Jag grät på sonens förskola idag...
Hej! Jag känner mig sååå ledsen idag!! Min lille son är fyra år och det var förra året vi började märka att något inte stämde... Han var inte intresserad av att leka med andra barn, hade specialintressen som bilar och tvättmaskinen... Ett tag ville han inte prata men nu pratar han mycket, hela och korrekta meningar, det är dock inte så lätt att föra ett samtal, han pratar mest om sina egna intressen. Då och då gör han vissa rörelser med kroppen, som att vagga fram och tillbaka. Gillar mycket att gunga, cykla, springa, älskar bilar. Annars är han väldigt gosig och kärleksfull, umgås gärna med vuxna. Nu väntar vi på att utredning ska starta under hösten... Jag är förkrossad... Det gör sååå ont!!! Pappan har inte så stor del i sonens liv, jag är för det mesta ensam om allt ansvar. Vi hade ett destruktiv förhållande där jag blev utsatt för psykisk och fysisk misshandel och jag var så glad att jag lyckats ta mig ur det och nu kommer det här..... Min son betyder allt för mig, jag är så arg och ledsen att jag vill skrika högt, livet är inte rättvist!!! Imorse kom vi till förskolan och sonen sprang till gunghästen som vanligt medan andra barn lekte med varandra.... Och något bara sprack inom mig, min lilla, söta pojke!!! Hur blir hans framtid? Finns det något hopp??? Psykologen säger att det lutar mot Aspergers... Och jag har läst så mycket negativt... Just nu vill jag bara få vara liten igen, skrika och gråta över livet som inte alls blev som jag tänkt mig...Hur orkar man??? Under åren har alla sagt till mig, du är vacker och smart och rolig, du förtjänar också kärlek.... Och en bra man! Men vilken man kommer någonsin vilja ha mig nu? Jag är ett vrak, och min son behöver mig, jag har ingen egentid. Blir jätteglad om ni kan skriva till mig, brhöver alla tips jag kan få, uppmuntran, dela gärna med er av era liv om ni orkar och vill!!! Massor med kramar från en mycket ledsen mamma!!!