Jag grät på sonens förskola idag...

Era liv kommer knappast förstöras eller bli speciellt annorlunda för att din son får diagnosen Aspergers!
Snarare tvärtom- du vet vilka punkter som kan ändras på för att han ska kunna utvecklas lika normalt som vilka andra barn som helst!

Att han är "ensamvarg" är inget konstigt i den åldern, eller i vilken ålder som helst, det betyder inget negativt. Han leker och gör det han gillar och tycker om, gläds åt det!

Det du nämner om specialintressen är heller inget konstigt, var glad att han ägnar sig åt något som han är/kommer bli riktigt bra på:)

Samtidigt så förstår jag inte att du blir så frustrerad, vad har du läst som är så negativt? Han förblir din underbar och kärleksfulla son som han alltid varit, han blir inte stämplad eller sämre bara för att han får en diagnos satt. Tvärtom!

Var inte ledsen! Du älskar din son och han älskar dig:) och ang. att hitta mannen i ditt liv- såklart inga problem! Du har ju en kärleksfull och fin son, vem tackar nej till en fin mamma och en fin bonuspojk?

KRAM till dig!

Tack, underbara Wihoo, dina ord gav tröst och värme!!! Tusen kramar till dig!

Det kan bli mycket bra med. :)
Jag har AS och trots det 3 barn.
Ok ingen man men 3 härliga ungar.
Jag är med en sk ensamvarg men trivs med det. Umgås gärna med mina barn men har inte många vänner direkt.
Ge honom tid att ta saker i sin takt så ska du se att han blommar ut till en mycket vacker blomma när han blir äldre.

Din pojk är en vacker varelse som behöver lite speciell omvårdnad.

Min grannes barn har Aspergers, umgås inte med dom och visst är han lite knepig men jättesnäll, leker med kompisar, cyklar och spelar fotboll som alla andra barn tror säkert det kommer gå jättebra för din pojk!

näckros78: Jag har en son på 5,5 år med högfungerande autism (som är snarlikt asperger). Han har tvättmaskiner, fläktar och centrifuger som specialintressen. Jag kan fortfarande bli lite ledsen när han ibland väljer specialintressen istället för lek med andra barn. På endel barnkalas har han tex. hängt i tvättstugan istället för att detta. Men jag känner ändå att jag har accepterat sonens autism fullt ut nu och det gör inte alls lika ont längre. Jag och sonen har jättefin kontakt och det är lite kul att diskutera tvättmaskiner med vår kille. Han kan alla märken, om maskinerna är A-klassade eller topp/frontmatade etc. Jag har lärt mig endel om tvättmaskiner tack vare honom kan man säga. Vi jobbar också enhel del med sonens sociala förmågor och visst vill vi också att han ska hitta kompisar. Det finns en jättebra bok som heter Talkability som beskriver hur man kan träna socialt samspel. Ett annat tips är att kolla in www.speciella.com. Nu till hösten när sonen börjar skola ska vi försöka bjuda hem en klasskompis i taget för att "träna" lite lek. Men även om det är viktigt att man hjälper barnen att utveckla sina sociala förmågor så får man också acceptera att den sociala förmågan hos barn med autism /asperger är begränsad och att de behöver få vila från socialt umgänge också. Det tar ett tag att komma över sorgen över sitt barns diagnos. Men jag lovar dig att asperger inte är en katastrof. Min son är en lycklig liten människa. Hela vår familj är lyckliga. Det var jättejobbigt det första året efter diagnosen men nu är allt "som vanligt". Det kommer att gå bra för dig och din pojke också .

Styrkekramar till dig!
Min dotter har inte asperger men vi har från att hon va 9 månader genomgått utredningar. Hon har en lindrig utvecklingsstörning, generell språkförsening, hjärnsynskada mm mm. Hon fick diagnos i feb i år och det var efter att jag tjatade. Jag vill veta vad det handlar om, för kan omgivningen få veta så kan man också hjälpa henne och få rätt hjälp. Dotterns diagnos var avgörande för att kunna få 3/4 vårdbidrag, stödfamilj, rätt till särskola. Jag tänker ofta på framtiden men jag kan inte föreställa mig hur den blir.
Och det här livet är inte rättvist, jag får ofta hålla igen för att inte börja lipa då min lilla flicka inte kan ta för sig, leka som en femåring, äta som en jämnårig. Men hon är mitt barn och jag älskar henne mest av allt. Jag tänker fajtas så länge det behövs.

