Hur blev ert förhållande eft att ni fått barn?

Efter första barnet fick vi helt klart en nedgång i att vi gled ifrån varandra. Dottern sov jättedåligt så jag var jättetrött och jag var också irriterad på sambon för att han inte hjälpte till mer (men han hjälpte till betydligt mer än din sambo, lagade all mat och städade undan alla barnprylar på kvällarna). Men det har jag så här i efterhand insett att jag faktiskt får skylla mig själv litegrann då jag aldrig sa åt honom att hjälpa till mer med barnet. Dottern var uppe sent, min sambo var uppe sent då han är kvällspigg och jag som är kvällstrött tvingade mig själv att vara uppe lika länge som dottern. Satt där och var skitförbannad på sambon för att han inte märkte att jag var trött och sa åt mig att gå och lägga mig...

Nu efter andra barnet som kom för en dryg månad sedan så går jag helt enkelt och lägger mig och lämnar barnet till honom och det funkar ju jättebra, fattar inte varför jag satt och väntade på att han skulle ta initiativ till min egentid med förra barnet.

Fast nu så har du ju pratat med din man. Hur fördelar ni ledigheten? Om det är 50/50 så får du helt enkelt diskutera med honom och säga att om han förväntar sig att du tar hand om allting nu så förväntar du dig att han tar hand om allting sedan.

Om det är tänkt att bara du ska vara hemma eller att du ska ta den mesta tiden så tycker jag att du ska säga till honom att du har ångrat dig. Du klarar inte av att vara hemma så länge med de premisser som är utan att du måste tillbaka till jobbet så att du får möjlighet att vila upp dig och få egentid så han måste ta halva ledigheten.  

jag tyckeer du säger till honom att på lördag tar han barnet blus städ och sånt hela dagen för du ska bort, ge  ersättning och kom ej hem för tidigt. då ska du nog se att han ändrat sig, troligtvis ringer han dig inom 1 timme och bönar att du ska komma hem men bara om ni sätter er och pratar igenom hur ni ska jobba TILLSAMMANS HEMMA! lycka till och inget daltande, han är vuxen!

Hos oss är de fortfarande bra, de här är inget du ska acceptera!

Vårt förhållande har känts mer självklart sedan vi fick barn. Även om trötthet och frustration har lett till onödigt tjafs så vet vi att vår familj betyder allt och är värd att kämpa för.

Men då lever vi väldigt jämställt och har till exempel varit föräldralediga lika länge, vilket jag är övertygad om har räddat oss.

Har inte fått mitt barn ännu då jag är i v. 35, men jag tycker att du ska säga till honom att om han inte skärper till sig så kommer du flytta till en mindre lägenhet så du får mer tid till bebisen för du hinner inte med både städning och diska och tvätta och bebis. Föresten, göm internetet? Ta med det när du ska ut till en konpis och hälsa på. Han kommer ringa dig, då kan du säga att du är hemma om ca en timme men under tiden kan han diska och tvätta sina kläder.. Du tog med dig internetet för att din kompis skulle låna det- du visste bara inte att det funkade på deras adress? ;) Eller så frågar du honom rakt ut om han verkligen vill vara med er, för han visar inte det ett skit.

Tyvärr tar inte vår lille flaskan annars hade jag lämnat över ansvaret men försöker nu öva upp lillen att ta flaska å napp så jag kan få lite egen tid. Av ekonomiska själ så har vi inte råd att dela lika på ledigheten tyvärr. Var väl naiv å trodde att livet skulle bli världens bästa när man fått något så fint som ett barn tillsammans men så fort jag säger "-jag får aldrig nån egen tid "kontrar han med -det skulle du tänkt på innan du ville ha barn. Jag kanske har gjort fel och gjort för mkt under för lång tid, han har väl blivit bortskämd?

hur ofta äter han då, går över till en vän som behöver "hjälp" hela dagen och kom och BARA amma och över igen, gör de. de finns så många trådar då vi kvinnor framställs som offer och män som svin, ta tag i det nu! vill du att ditt barn ska bli likadan om de är pojke??? ja du har skämt bort honom, sluta genast med de! begär jämställdhet och respekt i ert förhållande, funkar inte de skulle jag inte stanna kvar. och folk säger men jag älskar honom, men älskar man någon visar man respekt ömsesidig kärlek och de ser jag inte från hans sida, som du förklarar.

