Vi som är överviktiga & gravida.
Hej!
Har nu läst igenom inläggen i den här tråden och blir ledsen över inställningen i flera av dem!
Jag fick mitt första barn för drygt 1,5 år sedan, vägde 113kg när jag blev gravid, 118 på inskrivningen och 136kg dagen innan förlossningen. Under min graviditet hann jag byta barnmorska tre gånger innan jag blev nöjd, just på grund om tjatet om min vikt och om att jag bara skulle gå upp 6 kilo o.s.v.
Jag anser att det är helt upp till oss som gravida hur mycket vi går upp i vikt och jag vägrade ha dåligt samvete eller framförallt inte låta någon barnmorska ge mig dåligt samvete eller ångest inför att väga mig o.s.v. Jag blev till slut less på att ständigt bli bemött med kommentarer om min vikt och vägrade att fokuset på min graviditet skulle ligga där!
Jag kontaktade en barnmorska som jag hört skulle var bra och träffade henne och förklarade det här för henne och frågade rakt ut om hon kunde respektera att jag inte ville att hon tjatade om min viktuppgång, ”våga väga projekt” (ett projekt för överviktiga gravida här i Stockholm), m.m. Hon sa javisst inte problem, dock kommer du få ligga på golvet och bli undersökt om du passerar 150 kilo, för det är maxgränsen för vad britsen tål. Efter det kändes allting jättebra, jag fortsatte gå till henne och jag skämdes aldrig för att väga mig och ibland pratade vi om min vikt, men då var det på mitt initiativ!
Jag var på ofantligt många UL och fick sällan ngn kommentar om min vikt, de få gånger jag fick det så sa jag ifrån. Mitt råd till er är att inte finna i er i att bli behandlade på ett sätt som påverkar er negativt. Graviditeten och besöken hos barnmorskan ska vara något positivt för er, kräv er rätt! Var dessutom inte rädd för att byta BM om personen inte passar er eller respekterar er önskan om bemötande!
Sen kan jag ju tillägga att det kanske inte är den bästa idén at tokfrossa sig upp massvis i vikt under graviditeten, men för mig som har en skev inställning till mat tyckte att det var oerhört skönt att bara släppa alla bantningstankar och äta det jag ville. Visst det resulterade i att jag gick upp en massa i vikt, men det är ju bara att ta tag i det sen efteråt. Två veckor efter förlossningen hade jag gått ner 16 kg, sen så gick jag ner resterande gravkilon samt 5 extra med hjälp av LCHF. Idag är jag gravid med nr två i typ v 14, vägde in på 111 kg, d.v.s. 8 kilo mindre än förra gången. Den här gången kommer jag antagligen inte gå upp lika mycket i vikt, då det ändå var en del jobb med att gå ner allt igen, men jag framförallt inte kommer göra är att låta någon BM/läkare m.m. förstöra glädjen med att vara gravid genom att ge mig dåligt samvete och det tycker jag inte heller att ni ska göra!
Jag är i v33+3 med andra barnet, min dotter fick jag för nästan exakt 2 år sedan.
Jag fick åka till sjukhuset för ett extra UL pga att magen vuxit för mycket sen förra gången, hade mycket fostervatten för några veckor sedan så de var tvungna att kolla det.
Till det jag ville komma fram till var att läkaren som gjorde ultraljudet var mycket negativ mot mig och hade väldigt dålig attityd...
Efter att hon varit och kollat resultatet kom hon tillbaka och sa att ja det såg väl bra ut (inget om bebis eller fostervattnet?) sen gick hon på mig stenhårt... DU MÅSTE SLUTA ÄTA ONYTTIGT!!! Inget godis,läsk mm... Du har redan gått upp för mycket i vikt, ditt BMI är jättehögt, du räknas ju som överviktig...eller aa det kallas FETMA det du har... Och så vänder hon sig mot min sambo (som för övrigt är lång och smal) ja och DU skall inte heller äta chips,godis och läsk för då blir det VÄLDIGT svårt för henne att klara detta!!!
Min sambo lyssnade sen sa han till henne..Men VI äter inte ONYTTIGT!!! Hon ändrade sina kostvanor tidigt i graviditeten för att slippa graviditetsdiabetes som hon fick förra gången och visst fick hon ingen diabetes denna gången heller.. Hon tittade på oss med en blick som skrek..NI LJUGER!!!
Men för det första så är det omöjligt att fuska på en glukoskoll eftersom det görs på vårdcentralen.
Sen skall jag erkänna att visst har jag ätit lite godis på semestern och nån enstaka glass men inga mängder och väljer oftast frukt och nötter istället..
Men att bli bemött på det viset gjorde att jag blev helt tyst och började gråta :(
Hela dagen blev förstörd och jag kände mig totalt värdelös, tjock, äcklig och misslyckad.
Ringde min BM igår och berättade vad som hänt och hon sa bara..Jag förstår inte..Allt såg ju jättebra ut, fostervattnet har ju sjunkit till det normala och bebisen ligger under kurvan så vad är problemet.
Va roligt att vi fick veta det på sjukhuset liksom :/
Jag vägde 96kg på inskrivningen och det tog lång tid innan jag började gå upp i vikt, nu väger jag 114.
De sista veckorna har jag ökat mest men bara på magen och jag har själv reagerat över det och det är väl inte så bra kanske men skall de få beté sig såhär?? Skall man acceptera att bara för att man är överviktig så skall man ta emot det dom säger??
