste höras av i jobbet, att han vill vara med mig under sommaren, att vi ska försöka ha det så bra vi bara kan och att vi ska flytta in i den nya lägenheten ihop till höst, dels som en praktisk lösning just nu och dels för att se om vi kan hitta den gnista som saknas som han hittat hos henne. Vi är ju inte fiender, vi är på samma sida: vi vill båda leva ett bra liv där vi är lyckliga och vi vill båda ta hand om våra barn tillsammans. Sen får vi se om vi lyckas leva ihop eller inte.

Det skulle inte vara lättare för mig varken praktiskt eller emotionellt att sticka hals över huvud just nu och bosätta mig i någon slags andrahandslägenhet med mina två jättesmå barn som kräver ganska mycket hjälp.

Jag förlåter inte att han har ljugit, jag är arg över det, men jag förstår hur han resonerar och jag tycker synd om honom som är i en sån jobbig sits. Jag skulle inte heller vilja välja mellan en familj som jag har det bra med och där jag älskar pappan men inte känner total passion, eller en ny underbar man som antingen kan bli det bästa som hänt eller bli ett totalt fiasko och där man inte har en chans att prova. Jag har däremot visst överseende med att man beter sig som en idiot i den situationen för jag förstår hur jobbigt det är.

Anonym (Helena) Trådstartaren

Äldre 18 Jun 16:40

#45

Nu försöker vi och kämpar. Otroheten ligger som en törn. Men vi är mer raka och kommunicerar bättre än vad vi gjort förr. Jag tror och hoppas på oss.... Jag är mer förälskad i honom än jag varit på mycket länge...

Mitt tips är att hålla huvudet högt och gå. Och ångrar han sig sen, så får du fundera då vad du vill.

Jag åkte till mina föräldrar en vecka, det fick honom att sakna oss jättemycket och då bestämde vi att vi skulle fortsätta försöka. Mer "gå" än så kan jag inte göra just nu. Men kanske i höst när jag har någonstans att bo och inte är så beroende av att vi löser situationen tillsammans.

Hoppas det ordnar sig för er. Det känns hoppfullt att läsa att en del lyckas reda upp det och komam ut starkare på andra sidan och jag tror vi har bra förutsättningar för det just på grund av att vi är lugna och pratar och är ärliga och har tålamod med varandra.

Petrellie skrev 2012-06-18 13:51:03 följande

Men jag hoppas att ni snabbt kommer tillrätta med problemet han har med fysisk/sexuell beröring. Om du saknar det och vill ha det kan man undra varför han tycker det känns så fel. Upplever han det som han är sviker henne. Jag tror det är viktigt att du når fram i den frågan om ni ska hitta "gnistan", även en relation, särskilt med två så små barn, handlar om så mycket mer än sex. Men jag tror du behöver den bekräftelsen från honom.

Ja, det känns jätteoroande och jobbigt. De gånger vi haft sex sedan detta hände, typ mitt i natten lite spontant i halvsömnen så har det varit jättejättebra och det vore så välgörande om vi kunde börja ha det "på riktigt". Den delen oroar mig absolut mest. Jag tror tyvärr han upplever det som att han sviker henne - å andra sidan har han ju inte haft någon fysisk relation med henne för att inte svika mig.

Jag tänker att jag ju inte kan tvinga mig på honom, men om vi har det bra ihop och jag håller mig snygg och fräsch (vilket även hjälper mig att må bra och känna mig stark, det är inte så att jag gör mig till för hans skull mot min vilja) så kanske det lossnar. Och att vi kramas mycket och håller om varandra när vi sover och sånt. Vår terapeut var också mycket inne på att han skulle tilllåta sig vara spontan och inte känna att det måste vara ett evigt löfte om han kysser mig, utan att han kan spontankyssa om han får lust. (Det där låter ju itne så bra när jag skriver det, men jag tror det är bra.) Jag tror det skulle kunna bli en god spiral uppåt om vi hittade det fysiska igen.

Anonym (Helena) Trådstartaren

Äldre 18 Jun 20:38

#48

Mitarashi skrev 2012-06-18 18:26:59 följande:

Jag tycker att du resonerar vettigt, allt är inte svart eller vitt och det är inte alltid lätt att välja mellan att stanna eller gå.
Jag (som fler i tråden) funderar dock över om denna passion han känner för henne kan komma att bli en besatthet. Något han alltid kommer fundera över om han inte får utforska.

