Placenta accreta med hemska följder - gravid igen...

Jag hade inte liknande komplikationer. Men behövde inte ligga i respirator och inte genomgå flera operationer.

Jag födde mina tvillingar naturligt, de kom ut som de skulle och allt var frid och frjöd. Bara väntarn på att moderkakan skulle komma ut. Barnmorskan slet och drog i navelsträngarna (som var två, eftersom jag fått tvillingar) men inget hände. Under tiden förlorade jag mycket blod, men det var det ingen som sa. Men jag kände järnlukten, håller med min sambo, som säger att det luktade slakthus i förlossningssalen.

Jag blev till slut så yr att jag förlorade halvt medvetandet. Minns att jag blev ivägkörd på sängen till en operationssal, förtvivlad över att min sambo inte fick följa med. Fick andas djupa andetag i en mask (fattade inte att jag skulle bli sövd, och tur var väl det, för det är jag livrädd för). Sedan fick jag tillbaka medvetandet igen på uppvaket. Där låg jag med en slang i näsan, kruttorr i munnen och med slangar som pumpade in nytt blod. Fattade ingenting! Blev så glad när min kära sambo kom och hälsade på med en av tvillingarna, den andra var kvar på neonatalavdelningen för att få hjälp att syresätta sig och hålla värmen.

Har aldrig varit så rädd i hela mitt liv. 
Och känner mig lika rädd som du inför kommande förlossning, då jag nu väntar en bebis i oktober.
Det jag även känner i efterhand är att det fanns ingen där. Jag och sambon var ensamma i salen nästan helat tiden, tills det var dags att föda..

Är jätte glad för att jag är gravid, men samtidigt rädd. Tror sambon känner lika dant. Han var också jätte rädd där han blev lämnad kvar i förlossningssalen utan barn (som de körde iväg tidigare eftersom en behövde hjälp att syresätta sig) och en sambo som de kör i väg med. Alla sprang i väg säger han och ingen förklarade vad som hände.... Det gick en lång stund innan barnmorskan kommer tillbaka och förklarar för honom vad som händer.

HÅller tummarna för oss båda, att vi får vara med om en "vanlig" lugn och fridfull förlossning den här gången.  

     

Oj vad jag känner igen mig, låter kanske konstigt men skönt att höra någon annan som upplevt liknande, är nog svårt att inse rädslan förrän man själv upplevt den. Tusen tack för din berättelse, känns faktiskt som ett stöd att få läsa dina ord och känna sig förstådd.

Vi fick jättemycket stöd från barnmorskan med kollegor efteråt, men just nu känner man sig väldigt ensam. De flesta i vår närhet har inte riktigt förståelse för att minnena fortfarande lever så starkt inom oss och faktiskt påverkar oss. En av de få som jag naturligt hade pratat med annars är gravid och är beräknad strax före mig, och henne är ju den sista jag vill belasta. Har pratat med henne jättemycket innan, i samband med förra förlossningen och hon var ett jättestöd då. Nu känner jag att jag mest går runt och är positiv när jag pratar med henne, och är väldigt tydlig med att det är så himla ovanligt så nu är det förmodligen ingen vi känner till som kommer råka ut för något liknande.

Blir erbjuden extra stöd hos specialistmödravården - ett tips för dig om dom inte erbjudit dig.
Har redan träffat läkaren en gång, och ska snart på ultraljud för att fastställa datum för beräknad förlossning, och efter det kommer skall vi boka en ny tid. Troligtvis först i slutet på sommaren, men sen blir det nog ett par eller några träffar till efter det beroende på hur allt utvecklar sig.

Verkar dock som om läkaren vid förlossningen väntade för länge, hade man tagit min sits på allvar och skickat mig på operation med en gång så hade det kanske inte behövt blir riktigt lika dramatiskt. Så nästa gång blir jag nog mer "uppvaktad".

