Vi som är överviktiga & gravida.

Hej tjejer . får jag vara med här.. Förra året i April bestämde jag och min man (då var han "bara sambo") att vi ville göra ett försök att bli föräldrar. Då vägde jag 103,5 till mina 164 cm.
Eftersom min man har en ryggmärgsskada och i stort sett aldrig fått utlösning ens så var det ju IVF som gällde direkt i stort sett och då måste min vikt ner till under BMI 35 (gränsen i Västra Götaland) vilket innebar 95 kg.

Jag gick ner till 89 innan vårat första försök i okt-nov men gick under behandlingen upp nästan 10 kg. Det är en ganska krävande hormonbehandling och läkarna var inte förvånade men nu var jag tvungen att gå ner allt det för att kunna få ett försök till.....

I mars när det var dags för nästa hade jag gått ner till nästan exakt 95 så vi fick börja igen, vid äggplocket hade jag gått upp 1 kg..

! maj testade jag positivt, då hade jag gått upp till 100,3 kg...något jag snart tappade då jag mådde SKIT första veckorna så jag gick först ner till 98 lagom till inskrivningen hos BM (vi har tidig inskrivning här).
Väl där började hon genast mässa om min vikt.. och om det faktum att jag hade högt blodtryck och havandeskapsförgiftning under min förra grav... för 8 år sedan. Att jag genomgick en ganska allvarligt bukoperation med följande komplikationer på DEN som klart var en bidragande orsak till blodtryckshöjningen tog hon inte ens med i beräkning.
Hon satt i 45 min och mässade om att jag minsann inte behövde gå upp något i vikt utan kunde satsa på att gå ner 3-4 kg under min graviditet. Hon menade att jag hade högt blodtryck (efter att ha försökt mäta det 4 ggr utan att få något resultat) jag hade 120/89 där undertrycket visserligen är liiite i överkant men inte för högt. Jag mäter mitt blodtryck med jämna mellanrum själv hemma med en apparat jag har köpt efter att jag för några år sedan hade en period med mycket högt tryck....Hemma hade jag samma dag 117/80 vilket är näst intill perfekt tryck.......

Hon skickade mig till en "specialist" på mödravårdsmottagningen i grannstaden och när jag kom dit visar det sig att hon skrivit att hon anser att läkaren bör skriva ut blodtryckssänkande medicin till mig..Jag hade med mig min "blodtrycksdagbok" samt en lista över mitt blodsocker som jag tagit under några veckor och läkaren konstaterade bara att det såg perfekt ut och att det inte fanns några anmärkningar.. besöket tog 10 minuter....

Efter det bytte jag faktiskt barnmorska. Jag gick med min son inne i Göteborg då jag bodde där (ca 10 mil från där jag bor) och eftersom min man jobbar där och jag pluggar där så bytte jag till den privata mottagningen där jag fick ett HELT annat bemötande.
Den barnmorskan öppnade mina journaler från Sahlgrenskas IVF-mottagning (något den andra landstings-barnmorskan inte hade något intresse utav), hon såg min viktkurva där, hon såg min förlossningsjournal från förra gången och även journalerna från när jag väntade min son då jag gick hos dem då...

Hon tappade nästan hakan när jag sa att den andra BM ville att jag skulle gå ner... Hon satte ner foten och konstaterade att jag gått ner nog..(vid det tillfället hade jag gått ner till 96 kg igen efter att jag legat med någon magsjuka i någon vecka också) och hon påpekade att om jag fortsätter tappa i vikt så blir hon orolig. Nu SKA jag gå upp, men under kontrollerade former. Vi satte en maxgräns på 15 kg men jag lovade att försöka hålla mig under 12 kgs uppgång.

I dag har jag gått 19+1 veckor och har gått upp nästan 4 kg (3,7). Det känns jättebra. Med sonen hade jag så här långt gått upp 7-8 kg men jag vägde också "bara" 87 kg när jag blev gravid med honom.

Har inte hunnit/orkat läsa igenom alla sidor än men hur ligger ni till med viktuppgång??

ja just det där med att äta lite märker jag... jag äter tex två frukostar för jag orkar inte äta "tillräckligt" när jag äter första gången (vid 5-6)...det blir många små portioner, precis som min PT på gymet försökt gnugga in i min skalle under ett år ha ha..

Sen har jag fått sug efter väldigt "bra" saker... FISK skriker jag efter. i alla former.. och frukt.. I början när jag mådde så illa var det enda jag kunde äta färska jordgubbar tex.

Choklad som jag annars kan äta kilovis får jag knappt ner längre... små bitar bara...Glass är nog det enda från mitt "ogravida" liv som jag fortfarande kan äta ganska mycket utav.

