Barn med ADHD - Bortskämda & Tjuriga?

Varför får han inte ta medicinen?

Bortskämdhet- Nej

Tjurighet-Ja ofta med tanke på att personer med ADHD ofta är ganska oflexibla dvs har svårt att starta upp något, det kan vara grymt motigt, och svårt att avsluta det de håller på med. 

Oftast handlar det inte om brist på uppfostran utan brist på verktyg, att tex köra enbart med straff/konsekvenser fungerar ofta inte, därmed inte sagt att man skall ignorera det.

Tydlighet, struktur och förutsägbarhet är något som brukar fungera, kan ta min egen som eom exempel, man kan tjata sig blå att han skall stänga av TV´n och när man väl gör det åt honom efter att ha tjatat en kvart så blir det ett utbrott. Ställer jag däremot äggklockan 15 minuter innan så har han hunnit förbereda sig att han stänger av själv. 

Killen i ditt exempel låter dessutom väldigt mycket "tonåring". 

Visst kan man gå in i en konflikt med rejäla utbrott men oftast leder det inte till något positivt utan samma utbrott kommer igen och igen, vi brukar välja våra strider och ha en tydlig sturktur för det mesta vad som gäller.  

Vad har killens föräldrar fått för utbildning/hjälp fram habiliteringen tex? Väldigt många föräldrar till unga vuxna med tex ADHD fick ingen hjälp alls eller vet hur de skall hantera problemen när de uppstår.         

Tycker det låter som en bortskämd unge helt enkelt. 

Tycker ofta det verkar vara bortskämdhet det handlar om när barn eller ungdomar blir diagnostiserade med ADHD.
Det kan vara en person med lite extra energi helt enkelt, men föräldrarna är för lata eller för korkade för att uppfostra dom rätt och vara konsekventa nog. Så då ser dom till att ungen får diagnosen och sen skyller dom beteendet på det istället för att uppfostra dom.
Inte sagt nu att det gäller alla, men jag tror det är många barn och ungdomar som inte alls har ADHD.  

Orkar inte läsa din TS så lång svarar på rubriken. Är det inte föräldrar som gör barn bortskämda?

Oftast är det väl redan i skolan som lärare och rektor pressar fram kravet på en bokstavsdiagnos innan barnet kan få extra resurser tilldelade, detta vare sig det föreligger ADHD eller ej.

Sedan, med diagnos, då ska det medicineras med svagknark. Det hela utmynnar då i en självuppfyllande profetia...

Låter som att föräldrarna behöver mer stöd i sin föräldraroll och hur de kan göra. Har man ADHD kan det tex vara extremt svårt att städa eftersom allt snurrar runt runt, vet ett exempel där man plockat bort så mycket saker det gått och varit tydliga med var alla saker skulle stå, då funkade det att städa, men kommer det en sak så vet hon inte alls hur hon skall göra.

Det finns så mycket man göra för att underlätta, men man får som förälder också vara beredd att lägga massor med krut på det.  Tycker inte killen själv något om sin situation? Förr eller senare brukar man komma till en punkt där man vill kunna stå på egna ben och klara sig själv.