Känns skönt att iaf "bli tagen på allvar" av vården nu innan, och de kommer rådgöra med närliggande sjukhus som har expertis. Vill egentligen föda på samma ställe då jag stormtrivdes med personalen på förlossningen och eftervården men vi får se, ev. rekommenderar dom att jag åker till något av storsjukhusen. Är kanske bättre om de har expertis, och säkert större resurser om det nu trots allt skulle bli komplikationer igen.
Våndas samtidigt som jag är jättelycklig, och min dotter är helt överlycklig över att hon ska bli storasyster, så det är minst sagt blandade känslor... allt från lyckorus och hopp till fullkomlig förtvivlan och rädsla.
Det surrealistiska är att jag i alla år innan jag skaffade barn har haft en fruktansvärd förlossningsrädsla, som tom gjorde att jag sköt på det hela att skaffa barn.
La jättemycket energi på att övervinna min rädsla - var lika "stick"-rädd och rädd för att behöva sövas/kejsarsnitt som jag var för att föda naturligt. När det väl var dags för förlossningen, och även ett tag innan var jag riktigt cool-lugn och kände att det här fixar jag. Fick jättemycket kraft av en gammal bok jag fick av min mamma, som hade jättesköna vinklingar på att föda barn, och skapade förståelse för varför det gör ont, och på något sätt gjorde det till något "fint".

Men inte i min vildaste fantasi hade jag kunnat föreställa mig att det kunde bli så tokigt EFTERÅT...  Var inte alls förberedd på det (kanske lika bra det iofs...).

Men det var som min barnmorska sa, nu är bebisen i magen och den måste ju ut på något sätt, så nu ska vi bara se till att göra det så himla bra som det bara går! Och det är ju sant, det är väl bara att "hänga med" precis som sist, och hoppas på att vi båda kan få njuta av att bara få bebisen till oss och njuuuuta!
Och få äta den där goda smörgåsen som alla talar så varmt om

Ja, någon smörgås såg jag inte röken av =)
Jag tror inte att jag har bearbetat det hela. Har inte pratat med någon om det.
Det var på inskrivningen, när min barnmorska läste journalen som det slog mig att jag vill inte vara med om det igen.

Var som du väldigt rädd för förlossningen. Men allt efter tiden gick och magen blev enorm (med 2 bebisar) sa jag att nu gör jag vad som helst, bara de kommer ut.

Men inte tror man att man ska hamna på operationsbordet när bebisarna har kommit ut och "allt är klart".      

Är läkare. Visst är det så att man har viss förhöjd risk att få placenta accreta igen, men det behöver absolut inte bli så heller. En vän till mig hade det med första barnet, men inte med andra och tredje (helt normala förlossningar). Däremot en ny accreta med fjärde.
Den här gången (för din del) kommer man att vara beredd på ett helt annat sätt, ha påsar med blod av din blodgrupp beredda ifall, ifall osv. De kommer att vara flera på rummet som hjälps åt också och man har från början inställningen att det är en placenta-accretarisk. Det finns ju alltid en viss "delay" i första gången eftersom man inte vet på vem man skall vänta sig den utvecklingen... Du kommer också att ha extremt beredda läkare på förlossningen som vet om dig i förväg, och som är inställda på att göra insatser, och du kommer att få en ERFAREN barnmorska som kan larma fort OM hon misstänker accreta. 

Så jag tror inte att du behöver oroa dig, fast förstår att du gör det samtidigt. Och, återigen, det behöver verkligen inte bli så även om du var med om det förra gången. Min kompis hade som sagt helt normala förlossningar efter sin accreta. 

Tack snälla "plupp73" för dina stärkande ord. Kommer nog läsa dom flera gånger om fram till förlossningen i "peppande" syfte, så skönt med lite positiv feed-back !

Håller alla tummarna för ett "normalt" förfarande!

För 8 år sedan när jag fick min yngsta son hade jag också placenta accreta. Graviditeten och förlossningen gick hur bra som helst tills moderkakan skulle ut. Läkarna provade många olika saker för att få ut moderkakan och jag blev skrapad flera gånger det första dygnet och förlorade väldigt mycket blod. Vid några tillfällen sa dom till mig att dom kanske skulle bli tvungna att operera bort min livmoder. Fick massor av blod och färskfrusen plasma under natten efter förlossningen och dom följande dagarna. Jag skrapades fler gånger under dom följande dagarna och efter varje gång sa läkarna att nu är allt borta, nu kan du snart åka hem. Till slut kom en dansk läkare som konstaterade att jag hade placenta accreta och att alla skrapningar hade gjort livmoderväggen bara några millimeter tunn på ett ställe.

