Du kommer alltid vara nummer två!

Här finns ingen rangordning.

Så jag håller med dig.

Vi lever som en kärnfamilj, sambons barn är utflugna och vuxna. Men när vi har besök av dom, så är de lika rangordnade som oss andra.    

En vuxen person brukar klara sig själv. Men barnen blir ju vuxna så småningom eller hur? att ett litet barn har ett större behov av en närvarande förälder/vuxeb är väl ingen som ifrågasätter.

Men om sambons vuxna barn och jag blir sjuka samtidigt, så är det graden av sjukdom eller behovet av en annan som är närvarande som kommer styra. 

Min sambos barn skulle tom prioritera mig om det var så illa. Så nej, här är alla lika viktiga.

Över alla andra. När jag mådde som sämst, då var mitt mående viktigast av allt. De prioriterade mig framför deras mamma.

Det hade de nog inte, men det jag ville ha fram är att det är personens behov som är styrande. Och i vardagen så är det så att det brukar fungerar. Sedan kan man ju alltid dra ut det till sin spets, absolut.
 

Men då är ingen alltid nummer två eller hur? 

Det är ju ändå i vardagen man lever 99,999% av sin tid. Extrema situationer kan uppstå, där man är tvungen att välja, absolut men tack och lov inträffar detta sällan.

Här hemma så lever vi i vardagen, här prioriteras alla efter behov.    

En sak vet jag, eftersom min sambo och jag är rädda om varandra och vårt förhållande, så har vi lyckats hålla ihop i snart 20 år, trots att vi haft en hel del yttre motgångar.

Hade vi inte varit noga med att prioriterat vårt förhållande, så hade vi nog inte fixat det där.

Resultatet, min sambos barn har en pappa som lever i ett lyckligt och stabilt förhållande, vårt gemensamma barn lever ihop med båda sina föräldrar, dvs eftersom vi båda anser att den relation vi vuxna har är lika viktig att vårda som att vårda vårt barn, så har vi sluppit separationer och annat.

Vi vet också att den dagen vårt gemensamma flyttar hemifrån, så har vi varandra och slipper stå där milsvidd från varandra och undra vad vi skall göra nu    

Nej, man behöver inte det de första åren, men hade vi inte arbetat på vårt förhållande så hade vi nog inte hållt ihop så länge som vi gjort, eller har du och din man också levt ihop i nästan 20 år?

Inte för att vara en pessimist, men då kan det vara för sent.

Om du läser vad de som arbetar med relationer skriver, som de alla har gemensamt, oavsett ålder, om det är män eller kvinnor, det är att det är väldigt viktigt att arbeta med sina förhållande, att under småbarnsåren ägna sig åt varandra som vuxna. Det är ännu viktigare när det finns barn sedan tidigare, då man inte på samma naturliga sätt har haft den superegoistiska förälskelsetiden på samma sätt.

  

Vi läser nog med samma glasögon

Men fortsätter man att läsa dessa trådar, så har det i 9 fall av 10 varit en kvinna som gjort allt för att det skall fungera och helt enkelt gått ut i strejk, mentalt.

Jag tror att de ytterst sällan tar ut det på barnet IRL, utan tar ut sin frustation på forum som dessa. Det fanns en period då jag inte orkade med sambons barn och hade säkerhetsventiler för detta, dessa ventiler var guld värda. Då kunde man samla ihop sig när de kom och skärpa till sig.

Jag har även nu, som tonårsmamma, säkerhetsventiler när det behövs och kan få ut mig min frustation. Det har varit tillfällen då jag suttit och gråtit när tonårsperioden var som värst, men tack vare ryggdunkningar och peppning så har jag hanterat detta. Jag har också varit säkerhetsventil för sambons ex, när sambon och hennes barn var i den värsta tonåren.  

Såklart det finns, det finns elaka sk styvmammor, styvpappor, det finns elaka mammor och pappor, svin finns av alla de sorter, absolut. Det märker man ganska snabbt när man läser inläggen, men i de flesta fall så är det ofta inte så, utan kvinnor som gått in i förhållandet med höga ambitioner och inte fått något tillbaka, framför allt från mannen. 

Det jag också märkt det är att man i de fallen ofta får en feedback att kvinnan, som från början varit frusterad på barnet/n, har efter ett tag riktat frustationen åt det hållet det skall riktas mot.

Men sedan finns det barn som är mer krävande än andra, så är det bara. Och om man inte skall vara allt för snäll, barn som har karaktärsdrag som endast en förälder kan älska.

    

Man har alltid ett ansvar för relationerna, det kan man inte smita ifrån. Sedan är det en viss skillnad på att favorisera mot att ta föräldraransvar, ibland blandas det ihop. Att en mamma som har heltidsboende med underhåll etc köper endast kläder åt sina egna barn är inte att favorisera (vilket det kan påstås i trådarna, hon skall även köpa kläder åt pappans barn, annars är det orättvist).

Om man däremot utelsuter resten av familjen, bara kan göra roliga saker när pappans barn är hemma, de andra helgerna/veckorna får inget roligt hände, det är att favorisera.

 

Jag köper 100% att du har en dotter som är lätt, det var mitt barn tills han var tre ungefär. Vissa barn är väldigt lätta och som du skriver, säger de nej, så finns det en bra anledning.

Men för din skull, för er skull, för ert barns skull. Det är inte ditt barn som skall ta beslutet om ni skall på en vuxenfest ibland utan henne. Vill ni gå på en vuxenfest, eller åka iväg på en weekend, så skall ni inte ställa in det för att hon inte vill, då lägger man ett ansvar på ett barn som de inte kan bära.

Om ni sedan inte har behov av det som du ser nu är en sak, men det är inte ovanligt att man tappar bort varandra under barntiden och sedan, utan att man märkt av det, så står man milsvidd ifrån varandra.

Så vill du ha en framtid med din man, så se till att ni skapar stunder för varandra och vill ni ha ett barn som är tryggt, så låter ni inte barnet bestämma vad ni vuxna skall göra eller inte göra, då menar jag att det är inte din dotter som skall bestämma om ni skall på en fest eller inte, ni skall inte ens fråga henne om detta.

Och vad tyckte barnen om vinet då (kunde inte låta bli)