Hur får jag mina barn att sluta slåss?

petrakrantzlindgren.wordpress.com/category/tema-syskonbrak/

Kanske du kan hitta lite tips här.

Tack för tipset, men jag har läst den där bloggen förut och den ger mig utslag. På riktigt alltså. Finnar blossar upp i min hud, t o m mina egna ungar blir fulare och ännu jävligare än de redan är. Jag kan helt enkelt inte läsa den. 

Jag tar gärna emot tips från andra här i forumet som har samma problem och har en bra strategi för att hantera det. 

Oj, ok, bäst att inte läsa mer då... Mina barn är mindre, så jag har ingen erfarenhet att dela med mig av, tyvärr.

Vad synd! Hoppas att du slipper såna illbattingar som mina när dina blir äldre (båda var änglar när de var små nämligen).

Hoppas också på flera svar!!

Och jag håller med om att bloggen är lite präktig ibland. Men likväl tankeväckande.

3 - 4 år mellan syskonen. Ja, det är svårt att hitta en gemensam aktivitet som de kan samsas kring en längre stund. 7 och 4 år - har de något gemensamt som de båda gillar? Annars Tror jag det slaget att aktivera de tillsammans är redan förlorad. Du får väl fortsätta agera hök och se till att sära på busungarna.

Är de likadana när ni alla leker tillsammans eller är de utagerande endast när de är själva, utan att vuxna är inblandade i lekar?

Kanske vill de ha lite egen tid med er? De är kanske trötta på varandra? Kan vara mycket irritation som sitter i de som de släpper lös när de just är tillsammans.

Har ni försökt ha egentid kvalitetstid med busfröna?

Syskonen var 3-4år åldersskillnad. Det ansågs att eftersom de var två så klarade de sig själva och kunde leka dagarna långa själva.....nej,,,,, det gick inte så bra - det var ofta bråk och bråken fortsatte ändå fram tills nu då de är nästan ur tonåren...

Tror båda syskonen hade vunnit om mamma eller pappa hade spenderat mer tid med de och såg de för vad de var och vad de behövde just då....

Lycka till med era busfrön (förhoppningsvis växer de ut beteendet)

samma sak här jobbigt. Bara att dom jag har det värre dom slår ner varandra min man o jag bara säger till dom men forsätter. Fattar inte dom är för våld samma 5 åringen bröt armen för dom bråkar. 8åringen stukad foten för att dom bråka. Jag försöker ge dom en utsälning utan att slå dom. Men dom fortsätter gång på gång. Jag går in o lägger mig i sovrummet för att vara ensam ifrån allt skrik o bråk då går dom in i sovrummet o bråkar jag säger till dom o gå där i från hjälper inte dom. Då går jag till köket då kommer dom till köket o bråkar. Jag går in till toaletten då bråkar dom utan för dörren. Alvarligt det är värsta slagsmålet. Dom kan aldrig bli sams. Dom är snälla o goa i skolan. När dom kommer hem börjar dom bråka igen. 8 årigen kunnde någon gång dö nästan hon var nära på att ta sömn tabletter som hon själv köpt. Jag hann precis stoppa hon. Hon hade ena tabletten i munnen hon spåtta ut den när jag komm. Jag blev arg på båda mina barn. Jag blev arg på 8 åringen hon kunnde ta livet ur sig. Och på 5 årigen. Men dom fortsätter bråka.

Hur mår de i övrigt? Mina två äldsta kommer i vanliga fall bra överens, men så fort någon har minsta lilla fis på tvären är de på varandra som katt och hund. Det är väl ett lätt sätt att ventilera frustration när man vet exakt vilken knapp man ska trycka på för att få igång ett präktigt gräl. Rutiner som bryts, utebliven sömn, en måltid som hoppades över eller en förkylning som ligger och gror... Märker jag att det är många konflikter under en period så hjälper det ofta att styrka upp rutiner och gränser ett tag och bli lite extra uppmärksam på att de äter och sover och får rasa av sig som de ska.

Vi har noll-tolerans mot våld. Om någon tar till det så blir de "bundna" till mig dvs de måste befinna sig inom hör- och synhåll och göra samma saker som jag gör (hjälpa till med hushållsgöromål eller läsa/göra läxor om jag jobbar). Att ha dem nära hjälper inte bara till med att förhindra handgripligheter men det är också bra för vi får ju många möjligheter att prata och se om vi kan lista ut om det finns några bakomliggande problem vi kan lösa.

Är det "bara" gräl så får de några chanser att lösa konflikterna själva. Om det är en speciell situation som triggar dem så brukar jag ge dem ett par chanser att testa andra aktiviteter och om det inte fungerar så hittar jag på aktiviteter åt dem. Det var något vi kom på tillsammans eftersom vi såg mycket av att vi avbröt ett bråk för att sedan ett par minuter senare se dem i precis samma konflikt igen, Vi skrev också en lista tillsammans med saker vi de kan välja bland (ta ett bad, måla, läsa en bok, hoppa på studsmattan, borsta hunden, pärla, göra fruktsallad, mm, etc) så att de inte skulle se det som en bestraffning. För det är ju inte tanken utan bara ett sätt att komma vidare från en låst situation.

Som förälder så får man jobba på att verkligen lägga märka till de situationer när de fungerar tillsammans och har kul ihop. Och se till att de får tid att göra de sakerna. Leta efter några kooperativa spel som ni kan spela tillsammans. Hitta på sagor om hur två syskon, med förvånande likheter med just dina barn, tillsammans övervinner faror och fienden. 

På samma spår kan man ju också se att vissa situationer är som upplagda för konflikter och helt enkelt undvika dem. 

En bekant till mig hade två burkar på ett väl synligt ställe. En lade hon godisbitar i varje gång hon såg sina barn göra något snällt mot varandra och de fick dela på godiset i den burken efter middagen. När barnen bråkade tog hon godis ur burken och lade i den andra burken. Innehållet i den andra burken åt hon själv upp.