Nu känner jag inte dig, din sambo eller den andra tjejen och jag vet inte om du mentalt skulle klara av det (jag skulle inte fixa det) men en tanke skulle kunna vara att du ger honom utrymme att utforska relationen mellan dem så han sedan antingen kan lägga den på hyllan eller välja att gå vidare med henne.

Ja, jag vet. Vi har faktiskt pratat om det också. Min sambo har uttryckt frustration över att han måste välja utan att inte veta vad han väljer mellan. Men jag kan inte låta honom testa, skulle aldrig kunna ta i honom mer efter det. Det skulle vara kört för alltid tror jag om han hade haft ett förhållande med henne ett tag. Då skulle jag verkligen bli elak och inte kunna vara konstruktiv tror jag. Och vi har barn ihop och jag vill inte att de ska ha föräldrar som itne kan samsas.

Bland det första som hände var faktiskt att han bad mig att få gå på middag med henne så att de kunde få prata igenom saken ordentligt. Jag gick med på det, för jag antog att det var som han sade - att de skulle prata förnuftigt och komma fram till att de skulle försöka sluta ses, typ. Tyvärr visade det sig att de dels gått på en riktig lyxrestaurang och inte på sunkhaket på hörnet som han sagt, dels att hon under den middagen insåg hur kär hon verkligen var. Så det var ju en miss från min sida, i all välmenande generositet. Han har bett jättemycket om ursäkt för att han ljög om vart de gått och ätit, men skadan var ju ändå liksom skedd. Ja, det var jävligt blåögt av mig men så mycket litade jag på honom.

Anonym (Helena) Trådstartaren

Äldre 19 Jun 09:49

#54

Hej

Tack för alla bra åsikter. Det är tänkvärt att höra hur många som tycker att jag borde gå, och ja, så kanske det blir.

Just nu håller vi på att styra upp banklån, flyttbil, semesterplaner, byta dagis och tusen andra saker och just nu är ju situationen mellan oss som sådan att vi försöker hitta varandra igen. De har lovat att inte höras av och det kanske funkar.
Det är ju en försiktigt positiv process vi är i och jag tänker inte börja riva upp det utan tänker vänta och se och hoppas att det kan bli bättre. Uppenbarligen kan det ju faktiskt ordna sig även om det verkar svårt. Det här har hållit på i över fyra månader nu och jag lovar: jag har tänkt och tänkt, inte tänkt på något annat, funderat på alla olika lösningar och vad som kan komma att hända i framtiden. Och det här känns rätt just nu. Men det är verkligen bra att få andras perspektiv på saken och höra hur många som inte skulle funnit sig i situaitionen. Det är ett bra stöd.

Sen får vi väl se: om jag inte står ut i höst eller om han inte kommer över henne så får han flytta, men det kan vi inte ta precis just nu. Jag skulle tycka sämre om mig själv i efterhand om jag gav upp i förtid och var tvungen att leva med det, än att jag höll i för länge och lät mig behandlas illa.

Anonym (Helena) Trådstartaren

Äldre 21 Jun 08:35

#74

Anonym skrev 2012-06-19 18:57:56 följande:

Ja att vara ihop så lång tid och att haft det dåligt under halva den tiden är ju inget lyckat. Jag själv som har 13 år ihop med min man vet att vårt förhållande går upp och ner. Men hade han kommit och sagt att han var kär i någon annan och delar de som du beskriver, så hade jag låtit min man gå. Jag hade varit alldeles för sårad och inte klarat av att han skulle vara kär och attraherad av någon annan än mig.

Sedan förstår jag att du tycker att detta är otroligt svårt med två små barn. Bara du kan ju avgöra om du tycker att det är värt det.

Ja, det är frågan. Just idag känner jag bara att vi dessutom har så konstig stämning här hemma. Grundstämningen oss emellan är att han verkar lätt irriterad och att jag inte kan vara mig själv. Jag vet inte om vi kan hitta tillbaka till varandra om vi är så här obekväma med varandra.

Han är kär i en annan, har vi en chans att fortsätta?

INNEHÅLL