Kvinna: Varför tar du alla nätter med ert/era barn?

Något jag uppmärksammat på sambons mammavänner är hur lite hjälp de får av sina respektive med nätterna. (inte alla givetvis men det verkar vara vanligt)Varför går ni med på det om ni nu har det så?

Ingen pajkastartråd utan jag är seriöst intresserad, är det för att ni inte anser era män klara av det eller vågar ni inte kräva det? Detta gäller ju givetvis när ni inte ammar längre. För mig skulle det kännas konstigt att inte vara en del i barnets hela dygn 

Vad tänker du i form av ålder nu. Min yngsta vaknade konsekvent var 30-60 minut nätterna igenom under hela separationsfasen och sov oftast cirka 2 timar på dagen uppdelat i två pass. Han mådde finfint och var inte trött. Det var däremot jag. Hade en pigg 2-åring hemma också som inte sov dagtid längre och som önskade en aktiv mamma . Nyfödingar sover ofta mycket, men de piggnar ju till rätt snabbt .

Har inte fått något svar än som det brukar låta på "tugget" på mammaträffarna, så de kanske är undantag eller så vill inte de som önskar mer hjälp svara.
De jag jobbar med som är runt 50 är helt oförstående till varför jag hjälper till då jag faktiskt jobbar och behöver sova! Där är det helt klart en generationsfråga.

min man och jag resonerar som så att både den som åker till kontoret och den som är hemma har jobb att sköta, om än på olika sätt. därför hjälps vi åt.

För att pappan var extremt svårväckt, och när han väl vaknade var han hård och ojämn i humöret mot barnet. Och jag låg vaken även om han sjöng och var mild och undrade när han skulle tröttna.
Under dagen var han en annan, men på natten var det meningslöst att försöka få hjälp av honom. Det hade varit bättre om han inte hade varit hemma, för ibland vaknade han och beklagade eller muttrade sig över att barnet inte sov. och det är inte riktigt vad man vill höra.

På vår föräldrautbildningen berättade barnmorskan att kvinnor har  lättare att somna om efter att ha varit vaken en liten stund på natten, det hade med hormonerna att göra. Så hon rekommenderade att kvinnan tog de flesta nattisarna.

Förståerligt.

Som jag fattat det klarar kvinnan sömnbristen bättre pga hormoner som finns under amningen. Huruvida det stämmer eller inte har jag ingen aning om.

Det låter lite fel men jag är nästan glad att vår start blev som den blev med några veckor på neo där min sambo iofs tyvärr var sjuk. Men det gav oss ett försprång i förståelse för varandra i en ny situation i livet. 

Jorå det är bra idag så det är ingen fara nu. Hon är väl lite ärrad psykiskt efter att ha missat sin egen förlossning då det blev katastrofsnitt men det närmar sig året nu så det verkar inte vara något som stör henne särskilt mycket längre.

Det gäller enbart vid amning, eftersom det är amningshormonerna som gör att de flesta kvinnor somnar om lätt och snabbt. I genomsnitt klarar man sig också på runt 2 timmar mindre sömn under amningsperioden. Forskningsstatistik som naturligtvis inte gäller alla utan bara majoriteten.

Och därför är det riktigt dumt av en barnmorska att säga att kvinnorna ska ta nätterna.

Håller med. Tycker det är att sätta väldigt mycket onödig press på mödrar att de ska behöva ta vaknätterna. Inte konstigt att dessa förlegade roller fortsätter om nyblivna föräldrar för höra sådant än idag.

Jag har inte tagit alla nätter, men svarar ändå. För oss har det varit naturligt att pappan har tagit nätter liksom dagar, vi är två föräldrar och det är vi vare sig man arbetar, är hemma, eller vad man nu gör. Vi har inte haft något bestämt schema eller upplägg utan vi har gått på känsla och delat utifrån vad som varit mest lämpligt för tillfället. Den som har behövt mest sömn har sovit osv. Eftersom jag har ammat så har det dock självklart blivit naturligt att det mesta har hamnat på mig under amningsperioden och det har varit ca det första året, å andra sidan så har det ju inte krävt särskilt mycket av mig att bara dra fram bröstet när bebisen ändå låg precis intill för det mesta. Dock har pappan tagit mycket av övrig omsorg, allt annat på nätterna utöver amning har pappan tagit. Han har också tagit en successivt större del av omsorgen efter amningsperiodens slut. Dvs mer föräldraledighet, mer nattuppvak osv. Jag skulle aldrig vilja ha det så att allt föll på mig bara för att jag är mamma, och det skulle nog inte han heller vilja. Är man nöjd med den situationen så är det naturligtvis helt ok, det som blir fel är ju om man drar ojämnt och någon går och är konstant missnöjd över fördelningen.

Förhoppningsvis anpassar ju de flesta sin fördelning till vad som passar familjen. Både barn, mamma och pappa. Vi hade säkert gjort helt annorlunda om vi hade fått annorlunda barn.

@äppelpaj80

För mig handlar det inte främst om att min sambo ska få sova ut även om det också är viktigt. Hon kan inte sova ikapp under dagen då dottern både sover relativt kort och hon oftast får ont i huvudet om hon sover på dagen. Hon får ju lika långa dagar som jag har och har det alldeles säkert minst lika krävande.

Det är för att jag vill ha en så nära relation jag kan med min dotter och då anser jag att trösta på nätterna ingår. Speciellt när jag har köriga perioder och är borta mycket är det ju extra viktigt att jag steppar upp och finns där. Jag vill inte bli en sådan pappa som måste ropa på mamman så fort barnet gråter.
Att jag blir trött är för mig oviktigt i sammanhanget jag är ingen läkare som dödar någon vid ett misstag. Min dotter är bara ung en gång och då vill jag också finnas där dygnet runt inte bara vara en helgpappa.

Jag är som jag tidigare skrivit antagligen färgad av vår tid på neo då jag var den som skötte allt då mamman var sjuk. Den kontakten vill jag inte släppa.