Snälla hjälp mig!!!

Ingen? : *(

Nu är jag varken förälder eller har någon barnlängtan.
Men det låter som om ni har lite svårt att mötas i rädslan och besvikelsen. Jag skulle definitivt rekommendera någon form av rådgivning. Min sambo försökte väldigt länge få barn med sitt ex. När vi har pratat om det i efterhand var det just att de inte kunde mötas i sorgen och allt som gjorde att det tog slut mellan dem. Det är verkligen jättesvårt i såna situationer. Han går kanske omkring och har skuldkänslor, du är rädd, han får mer skuldkänslor och du blir ännu räddare och så vidare...

Du har all rätt i världen att vara orolig. Jag som är extremt hormonkänslig skulle vara hysteriskt nojig i ditt läge. Men ni kanske behöver hitta ett nytt sätt att prata med varandra?
Går det inte att få någon typ av samtalskontakt genom fertilitetskliniken?

Jag var jätteorolig inför vår ivf. Men när jag var mitt uppe i det tyckte jag det bara var intressant. Det är viktigt att ta det för vad det är. Visst det är hormoner, nålar och annat läskigt. Men det är inget som inte går att hantera.
Det är ingenting mot hur du mår som gravid!!

Nu i efterhand är jag så himla glad att vi gjort ivf. Man får så mycket mer insyn i graviditeten. Så får man även fler ultraljud.
Så jag tycker bara att ivf är jättepositivt!!
Lycka till! 

Tack så mycket för ditt svar!! Det stämmer allt du skriver, det är just så det är! Han är en väldigt känslosam men även väldigt impulsiv människa. Har svårt att kontrollera sig när det blir obehagligt. Har även svårt att prata om obehagliga och för (!!!?) personliga ämnen i allmänhet. Känns lite som ivf behandlingen är ett tabuämne men måste genomgås i alla fall. Han vill ha barn så vansinnigt mycket, det märks. Och jag med! Rådgivning är tyvärr uteslutet av många anledningar som jag tyvärr inte kan nämna nu för annars blir jag igenkänd direkt :(((

Aaaah Dags för en liten, tack! Det är precis sådana inlägg jag längtar efter! Som ger mig mod! Vad hade ni för problem? Hur långt gången är du? Kram!

Jag har stopp i äggledarna (fullt stopp på höger och något trångt på vänster sida) så chansen att vi skull få barn via sängvägen e hemskt liten.
Nu e jag i vecka 26+0. Första 3 månaderna mår man verkligen konstigt. Jag var ständigt trött och mådde illa. Det gav mig verkligen perspektiv på ivf-behandlingen.

Ska jag vara helt ärligt så älskar jag faktumet att jag gjort ivf och att vår bebis har varit fryst en månad. Det känns så himla häftigt.
Alla som är gravida känner nog samma sak, men jag tror att om man verkligen fått kämpa sig till att bli gravid så är graviditeten så himla speciell. Man är så himla tacksam på ett sätt.
 
Om du känner att du behöver stöd å rådgivning tycker jag att det inte ska stoppa dig att du kan bli igenkänd. Det är så extremt vanligt med provrörsbefruktningar idag. Och ju öppnare vi är med det desto öppnare blir alla om det.

Du får hemskt gärna kontakta mig, ställa frågor här osv om du vill (skrev om första och andra ivf:en i min blogg om du vill läsa. Läs under etiketterna ivf + frysförsök 1) . www.dagsforenliten.blogspot.com
Kram 

Jag rekommenderar starkt att ni löser era problem innan ni "kör igång" sas.. Ni måste kunna prata med varann, om hur ni tänker, tycker, känner, vad ni är rädda för osv. Ni måste kunna vara ärliga utan att bli osams även när det gäller så här svåra saker. Om ni redan nu har såna svårigheter, hur ska det då bli när ni är mitt uppe i karusellen?