Jag blev flyttad till ett större sjukhus och fick där cellgifter, metotrexathe, varannan dag i perioder för att moderkaksbiten skulle släppa taget. 43 dagar efter sonen var född kunde vi åka hem, men moderkakan var inte borta. Vi fick veta av läkarna att om jag började blöda skulle vi inte vänta på ambulans utan ta egen bil, för att det skulle gå fortare än att vänta på ambulans.

Tiden hemma var fruktansvärd, jag kunde inte stå i en kö på affären, för jag fick panik och var rädd att börja blöda. Jag kunde inte heller sitta i lugn och ro och mata min son, jag behövde ha en chans att kolla om jag blödde hela tiden. Min sambo var föräldraledig och jag sjukskriven, men när han var ute och kapade ved t.ex fick han ha headset inuti hörselkåporna om jag skulle ringa och säga att vi måste åka in.

Ca 3 månader efter förlossningen började jag blöda hemma och vi åkte in till det större sjukhuset. Jag förklarade att jag ville operera bort livmodern nu, för jag orkade inte mer, jag var ett nervvrak av denna rädsla som hade pågått så länge. Men det ville dom inte alls höra på, så det blev inte så. Jag blödde inte mycket och det såg inte ut att vara något på gång, men vi stannade i några dygn. När vi var på väg till bilen och skulle åka hem och vänta igen kände jag hur något höll på att komma ut, så det var bara att åka upp igen. När vi kom tillbaka fanns ingen av läkarna som var insatt i det som hänt mig där. Jag blev undersökt av en ung läkare och hon sa att det var en bit på väg ut men hon vågade inte göra något utan jag skulle bli inlagd och vänta på mer erfaren läkare på morgonen. Hon sa också att det kanske var en stor blödning inuti livmodern och att biten stoppade den från att komma ut. Det var en fruktansvärd natt och till på köpet fanns inget enkelrum ledigt så min sambo kunde inte stanna med mig utan fick bo på sjukhushotellet.

Morgonen efter blev jag skrapad ännu en gång och den här gången fick dom bort all moderkaka på riktigt. När jag vaknade efter operationen kollade jag direkt efter blodpåsar, men för första gången hade det inte behövts. Jag var otroligt tacksam för att det var över, men hjärnan ville inte tro det. Efter 3 månader med en livshotande blödning hängande över mig var jag helt knäckt och det blev ännu värre när allt var över. Jag började oroa mig för precis allt och en dag när jag var ensam med yngsta sonen ringde jag till psykakuten och bad om en akuttid. Där träffade jag en jättebra kurator. Vi beställde min journal och gick igenom den tillsammans och jag började med antidepressiv medicin.

Första mensen kom en månad efter moderkakan till slut var borta och det var en enorm pärs. Jag var sängliggande och panikslagen. Men det blev bättre, sakta men säkert.

I april i år blev jag gravid trots minipiller och när jag till slut bestämt mig för att jag vågade behålla barnet fick jag missfall i vecka 9. Kvarhållet missfall som skrapades bort i torsdags. Läkarna tyckte inte att jag skulle gå med det kvar med tanke på vad som hände förra förlossningen, så i vecka 11 gick jag med på att skrapas.

Vi har aldrig pratat om att skaffa ett barn till med tanke på det som hände sist, men nu när jag har varit gravid i 9 veckor känner jag att jag vill ha ett barn till. Men det vill inte min sambo. Han gick med på att vi skulle behålla det som blev till oplanerat, men han vill inte att vi försöker bli gravida igen. Han tycker att det är alldeles för farligt. Trots att flera läkare jag har pratat med under den korta tid jag var gravid nu, har sagt att det inte finns någon känd orsak till att jag fick det, som kejsarsnittsärr t.ex, så att risken är bara lite förhöjd. Men efter alla olika bud vi fick då sonen var nyfödd så litar han inte alls på läkare, säger han. Det förstår jag i och för sig.

