Anonym (123) skrev 2012-07-03 13:57:30 följande:
Jag har varit på båda sidor i denna diskution. Så jag vet vad jag pratar om när det gäller vad summan kan bli.
Jag har levt ihop med en man samma som jag har nu som prioriterade sitt tidigare grad till en sådan milda grad så att förhållandet hölldes på att spricka rejält.
Det gick till en viss punkt där jag sa stopp med riktigt stora bokstäver och det var efter vi fick gemensamma barn och ett av barnen var ständigt sjukt första åren och jag fick ta allt ansvar och känslor för mig själv.
Jag var helt själv i all oro för min man ansåg att han försummande sitt första barn om han la energi till vårat barn och mig.
Jag minns när vi varit inne en HEL dag av provtagning och medicinering där dottern hade suttit hela dagen och fått sprutor mest hela tiden och inte sagt ett ljud, hon fick mkt beröm av läkaren som sa att vilken tapper liten tjej. vi har stuckit henne flera gånger och hon säger inte ett knysst. när jag satt i bilen på väg hem med vår lilla tös så brast allt.
jag grät av oro och av att liltösen var så underbart duktig. ville under hela dessa två år bara gå in och byta kropp med henne.
Det telefonsamtal som jag sedan ringde förklarar hur vår familj såg ut då:
Jag ringde min man, vår dotters pappa och berättade hur duktig hon hade varit och är
jag fick i andra luren höra: jahopp och korta ja
det slutade med att jag sa hej då och la på då jag inte fick något samtal med honom överhuvudtaget då han svarade enbart ja och nej kort och sen avbröt och sa att han och bonus var hos farmor och farfar och frågade om vi också ville ha mat.
När jag ifrågasatte detta samtal senare på kvällen varför han beter sig så undligt varför han inte visar känslor eller bryr sig mer så svarar han:
DET ÄR SÅDANT UPPSTÅNDELSE OCH PRAT OM LISA HELA TIDEN OM HUR DUKTIG HON ÄR SEN TAR DESSA SJUKDOMAR UPP SÅ MKT TID SÅ JAG VILLE INTE PRATA SÅ MKT OM DET NÄR KALLE ÄR MED (BONUSSONEN)
Då är det alltså ingen som har frågor eller bryr sig av pappa, farmor eller farfar för att inte bonussonen ska känna sig utanför och mindre värd då eller?
japps!
I mellan den gången cirka tre månader innan så råkade jag få blindtarmsinflammation vi hade varit på julbord och jag bar vår då 1 4 måndader gamal tös som somnat i bilen.
jag ber min man om hjälp med skorna för jag hade så jädrans ont i magen plus bar på ett barn.
när jag frågat det så skyndar sig då åtta åriga sonen sin pappa om hjälp av med sina skor-
min man väljer då att låta mig stå där med mina stövlar och ett sovandes barn med blindtarmsinflammtion som vi då inte visste men vi visste att jag hade sjuhelvetes smärtor.
jag skrev här på familjeliv för jag kände att mitt liv kändes helt hopplöst, önskade aldrig bort min bonus men önskade mig en man och en pappa till vårat barn.
och vad får jag för svar tror ni??????
hemsk bonusmamma som bara tänker på sgi själv som önskar bort sin bonus och konstigt nog
BARNET VAR DÄR FÖRST, BARNEN KOMMER ALLTID I FÖRSTA HAND
Som tur är fick jag min man och ändra på sig så numera så lever vi i en familj där alla ser alla, där alla har lika värde och där alla lyssnar respekterar och lär sig vänta på sin tur.
jag älskade knappt inte min man förut när han var en sådan annan pappa, kärleken sjönk till botten. men nu är han tillsammans med alla barnen det bästa jag har.
Vilken stark text du skrivit! Man grips av alla känslor och känner verkligen smärtan i er situation. Vad härligt att ni hittade en väg ut ur detta. Relationer är inte lätt, och man gör ju ofta saker av kärlek- men har kanske ibland svårt att se saker ur någon annans perspaktiv.