Jag är fullt medveten om de risker som finns vid graviditet när man är tjock... men ibland undrar man ju om barnmorskor tror att man är helt jävla puckad.. som min gamla. När jag gjorde min praktik i grannkommunen samarbetade min praktikplats mycket med mödravården och jag höll på att dööö när en av barnmorskorna, som alltså väger sisådär 40 kg mer än jag sitter o mässar över riskerna med att bli gravid "vid min vikt" över en fika.....

Sen är jag ju inte 25 heller,vilket gör att jag kanske tar mer illa vid mig med det här lite "överförmynderiet":. jag fyller 40 i februari och kände mig som en 5-åring hos min första barnmorska..

Den nya är helt fantastisk och hela mottagningen har en sån härlig atmosfär.. så bor ni i Göteborg med omnejd så tipsar jag om Barnmorskegruppen helt klart..

jag som är i 20:e veckan har nu renoverat ett rum för första gången i mitt liv.. och det helt på egen hand med bara lite input från mannen.. HAN å andra sidan sitter i rullstol och kan väl inte renovera så mycket mer än i sitthöjd men han kan ju och förstår ju det här med penslar och sånt som jag inte har en jäkla aning om.... Han snickrar o grejar och om han var tvungen hade han nog skött renoveringen också... men han jobbar ju och jag är ledig lite till

Jag fattar inte att jag har gjort detta... för det första är jag omåttligt stolt för det blev ju faktiskt BRA! Har målat tak och lister, rivit ner en gammal strukturtapet, slipat och spackliat och i dag då smällt upp en ny tapet och det blev fint.. utom i ett hörn men där döljer nog gardinen det haha..

OCH jag har svettats... som en griiiiis... Hur har ni det med kroppstemperaturen tjejer? Jag är alltid den som fryser annars. Min man brukar säga att jag har ett litet spann på temperaturskalan som jag är nöjd, Det får inte vara kallare än 18 grader ute (19,5 inne) och inte varmare än 22 ute (21 inne)...men överlag så fryser jag.. sista veckorna har varit FRUKTANSVÄRT på nätterna då jag har envisats med att ha fönstret öppet och mannen legat o frusit då det varit ganska kyligt där vi bor....

Så nu när jag tapetserade så svettades jag så det droppade från pannan, tror inte jag någonsin har svettats så mycket om det inte varit på ett spinningpass..helt sjuuukt

Visst var det lite kliv upp o ner på stege men herregud sååå jobbigt var det inte... men helt uttorkad blev jag och har försökt vätska upp hela kvällen.. huvudvärken bultar.. och så NATURLIGTVIS busar jag lite med min vovve och hon lyckas skalla mig.. haha...dubbel huvudvärk.. Hon är liksom inte liten så det smällde rätt bra.

Väl ute med henne känner jag att höfterna har fått ta stryk av detta upp o ner på stege i nästan 2 veckor.. aj aj aj...i morgon ska jag bara ta det lugnt...och hoppas att mannen kommer hem med de nya möblerna till sonens rum så jag kan möblera det innan han kommer på fredag..

jag är ju en av dem som bytt bm pga tjatet om vikt.. MEN vi får inte bortse från att det finns statistiska risker med att vara överviktig och gravid.. det ÄR större risk både för mamma och foster att graviditet blir svår, att få komplikationer och att dessa blir allvarligare....

MEN det är fruktansvärt att en del barnmorskor tar oss för idioter som verkligen inte fattar. Jag vet flera överviktiga som inte fattar iofs... som menar att "min syster väger mer än jag och HON hade inga som helst problem  när hon var gravid"...det ger ju inte henne en garanit..eller oss... MEN det räcker liksom att informera oss sakligt om det EN gång.. och sen lita på att vi faktiskt känner våra kroppar vilket de flesta av oss faktiskt gör...

Att jag satt o berättade för min bm att jag har haft och har ett stört beteende kring mat såg jag som att jag gav henne ett förtroende.. att jag berättade att jag själv kollar blodtryck och blodsocker för att jag faktiskt är LIVRÄDD för att få överviktsdiabetes vilket min far hade eller att jag ska få tillbaka det höga blodtryck jag hade under ett års tid då jag utsattes för extrem stress i och med en vårdnadstvist.. jag delade med mig till min BM och hon vände det emot mig direkt..

-Jahaaa din far har diabetes.. ja men då måste du förstå att bla bla bla bla...

HALLÅÅÅÅ jag är inte 15.. jag är faktiskt 39 och har dessutom läst en halv dietistutbildning... vilket jag också talade om..