Men det skulle vara intressant att få veta om någon har haft en normal förlossning efter en accreta som sagt.

Tj77 - usch, jag ryser verkligen när jag hör din story. Som om det inte är nog med att råka ut för accreta med allt vad det innebär, känns som om man liksom borde få lite lugn och ro efter det....

Jag hade liksom du en enorm tur som fick behålla min livmoder, tack vare en manlig läkare som blev involverad i mitt fall på "sluttampen". Han  ansåg att då jag bara hade ett barn och var så pass ung så borde dom göra allt för att försöka rädda den. Något jag är väldigt tacksam för idag. Samtidigt förstår jag läkarna - att stoppa blödningen för att rädda någons liv är ju liksom prio 1. Var på flera efterkontroller där dom ville skrapa, men jag var så himla skör och bara tanken på att bli sövd igen och att dom skulle in och rota fick mig att få panikångest. Så det blev magnetröntgen och annat för att kolla om allt var borta. Till slut gjorde man bedömningen att allt skulle vara lugnt.
Det jobbiga var att de olika läkarna hade lite olika vinklar och åsikter - vem skulle man lyssna på...?

Min man var också för rädd för att försöka skaffa fler barn, och jag funderade inte ens i dom banorna. Inte för att jag kände mig rädd, det kändes bara inte aktuellt. Dock började suget efter ett syskon att infinna sig ca 2 år efter förlossningen. Men jag kände precis som min man att jag inte vågade.
Det är egentligen först för ett halvår sedan som vi pratade om att vi gärna ville ha ett syskon till vår underbara lilla tjej och att "händer det så händer det", och jag blev gravid väldigt snabbt. Då fick jag minst sagt panik - men kände samtidigt att kan jag bli gravid så finns det en mening med det och då fixar vi ju klart det!
Men oj vilken panik jag hade (och fortfarande har med jämna mellanrum), verkligen skräckblandad lycka.

Vet inte hur lång tid det har gått för er sedan ni fick ert barn, men personligen känner jag verkligen att tiden läker såren lite grann - blev dock varse om att jag har fler känslor (och starkare) begravda inom mig när jag blev gravid igen. Min man också.

Men vi kan ju inte styra över det, utan på något sätt får vi försona oss med att det som sker det sker, och göra det bästa av det.

Tack för att du delar med dig av din berättelse.

Hej!

Ser att det är en gammal tråd och förhoppningsvis har ni fått era barn och förlossningarna har gått bra.

Jag fick ett MA i december. Gjorde medicinsk abort då. Blödde mycket. Skrapades efter en störtblödning i januari. Skrapades igen i februari och fick då konstaterat Placenta Accreta. Har två barn sedan tidigare. Har blödigt mycket just när moderkakan ska ut, men aldrig behövt få blod. Inte vid skrapningarna heller. Nu sa läkaren att kroppen ska ta hand om resterna själv. Ska in på onsdag och kolla med det skett. Men vad händer om inte. Kommer jag tvingas ta bort livmodern då? Vill verkligen ha ett barn till...

När jag läser era berättelser blir jag nästan tacksam över att jag fick missfall och moderkakan var så pass liten. Det är verkligen fruktansvärda berättelser. Hoppas ni alla mår bra idag!

