Lämnad och kommer inte vidare.

Ja er kärlek var annorlunda, den tog slut snabbt. 

Du kommer klara dig väldigt bra det kan jag lova för när du väl inser det själv så kommer du tycka att du var riktigt dum som verkligen trodde att du behövde honom för att överleva. Du har klarat den senaste månaden eller hur?

Gör det inte svårt för dig! 31 dagar på det nya livet. Se det omvänt, nu mår du skit. Du kommer må bättre i samma takt som siffran ökar. 

Ta hand om dig. 

finns det ingen vis människa som vet precis vad man skall göra för att må bättre? hur lång tid det tar? som varit med om samma sak? 

Du kommer inte må bra om du inte vill det! Ingen kan skriva eller säga något, du själv kommer känna det när någon annan får dig att le och skratta. 

Det är svårt, alltid. Men mitt bästa tips är att fylla ut tiden med något helt nytt och annorlunda. Killar kan gräva ner sig i spel till exempel. Hitta din grej som gör att du mår bra och som självklart får tiden att gå. (inget är kul i början, det blir det sen när man är bra på det, practice makes perfect.

Du verkar ensam så jag försöker göra mitt :) 

Radera allt som har med personen att göra, jag är i samma sits på ett sätt men det handlar mer om sorg, jag ska ut och gå snart för det brukar rensa mitt huvud och efteråt när man kommer in och tar ett glas vatten så känner man sig genast lite bättre. Tråkigt att gå själv men man får lyssna på fåglarna.

Sitt inte inne då blir det att man tänker iväg ;) 

Tråkigt att höra att du mår så dåligt. Tyvärr tror jag inte att du är ensam. De flesta som blivit lämnade utan förvarning kan nog känna igen sig i det du skriver, jag också. Förstår precis vad du menar med att man inte ens vill må bra. Det enda man vill är att vara med den man älskar.

Men jag säger som tidigare nämnt; i framtiden kommer du må bra och se tillbaka på den här tiden och förundras över hur stark du är och att du mår bra utan honom. Du kanske tom kommer kunna vara tacksam för att du har lärt dig så otroligt mycket.

Jag skickar en kram till dig och hoppas att du kan komma på benen igen. I början är man som ett tomt skal som inte känner för någonting men försök! Försök att träffa människor eller låt dig försvinna i en bok (eller vilka intressen du nu har).

När jag var i din situation började jag skriva massor. Både skönlitterärt men också brev till honom (utan att skicka) där jag beskrev precis hur jag kände. Skrev ett varje dag under en hel sommar. Ena dagen grät jag och spåren av tårarna syns än på breven. Andra dagar var jag arg eller ibland så vad jag glad och ville dela det med "honom". Sen plötsligt en dag kände jag att jag inte hade lust att skriva utan tänkte "nej jag vill ju göra 'det här' istället. Jag skriver sen.." men det kom inte många "sen" efter det. Idag, fem år senare, har jag fortfarande kvar breven och har lärt mig massor av att gå igenom det jag gjorde då, men också av att läsa breven i efterhand och förstå mer av vad jag egentligen kände.

Idag är jag på egen hand lyckligare än jag var med honom, men i tre års tid gick jag och tänkte på honom och kunde fortfarande tänka mig en framtid tillsammans med honom. Måste dock säga att jag ändå, efter varje tillfälle jag tänkte på honom, kände att det faktiskt inte var meningen att det skulle vara vi.

Jag hoppas att du kan ta till dig lite av vad alla här säger; du kommer må bättre. Det kommer bli bra!

KRAM

Du behöver inte glömma honom och man kan sakna även om man inte längtar. Om du förstår vad jag menar?! Jag kände ju så.. Tänkte på oss och fantiserade lite om oss men hade jag fått det "serverat" så vet jag att jag hade sagt nej. Är du med på vad jag menar? Saknade mest det vi hade men visste ju att det inte ens var samma människa längre.

Fortsätt skriva, kanske inte funkar för alla men för mig funkade det och jag tror att det kan göra det för dig med!

Men glöm inte att det är helt naturligt att vara chockad och förtvivlad i din situation. Man FÅR vara ledsen och jag lovar dig att det kommer bli bra, bara du vill det.