/ Hanna

Jag är fullkomligt övertygad om att din pojk kommer att få ett rikt och fint liv!

Jag har en grabb på 9½ år med högfungerande autism, i stort sätt samma sak som Aspeger. Han går i skolan, har vänner (som han umgås med om de ringer, själv bryr han sig inte om han är ensam eller med en kompis) , har en hjärna som är över det normala (otroligt intelligent), hans specialintressen är schack (han spelar i turneringar), korsord och som alla andra ungar i den ålder TV-spel.

Visst han han sina "knepiga" sidor han med, men han är en underbar go, glad o snäll kille!

Har en i min nära släkt som var ensamstående mamma till ett barn som fick en diagnos där såväl ADHD som ADD och Aspbergers figurerade (jag förstår dock inte hur).
Hon var lika uppgiven som du, MEN!
Hon insåg snabbt att diagnosen innebar en sorts "manual" till sitt eget barn. Hon fick tips och information som hjälpte henne hitta vägar fram till sitt barn, och som hjälper barnet att hantera vardagen, umgänge med andra osv.
Visst är det tufft till en början, innan man hittar rätt väg, och deras vägar har fått omprövas då och då iom att barnet utvecklas, men mamman känner verkligen att det var som om ett ljus gick upp, en dörr öppnades...
 
Hon har sedan dess träffat en otroligt mysig man som också gått på föräldrautbildning på BUP för hennes barns skull, och de har nu även ett gemensamt barn.

Kontentan: Detta är inget katastrofalt slut på all lycklig framtid, utan snarare ett stort ljus i slutet av tunneln av osäkerhet och missförstånd  

Adhd och add kan man inte ha ihop. Antingen har man det ena eller det andra.

Som jag ser det: din pojke är ju den han är, visst hade livet blivit enklare om han varit/är som alla andra, men skillnaden är ju det som gör honom till den han är!

Att få hjälp med en diagnos eller dyl. Är j bara bra, för då kan du ju få reda på hur du ska kunna stötta honom mer!

Vill gärna poängtera att vi som föräldrar och närstående givetvis ska ifrågasätta alla diagnoser som ställs, läsa på om dem, ha egna synpunkter, MEN - om det visar sig att diagnosen är riktig så ska vi självklart acceptera den för att på så sätt kunna hjälpa den som fått diagnosen.
En riktig diagnos är väldigt värdefull då den öppnar dörrar inom skolväsendet. Utan diagnos är det svårt att få hjälp, men med en (rätt) diagnos finns det oftast hjälp att få (även om man oftast måste slåss för den).

Även vuxna som får diagnos kan bli hjälpta av det genom att de då äntligen kan förstå varför de är som de är.   

Åh vad jag känner igen mig, min son har Autimliknande tillstånd samt någon uppmärksamhetstörning. Han fick diagos när han var 3 år, idags läge fyller han snart 7 år och har växt till sig massor, gått från förskoleklass för barn med npf till att ha gått över till vanlig förskoleklass där det fungerat väldigt bra, dock har han stöd för att få lite hjälp när det blir jobbigt med det sociala bla. Han har fått jämnåriga kompisar och lyckades sitta still hela skolavslutningen på 1,5 tim samt sjunga med 2 klasser framför några 100 pers, något han aldrig skulle gjort för ett år sedan...men när jag var mindre kände jag mig riktigt uppgiven, jobbade då på ett boende för unga vuxna med psykiska funktionshinder och även de med npf, tror det drev mig att det aldrig skulle bli så illa som med de jag jobbade med som aldrig fick stöd och hjälp från början och knappt kunde samla ihop en hög tvätt.

Numera ser jag ljust på framtiden, även om vissa dagar är jobbiga, speciellt när man får höra dumma kommentarer eller möts med total oförståelse i varför sonen tex går hem efter en timme när det är kalas och såna saker. 