Hej, Ser att tråden är gammal, men försöker 'väcka liv' i den igen.! Jag har snittats 4ggr, varav den första UR AKUT pga en ablatcio placenta i V.32, barnet klarade sig tyvärr inte. Jag fick allvarliga kogulationsrubbningar med DIC som följd utav detta. Var på vippen att jag överlevde, låg på intensiven i 2v i respirator & kämpade för livet. Ett år senare kom barn nr2 med ks pga humanitära skäl, efter det första, av förståeliga skäl. Allt gick jätte bra.! Två år senare kom nr3 även denna gång gick allt jätte bra.! 2012 föddes minstingen också med ks, pga alla tidigare snitt, även denna gång gick allt vägen. Så har alltså gjort 4ks totalt. Vid senaste snittet sa läkaren klart & tydligt på ett väldigt opsykologiskt sätt vilka riskerna var med ett 4:e ks, på förlossningsmorgonen, de befarade en placenta accreta. Fallet visade sig inte vara så, allt gick jätte bra även denna gång, blödde totalt 3,5dl. Vi är nu i stadiet där vår minsting snart fyller 2år, & börjar bli sugna på ett 4:e barn. Detta skulle ju då bli mitt 5:e ks i så fall. Riskerna ökar ju oerhört efter 4ks i anamnesen, så vet inte om vi vågar satsa på ytterligare en graviditet.? @plupp73 du som är läkare vad säger/tänker du om detta.? Är det dumt att äventyra allt man redan har för ytterligare graviditet.? Obstetriker vi varit i kontakt med säger att med största sannolikhet skulle det gå bra, & de förbjuder mig inte att bli gravid igen. Dock anser de att planera en graviditet kke inte är på sin plats. Men blir jag gravid så blir jag & då lovade de att göra allt för att det skulle gå bra. Ni andra som fått ytterligare barn efter accreta, var graviditeten extra psykiskt påfrestande.? Hoppas ni alla mår bra i vårvädret.! Hälsningar /Pernilla

Jag måste säga att jag håller med Ann Cistus här. Om man har 3 friska och fina barn, då känns det lite märkligt att ta så höga  risker för ytterligare ett barn. I det läget hade jag nog övervägt andra lösningar om jag ville utöka familjen, t.ex. att ställa upp som stödfamilj eller fosterhem för barn som behöver den hjälpen. 

@Ann Cistrus mina tankegångar går ju som dina delvis, tänker att jag vill ju absolut inte göra mina barn moderslösa, det är de knappast värt. Så egoistisk får man ju inte vara att en graviditet skulle gå före de redan 3 friska barn man har. 
Jag har ju trots allt redan "varit där" med kougulationsrubbningar och DIC etc etc - dit vill jag aldrig mer igen. 
Så jag håller med dig till stor del i det du skriver.! Antar att detta kanske är en bearbetnings process, där jag kommer inse ordentligt till slut att det inte är värt risken. 

Blir ändock nyfiken på hur det gått på de operationer du varit med på, då de handlat om accreta, increta och prercreta.? Har kvinnorna och barnen överlevt.? 
Förstår ju att det inte kan gå "bra" för alla, det är lite som ett lotteri om man ger sig in i detta. Förstår också helt och fullt att man mobiliserar mycket personal inför dessa riskoperationer. 

Det som gjort oss "kluvna" är att vi fått så dubbla budskap från olika gynekologer. När vi träffade obstetrikern så förstod jag snabbt varför, och det är ju för att gynekologerna inte ser dessa moderkakor och komplikationer på samma sätt som obstetrikerna. 

Kontaktfamilj eller fosterhem är absolut ett alternativ - finns många som behöver hjälp och att få hjälpa känns ju bra. Det finns mycket att säga om detta svåra ämnen, det är svårt på sitt sätt. 
Pga mina tidigare omständigheter med ablatcio placenta - så har jag inte riktigt "själv valt" fullt ut att fortsätta med KS, det har blivit så av lite olika anledningar. 
Kort och gott drömmen om en stor familj med många barn, är inte så kompatibel med många KS i anamnesen. 

Tack för era tankar och reflektioner.!