Vi har kommit mycket närmare varandra sedan barnen, tycker ja. Jag bådas våra brister och fel har väl blivit mer uppdagade så att säga och visst har vi våra dispyter men generellt har vi kommit mycket närmare varandra.

Jag tycker att du ska lämna över bebisansvaret till pappan någon helg. Du kan ju amma och så men låt honom ta hand om övrig bebistid. Själklart ska man hjälpas åt . Vi har inte delat lika på föräldraledigheten av olika skäl, jag har varit hemma mer men däremot så lever man ju i ett gemensamt hushåll och måste givetvis hjälpas åt.

Tipsar också om sjal så att du kommer ut ordentligt. Gör dig inte själv till ett offer. Stoppa ner liten i sjal och ut med er . Kom hem vid ungefär samma tidpunkt som pappan kommer hem och så kan ni ju tillsammans konstatera att det är ostädat och middag ej är lagad . Och så hjälps ni åt med bebis och matlagning.

Det finns inget som tär så mycket på förhållandet som när man får barn. Det är en sån livsomställning. Nu har jag en väldigt bra ansvarsfull sambo. Som både tar hand om dottern,städar,tvättar och lagar mat. Och ser till att jag får egentid.
Jag skulle aldrig acceptera annat.
Och det där med att du ändå är hemma hela dagarna och att du borde göra allt, vilket jäkla skitsnack! Och att du skulle tänkt på det innan du ville ha barn! AAh! Ni var väl 2 om att skaffa barn?
Nej detta ska du inte stå ut med!
Ställ krav!
Går han inte med på det så...
Släng ut tv spelet och kräket. Då har du iaf en mindre att diska laga mat och tvätta åt!
Hoppas att det löser sig!

han verkar va ett jäkla svin faktiskt. Finns nog inte mkt mer att göra än att helt enkelt langa över barnet till honom och gå ut och göra nått själv. Då MÅSTE han ta hand om bebisen...

Om du vill att bebisen ska ta flaska så pröva tommee tippee flaskan. Den liknar en bröstvårta o funkade för min tjej som inte ville ta flaska. Värt att pröva iaf om du vill att hon ska äta ur flaska då förstås.

Annars om hon äter någorlunda regelbundet får  du amma så mkt som de går o sen gå ut den timmen, timmarna du vet hon är mätt...
 
 Han behöver nog va ensam med bebisen för att fatta...
Och fattar han inte endå så kanske du ska fundera på vad du ska ha honom till.. Bättre att leva ensam då än att leva med någon som endå inget tillför... 

Vår relation har helt klart ändrats, det är inte samma sak att vara två vuxna som att vara två vuxna med barn. För det är det vi är: två föräldrar som delar lika på ansvaret för barn och hushåll. Du är ju snarare ensam vuxen med en liten och en stor bebis. Karln behöver växa upp, pronto!

Förhållandet har förändrats helt klart. Prioriteringar är annorlunda, vi tänker annorlunda och reagerar på olika sätt. Vi har nog aldrig bråkat så mycket som under denna tiden, samtidigt så är vi väldigt tighta...när vi väl har tid för varandra så utnyttjar vi den. Vi ser till att vara ensamma, ge varandra utrymme, låta varandra göra saker, ge varandra sov morgon...men visst, i början var det jobbigt att hitta sin roll, speciellt som pappa tror jag.

Vårt förhållande har inte förändrats, snarare i såfall till det bättre. Men så delar vi allt. Jag har visserligen tagit all föräldraledighet på båda barnen men sambon har pluggat hemifrån, jobbat deltid, varit arbetslös osv i perioder så han har varit hemma jättemycket han med. Så han vet hur jag har det. Han anser själv att han har det lätt som jobbar nu, jämfört med hur jag har det hemma. Vi delar nattvaken, tvätt, städ, lek med barnen osv. Han VET att det är ett heltidsjobb att vara hemma med barnen.
Din man behöver upptäcka det han med, det där är inte ok. Ni är båda föräldrar, det var väl knappast bara du som fick barn? Byta blöjor, torka kräk osv slipper han ju inte ifrån bara för att han drar in mer pengar än du.
När ska han börja bli pappa hade han tänkt, när din föräldraledighet är över?? 
Hade blivit skogstokig om min man resonerade så. Vi är båda föräldrar, punkt slut. Barnen är givetvis bådas ansvar. Finns inget att diskutera där. Försök att prata med honom, man brukar komma väldigt långt med att bara prata också. Lugnt och sansat då. Och lämpa över lite ansvar på honom så fort du kan, han behöver upptäcka hur det är att vara förälder. 

