Du kommer alltid vara nummer två!

Oj, vad många ni är som skrivit! Roligt att det blir en diskussion om det hela. 

Jag har inte läst alla inlägg, men ser att det finns precis som med myntet, två sidor av det hela. Ni som tycker att barnet går först och ni andra som tycker att alla i familjen är lika viktiga.

Jag håller ju med de sistnämnda, anser att alla är lika viktiga. Är själv uppvuxen i en familj där vi är fyra systrar. Hos oss var alla lika viktiga och i en så stor familj blev man verkligen van vid att inte alltid gå först. Jag menar, om min mamma hade prioriterat barnen först, vem av oss skulle hon då satt som nummer ett? Jag som är hennes förstfödda? Eller kanske min yngsta syster som var ju yngst?

Nej, jag anser inte att någon är viktigare i en familj. Läser att många här i tråden tar överdrivna exempel där man säger att man räddar barnet före maken om huset brinner, sitter vid sängkanten om alla döende osv.
Visst kanske man agerar så när det inte finns ett annat val.

Däremot tänkte jag mer på vardagen än på ett avsnitt i "våra bästa år" när jag skrev denna trådstart. Har hittills under mitt 35-åriga liv varken räddat någon ur ett brinnande hus eller suttit vid någons dödsbädd. Hoppas innerligt att jag behöver uppleva varken eller.

Naturligtvis träder moderinstikten in om mitt barn är fast i ett brinnande hus, henne räddar jag instinktivt. Men om vi åter går tillbaka till den vardag som de flesta (?) av oss lever i, så är både maken och dottern lika viktiga.
Någon skrev att om barnet vill spela spel och man kramas med sambon så ska kramandet avbrytas för att barnets spelbehov ska stillas.
Precis sådant är ett vardagsexempel där mitt barn inte går först. Jag har burit mitt barn och födit henne, älskar henne så det gör ont! Men - jag har inte fött fram henne för att hon ska uppfostras till en bortskämd tjej som tror att världen kretsar kring henne, för det gör den inte. Inte kretsar den enbart kring mig heller, eller någon annan för den delen. Om jag som i exemplet ovan, ligger och kramas med min man och vår dotter vill spela spel får hon vackert vänta tills vi kramats färdigt eller så får hon hitta på något annat.

Läste en tråd tidigare om hur det var att växa upp på 60-talet (såg att du sextiotalist bl a skrivit i den tråden) och det kändes uppfriskande ärligt talat, att läsa om hur det var på den tiden och hur barnen inte var i fokus hela tiden då. 

Alla är vi ju olika, som tur är. Men som sagt, själv växte jag upp i ett hem där vi helt enkelt var för många ungar för att någon skulle vara viktigast eller gå först. Det lärde mig att bli självständig och framför allt, lärde det mig att se andra! Inte är jag själv på denna jord, eller viktigast heller. Funderar på hur dessa barn blir i tonåren och i sina vuxna dagar, de som är vana vid att veta att de är nummer ett!