Hej!
Ser att tråden är gammal men svarar ändå. Jag fick barn för ca ett år sedan. Från v30 hade jag en ganska jobbig graviditet med stor viktuppgång ca 30 kg (vätska, är inte stor egentligen), supersvullna ben och fötter samt foglossning. Det uppdagades i v34  att jag bar på ett stort barn och det var tal om kejsarsnitt pga inte snällt för en förstföderska att föda ett så stort barn. Vid uppföljningsmötet på förlossningen i v.36 säger läkaren (en annan än första gången) att det nog visst skall gå bra med vaginal förlossning. Min värld rasade och allt kändes pissigt. I v37 går vattnet och på förlossningen jobbade läkaren som tyckte att jag skulle föda vaginalt så så fick det bli. Var livrädd! Men det gick så himla bra och det var superhäftigt att föda barn. Han var inte så stor 4020g, fast tre v för tidigt hahah. Tyvärr är inte historian slut där, moderkakan skall ju ut. Efter försök efter försök att få ut moderkakan bestäms det att den skall opereras bort. När det börjar göra mig klar för operation så får jag en stor blödning och tappar ca 3,5 liter blod. Det blev ilfart till operationsrummet där det enda jag kommer ihåg är att det är fullt av folk som undrar vart blodet är och att de måste ha det nu. Traumatiskt. Operationen gick bra hette det och efter några dygn så åkte vi  hem. Var så trött hemma, så trött så trött så trött. Men det är man väl när man varit med om något sådant eller?! Får ut en hinnbit och har illaluktande avslag ca en v efter förlossningen så ringer upp till förlossningen där jag får svar att moderkakan har man ju opererat bort så det är ingen fara så länge du inte har feber. Okej tänkte jag då kämpar jag på! Efter ytterligare 1,5 v så får jag en stor blödning hemma och vi åker in till förlossningen. Jag sövs och opereras en gång till. vaknar upp med hb 61 och får ytterligare blod och plasma. Nu skall det väl ändå vara bra. Men nej någon dag efter på natten får jag kalla in personal då jag får en stor blödning till. Blir sövd och opererad en tredje gång där man inser att det är massa rester kvar samt att de sitter stenhårt, får även en stor blödning under operationen. Hela den här karusellen tog hårt på psyket och det har varit jobbigt efteråt även om det inte var alls lika illa som för er. Nu börjar vi så smått bli sugna på ett barn till och rädslan börjar så smått komma igen och jag trillade över denna tråden. Undra om inte jag hade placenta acreta? Symptomen är ju tidig förlossning, stor blödning efter bebis kommit ut och kvarhållen moderkaka bland annat. Vet inte vad jag ville med detta inlägg men det var skönt att skriva av sig och jag skall kontakta förlossningen och höra med dem om jag hade placenta acreta. De sa sist att det är risk för att det händer igen och att livmodern kanske ryker då.. Frågan är om det blir samma sak nästa gång, är det bäst med kejsarsnitt då tro?

Hej alla,

ser att det är en gammal tråd, men skriver ändå.