Åhh vill verkligen ge dig en jättekram!!! Känner igen mig i dina känslor väldigt mycket. Jag och pappan till vår son lever ihop men det gör inte mindre ont för det. Vår J fick sin diagnos autism (i barndomen) nu i mars och det är en otrolig tuff tid från det att man ser att det är annorlunda, accepterar det, orkar ta tag i det och sen går igenom utredningen och tiden efter...
Det är en ENORM sorgetid, det förstår bara de som gått igenom det själva och det måste få ta den tid det tar. Man känner sig uppgiven och arg och besviken på att livet inte blev som man tänkt! En gång sa min man det förbjudna: jag ville inte ha ett handikappat barn! Och även om det är hemskt så kände jag precis likadant... :( Men det är ju inte vår son vi inte ville ha, det är hans funktionshinder. Dock är det något han och vi måste kämpa med och leva med resten av våra liv!!! Var ledsen och arg, men jag vill ändå peppa dig att börja kämpa i din takt för att få utredning och att det ska gå så fort som möjligt. Ju förr desto bättre, och din pojke och du kan få stöd och hjälp. Var bor du? Vi bor i Skåne och här har allt gått jättefort. J som är 3 i september utreddes på bup i Lund av ett proffsigt team. 
Liksom din lille pojke är vår glad och go, på vissa sätt kan man inte se el förstå att det skulle vara något. Men hos vår J syns det tydligt med språket, han har en del ord men mest bara ett i taget, ibland 2 och upprepar vad vi säger med ekotal ist för att svara. det syns också tydligt i sampel med andra barn.
Du kommer att behöva stöd och hjälp så var inte rädd för att be om det! Och vad gäller att träffa någon tror jag inte det hänger på detta, verkligen inte! Men ju tidigare ni får hjälp desto bättre.
 

Det finns en jättbra grupp på facebook om du har konto där, hjärtefrågor NPF där alla vi samlas som har el är anhöriga till barn med neuropsykiatriska funktionshiner. Välkommen dit! <3

STOOOR KRAM!!! 

Så mycket bra är redan skrivet måste bara inflika med att du måste tillåta dig känna det du nu känner. Det är en stor sorg att inse att ens barn inte är det man trodde, helt naturligt. Tillåt dig att sörja, det betyder inte att man älskar sitt barn mindre, då kommet du att kunna stöta honom bättre i framtiden. Kan bara skicka med dig att jag arbetar på en npf- skola där jag undervisar 7 underbara killar med speciella behov. Svårigheter är till för att lösas, se till att du får hjälp med det, det har ni rätt till

Oj halva inlägget försvann... IPad-trubbel. Det jag skrev var i stil med, jag har själv en son med adhd och tillägsdiagnoser inom autism. Våra barn kräver lite mer men så har vi också belönats med världens största skatter . Theresel: idag pratar man i olika termer runt adhd och add faller mer och mer bort. Ofta är det adhd utan hyperaktivitet och det kan ju vara så det har talats. Man har helt enkelt växlat mellan begreppen men menar att barnet saknar hyperaktiviteten och därmed inte har h:et, utan add. Bara en tanke

Välkommen till Holland, googla den!!! den hjälpte mig jättemycket när vi fick diagnosen på vår son...

Jag har också haft det jobbigt med min son,det jag har lärt mig är att aldrig ta ut något i förskott.Så länge ens barn är så liten.Ta allting steg för steg och gör det bästa för situationen för ditt barn.Min son är 4 år och jag kan erkänna att jag många gånger tittat för långt fram.Redan tänkt på särskola(fast det inte är något fel på särskola,hoppas ni förstår mig rättMen jag har med andra ord förstorat upp saker.Nu har jag börjat se över det hela och kämpa på med vad jag kan göra,hur jag kan underlätta för honom i miljöer runt omkring.Har tex inte varit det lättaste med matvarubutiker,men då har jag haft honom i vagn för att han ska komma högre upp för att möta dem i butiken.Nu har stora framsteg gjort att han äntligen kan gå i butiken utan att sitta i vagn,så se de små framsteg som är och njut av dem.