Första 2 månaderna var det kaos, jag anklagade honom att inte göra ett skvatt och jag fick göra allt.
Nu de sista 2 månaderna har vi det bättre än någonsin, han hjälper till mer, jag mår inte lika dåligt då vår dotter börjat sova på nätterna.
Visst kan vi ha våra tjafs till och från, speciellt då vi anser olika om vår dotter men det brukar vi lösa rätt fort.

Prata med han och säg exakt hur du känner, lämna ingenting utanför!
Om han inte förstår så lämna barnet hos han medans du kanske går på affären själv så du får andas och han får känna på hur det är för dig!
Min sambo tog dottern i en timma (första gången) och när jag kom hem så sa han att han förstod varför jag var så trött och varför jag inte hann göra så mycket här hemma :)

Hej!

 Förstår att du är trött, ledsen och arg. Barnet kommer och bilden man har av hur det ska bli kanske inte alls stämmer med hur det blir. Innan tänker man kanske att det är självklart att den som är hemma är den som tar hand om hushållet och barnet.

 Den som ska vara hemma tänker kanske att den ska passa på att läsa böcker, träffa vänner, gå och fika på stan m.m. I den bästa av världar får man kanske en bebis som man kan hänga på höften, som sover hela nätterna och som glatt hänger med på allt.

 Det vanligaste är sömnbrist under långa perioder, svårigheter att hinna med och orka hemmet och ännu mindre sig själv och hushållssysslor. Att ha sex kan kännas som ännu ett krav. Och man tänker
- är det verkligen meningen att det ska kännas så här att vara en barnfamilj.

 Det framställs också nästan överallt som att det är kvinnans ansvar att se till att familjen är jämställd, att kräva jämställdhet. Vilket jag kan tycka är lite hårt med tanke på att det ofta är kvinnan som också har just sömnbrist och är satt på dygnet-runt jobb. Att i det läget försöka att vara någon slags jämställdhetskämpe och dessutom kräva jämställdhet på ett snällt och pedagogiskt sätt kan ju vara nästan omöjligt.

 Den här situationen har jag naturligtvis också varit i fast kanske inte lika tydlig. Jag tog alla nätter, mycket beroende på amningen, jag skötte det mesta i hemmet utan handling, vår son var mycket krävande dagtid vilket sög musten ur mig. (Han är naturligtvis det bästa som hänt mig ändå. :O) ) Det fanns nästan ingen möjlighet till annan avlastning än pappan. Min sambo hade det jobbigt på jobbet och var tjurig och vresig när han kom hem. Han var alltid rar med lillkillen, lekte med honom, bytte blöjor m.m. men vi höll på att köra slut på förhållandet.

 Ändringen kom när han gick hem på föräldraledighet. Eftersom att jag skulle börja jobba så slutade jag amma vilket innebar att sambon och jag kunde börja dela på nätterna. Jag fick sova en hel natt för första gången på 8 månader, det var helt otroligt. Jag kunde vara borta från sonen längre än 10 minuters resa hem, tidigare hade jag bara kunnat vara en kort restid hemifrån eftersom den lille blev hysterisk om han inte fick amma när han ville (han är född intensiv och är det fortfarande). Nu kunde min sambo ge mat om sonen blev hungrig. Innan vi slutade amma vägrade han äta mat överhuvudtaget. Nappflaska kunde vi bara glömma, det gick inte det heller förrän han slutade amma. Min sambo slapp sitt dåvarande jobb där han inte trivdes, vilket gjorde att han mådde bättre. Han fick också en helt annan förståelse för att det är ett dygnet runt jobb att ta hand om en intensiv bebis. Att han tog hälften av föräldraledigheten räddade vårt förhållanden. Han tog också allt hushållsarbete när han var hemma.

 Han är en fantastisk sambo om än långt ifrån jämställd och jag får tyvärr vara den som har ansvar att förhållandet är jämställt och kräva jämställdhet när han börjar vilja låta mig göra mera hemma. Det känns inte okej men jag känner ingen där det verkar vara mannen som driver på att det ska vara jämställt hemma så det är väl så långt samhället har kommit än så länge.

Håller tummarna för dig och för er, att hur det än blir, att du hittar en väg som känns okej. Massor med kramar!