inte längre roligt att umgås med folk längre

Precis sådär var min dotter och jag känner så väl igen din frustration. Och hon är fortfarande likadan nu när hon är tre. Man får acceptera det bara och se det positiva i att de i alla fall har gränser som vissa andra barn inte har.

Våra pojkar kan också vara likadana. Håller med dig..om att det blir väldigt tråkigt:( vad ska man göra?

Vår 3,5-åring har haft enormt svårt med det sociala. Från ettårsåldern satt hon i princip bara i vårt knä borta hos folk, på ÖF osv. Började dagis vid 20 mån och undvek de andra barnen fram till 3 år, då det lossnade så sakteliga och nu leker hon med dem, men innan undvek hon alltså alla andra och ville inte alls vara bland mycket folk. Det kunde ta två timmar varje gång innan hon ville leka med Mormor och Morfar som hon ändå träffar varje vecka. Dagis har jobbat jättefint med henne och vi har försökt ta det helt i hennes takt och inte pressa henne utan att låta henne vara som hon är. Jag är också en väldigt social person men det är inte föräldrarnas "fel" att ett barn inte är lika socialt som litet. Låt de få full trygghet i ert knä/famn så lossnar det förhoppningsvis så småningom. 

Min spontana tanke var: Helt vanlig första trotsålder.

Att vara förälder är en evig balansering på kniven.
Ibland måste man ta sig ut för att orka men ibland måste man vara hemma och mysa för att orka.
Känner med dig.
De blir säkert tuffare om ett litet tag och då får ni passa på att ta er ut igen men var beredd på att det kommer bölja fram och tillbaka och att de kommer ha känsliga perioder. Sen är ju vissa barn känsligare än andra också och behöver lugnare för att fungera. Har de kanske börjat på förskola också nyligen?

Jag var ett sånt barn... Nu kan jag ju identifiera känslorna på ett annat sätt, men det var som att man var nåt slags uppvisningsobjekt. Blev aldrig klok på varför man var tvungen att krama folk man typ aldrig sett förut, berätta vad man gjort på dagis, sjunga, visa sina saker osv osv?? Kärringar skulle typ kittlas och peta i håret. Blev väldigt inåtvänd och tjurade istället. Och HATADE att åka bort. Jag fick senare en Asperger-diagnos, kanske kan förklara en del av det hela.
Vet egentligen inte vad jag vill ha sagt med det men det var minnen som kom upp när jag läste tråden.

Hej! Har ett tvillingpar o två enlingar. Upplever att mina tvillingar har helt andra behov än vad mina enlingar har. Enlingarna har mognat snabbare o är betydligt tryggare i sig själva. De har hunnit få mer tid av oss vuxna. Tv är nu nio år o ibland känns det som om de är många år efter både i utveckling o även uppförande. Tilliten till oss vuxna finns inte heller på samma sätt.