Trodde inte att det var så många med placenta accreta, så det känns verkligen "skönt" att flera har varit med om det. Läkaren sa till mig att risken är 1 på 2500 födslar att detta händer.
Jag födde min dotter för mer än ett år sedan och allt under förlossningen gick fint. Hon föddes en vecka för tidigt och från första värk tills att hon var ute tog den 2 och en halv timme. Underbart. Moderkakan lossnade som den skulle efter 20 min kanske. Avslaget slutade tom efter någon vecka. Sen började mina problem och jag tror att jag sammanlagt var med om en ambulansfärd, 8 gynakut-besök, två skrapningar och två sjukhusinläggning. Jag är medicinskt kunnig, så jag har ändå vetat att något har varit fel. En dag, efter promenader i snön med vagn, kanske två-tre veckor efter förlossningen, får jag riktigt ont i magen, som mensvärk. Detta pågår hela kvällen och till slut så får jag en störtblödning. Jag gick på toaletten för att kissa och märker att jag kan inte sluta kissa. Eller det som egentligen hände var att det rann blod. Mängder. Får panik, tror att jag ska förblöda, jag har aldrig i hela mitt liv sett sånna mängder blod. Ringer ambulans, åker in. Väl på plats kollar läkare (en ung, ny läkare) med ett VUL och konstaterar att det inte ör något fel, det är normalt med "lite mensliknande" blödningar även tre veckor efter förlossning. Han envisas med att fråga om jag har en eller flera partners och tar till slut ett klamydiaprov och skickar hem mig. Den jäveln. Det finns inte ord som kan beskriva hur mycket ilska jag håller inom mig gentemot den där människan. Förminskad och bortviftad åker jag hem. Jag får flera störtblödningar efter det, gång på gång. Åker till akuten varje gång, lämnar min bebis hemma med pappan. Blir hemskickad varenda jävla gång. Ingen tar en på allvar och hävdar att det troligtvis är mensen som kommit igång. Till slut, är det en gynekolog som upptäcker att jag har moderkaksbitar kvar. OCh alla störtblödningar har varit livmoderns försök till att stöta ut dom. Jag läggs in och får cytotec (tror jag de hette, ges ofta vid missfall), får 40 graders feber och skakar så mycket att jag inte kan få fram ett ord. Inte en bloddroppe kommer ut, alltså funkar de inte på mig. Läkarna beslutar sig för att ta en till dos, samma effekt. Jag ber och bönar om att få skrapa bort de där bitarna. Får det beviljat. Körs in på operation, skrapas, operation har enligt läkarna gått bra och jag skickas hem nån timme senare. En vecka efter operationen störtblöder jag igen. Åker in. Titta här, säger läkaren, alla bitar är fortfarande kvar. helvete. Läggs in igen för en ny skrapning. Denna gång med "mer erfarna" läkare. Kul, jag har alltså blivit skrapad av nån ny jäkla läkare som inte kan något och hävdar att allt gick bra trots att allt var kvar. Jag minns att klockan var omkring 11-12 tiden när jag sövdes, och jag visste att en sån här operation tar omkring en halvtimme. Ungefär vid 15 vaknar jag igen. Jag har slangar i armarna, dränage i livmodern med tillhörande påse som det droppar blod i och kateter. Jag har så satans ont. Ingen säger något, jag vaknar på uppvaket och tackolov så lyckades min mamma kriga sig in där, så jag är inte ensam. Brösten är sprängfyllda efter alla dessa timmar och jag måste pumpa ur mjölken. Jag blir upprullad på avdelning och säger att jag ska ligga för observation över natten. Läkaren kommer inte förens kl 20, så jag har fortfarande ingen aning om vad det är som har hänt. Han kommer in och berättar att operationen inte riktigt gick som den skulle, de var tvungna att avbryta pga för stor blödning som uppstod. Och vad de kunde se så var bitarna inte lösa utan hade växt in i livmoderväggen. Plancenta Accreta. "Googla det", sa han, och skre på en lapp. Jag undrade vad det innebar, och han berättade att i värsta fall så behöver vi operar bort min livmoder. Fantastiskt, 27 år gammal och första barnet. Exakt vad jag ville höra.
Trots allt detta, så är allting bra nu. Jag har haft en ganska lång psykisk väg att gå för att återhämta mig, för det har varit jäkligt tufft. jag har inte kunnat njuta av bebisbubblan och mitt barn under hennes första månad i livet. Det har varit det mesta hemska i allt detta. Och nu så har vi pratat om att skaffa fler barn, längre fram. Jag vet att det medför en viss ökad risk för att detta händer igen, kanske tom värre och att placentan växer igenom helt och man tvingas avbryta graviditeten. Detta har jag med mig i stort sett hela tiden, så visst kommer det att vara mer tufft under nästa graviditet.
Jag tänker mig att om det är så att jag kan bära mitt barn så länge det bara går, och att han/hon föds frisk, så får läkarna göra sitt och lappa ihop mig så väl det går, om några komplikationer skulle tillstöta. Jag tror att både jag och min man kommer att vara nöjda efter två barn. Ändock, detta lämnar aldrig riktigt mina tankar, just det där, tänk om.   

Jag hade inte placenta accreta, men däremot placenta praevia. Och på alla ultraljud jag gjorde (de var mååååånga) för att kontrollera moderkakan och att den fungerade som den ska och om den hade flyttat på sig, så kollade de också efter accreta. Som jag förstod det på min gynekolog så kunde man undersöka det väldigt noga, och vara hyfsat säker på om man hade det eller inte. Tydligen skulle placenta praevia vara en riskfaktor för just placenta accreta också.

Jag är inte läkare eller jobbar inom sjukvården, men du borde ju kunna fråga din barnmorska om det inte finns någon undersökning man kan göra för att säkerställa att du inte har accreta. Jag uppfattade som sagt att det går. Då kunde du ju i alla fall få veta att det inte är så, eller inte verkar så med vad man kan se.