Jag vågade knappt berätta allt igen för den nya barnmorskan jag bytte till.. men hon hade ju mina journaler från förra gången jag var gravid och ställde lite ledande men försiktiga frågor och hon högg verkligen direkt på att jag var orolig för att falla tillbaka i svält ELLER totalt frosseri... att jag är lika rädd för att tappa taget åt endera håll...
Och blodtrycket.. det fick jag bassning på.. att INTE mäta.. "Du känner din kropp så pass bra att du kommer att känna om det rusar iväg.. mät DÅ isf.."

Men det är tydligen någon drive som landstingen kör nu.. skräm oss tjocka.. jag menar när vi väl blivit gravida är det ju liksom för sent.. bättre att fokusera på att hjälpa oss INNAN (men det går ju fan inte om man inte får en operation vilket absolut inte är att eftersträva) eller EFTER graviditet.. men icke då.

jag gick till Vårdcentralen 2002 då min mamma dött 54 år gammal av överviktsrelaterade problem.. då vägde HON 87 och jag 117.....läkaren tittade på mig och konstaterade att jag hade perfekta värden så vikten var ju egentligen inget stort problem.. sen log han och sa "dessutom tycker jag att fylliga kvinnor är jättesexigt".....jag var där och bad om hjälp för mitt liv och blev negligerad.. då tycker jag fan inte att vårdcentralens (även om det nu var en annan) barnmorska har rätt att tillrättavisa mig angående min vikt..

Det är konstigt att när man BER om hjälp.. som du då Ampellilja så möts man av ....oförstånd!?!...Din Bm verkar ju vara med på tåget men läkaren ...vilken fruktansvärd kommentar.

För mig var det ju tvärtom.. min BM skickade mig till läkare pga "för högt blodtryck".. jag som kan det där påpekade att ja.. undertrycket var lite i överkant men det var absolut inte för högt men hon gav sig inte. Läkaren talar om att BM skrivit i journalen att hon önskar att läkaren skriver ut blodtryckssänkande till mig... om detta har hon sagt NADA till mig... Borde hon inte kommunicerat detta med mig? Läkaren var mest förvånad och bad mig berätta lite om hur jag levde. Berättade (som för BM ) att jag hade gått ner drygt 20 kg inför IVF-behandling men gått upp något i och med behandlingen och hon bara sken upp och sa "ja men herregud vad gör du här??? Vad vill DU ha hjälp med som du inte redan har koll på??"

Hon klappade mig på axeln och bad mig att "Keep up the good work" och att jag skulle höra av mig om jag undrade något "men jag har en känsla av att du har koll på detta" var sista orden...

Blue:
Ja det där med vikt och hjälp är olika.. jag fick hjälp till slut då 2002 av en privat läkare.. vi diskuterade alternativen och kom fram till att Xenical var ett bra hjälpmedel för mig. HJÄLPMEDEL är ledordet.. på tok för många läkare skriver ut den medicinen som ett bantningspiller vilket det ju inte är... utan ett pedagogiskt hjälpmedel för oss matmissbrukare att lära oss var och när och hur vi gör fel och få en spark i röven på vägen.. FÖR MIG fungerade det hela suveränt... men om problematiken ligger i kolhydrater och sockermissbruk så funkar ju inte det. Det gäller att läkare/dietister/sköterskor tar sig tiden att lyssna och prata med oss när vi ber om hjälp och ta reda på vad just den enskilde patienten har för problematik.
JAG kan tex inte äta enligt LCHF, fungerar överhuvudtaget inte för mig, men för mig var Xenical nyckeln till frihet...För mig fungerar det hyffsat med viktväktarna men deras tidigare metoder innebar så mycket vägande och mätande att det faktiskt knuffade mig över kanten till en ätstörning åt "motsatt håll" där jag svalt mig själv och höll på att stryka med... JAG behöver hjälp med balansen och jag behövde hjälp med att hitta orsakerna till mitt felaktiga förhållande till mat.. det tog mig 30 år och det var fan inte vården som hjälpte mig utan terapi.

Nu spårar jag ur lite från trådens huvudsyfte men när jag läste till dietist så avbröt jag just av den orsaken att man fokuserar för mycket på symtom och inte letar orsakerna. Det är jättebra att få recept och stöd i den formen.. det är ett måste för många som faktiskt inte förstår vad det är som gör dem överviktiga...Men det är lite som att gå med huvudvärk i 10 år, tar man alvedon varje dag så tar det ju bort huvudvärken, men en bättre idé är kanske att undersöka och se om man kan eliminera ORSAKEN till huvudvärken...

Det är något jag brinner för.. kanske märks och nu utbildar jag mig till socionom och har faktiskt en liiiiten tanke på att söka mig till överviktsenheten för att jobba som kurator sen.. om det finns möjlighet.