Du kommer alltid vara nummer två!

tror inte att ngn bonusmamma gråter för att de inte får 100 procent uppmärksamhet. nix tvärtom de får noll uppmärksamhet vv och det är det som blir omvänt och fel. barnen kommer inte Alltid först håller med dig ts. förstår inte de föräldrar som anser detta vad lär sig de barnen? i en familj har alla lika värde. stora som små, halvtid eller heltid. att man helt släpper sin vuxna roll och blir styrd och hunsad över sitt barn som anser att det är nr 1 Och står i centrum gynnar ingen.

dom här gråtande bonusmammorna som inte kan acceptera 100 procent till ett av familjens barn, handlar det ofta om en och en annan skjutsning till och från något? handlar det om barn som är sjuka? handlar det om liv eller död? handlar det om att bonusmamman vill flytta med pappan och vägrar att han vill ha med sig sina barn? nej inte många trådar, inte denna tråd heller om ni läser vad ts har skrivit. varför då se allt så svart eller vitt och anta att det är så och skriva den meningen i var och varannan tråd? jag älskar min våran dotter högst på denna jord. men jag älskar min man också högst på denna jord. för att våran kärlek ska hålla så måste den vårdas. vi måste känna kärlek uppskattning respekt och att vi finns. det gör man INTE om bara en familjemedlem går först. sen självklart måste jag välja vilket jag aldrig hoppas behöva komma fram till det beslutet så väljer jag samtliga barn även inte mina då jag anser att de behöver vuxnas hjälp mer än en vuxen eventuellt.... men då snackar jag tex brinnande hus osv lägg av att svara så elakt och korkatbi trådar där tjejer försöker sträcka sig fram om hopp. hoppmom kärlek, fungerande och medräknande. ilska kommer oftast av besvikelse av sorg. hjälp oss bonusmammor istället för att ständigt trycka ner oss.det blir bara mer ilska av sådant. försök förklara på ett milt snällt sätt istället. å dra inte tidiga slutssatser av en trådstart. tidningar tar gärna upp hur man som bonusmamma ska tänka och få vardagen att fungera. det säger ju mkt. det är bara upp till oss samt gemensamma barn att tänka rätt????? nej mer artiklar om att saker fungerar ändå inte hur mkt en bonusmamma än tänker rätt om en bioförälder fortfarande tänker fel och vägrar acceptera läget. nu har vi dragit åt och förmanat oss bonusmammor sååå länge nu är det dags att soc, tidningar, debatter lär bioföräldrar att tänka på ett sundare sätt

superbra inlägg.

tror inte att någon bonusmamma emotsätter sig att barnen hätas och skjutsas till från dagis. eller att någon måste fixa mat. min man och jag älskar vår dotter och hans son också mest men lär dem ändå att kärlek ska räcka till alla, lär dem visa respekt, lär dem vänta, lär dem att det finns andra. skillnad när er dotter blir lite större och om eller ev får syskon kan jag tro.

Lista är något som inte finns.
Lista är något man gör i och med att ständigt påpeka att barnen alltid kommer först vilket är självklart i vissa lägen.
men dessa trådar brukar handla om:
en biomamma som håller i trådarna i bakgrunden. Där pappan blir marionettedocka där barnen plus x styr och ställer i bakgrunden.
handlar om barn som dyker upp som vi ha, ha, ha , ha blir sura om pappan skulle avvika och göra något annat för en sekund.
Handlar om barn som ständigt ska bli servade och om en pappa/man som ställer upp på detta. blir inte barnen servade så väljer dom att bo hos den andre föräldern.

Inte konstigt att så många glider isär när man får barn om man helt tappar kärlek. respekt och närvarande för varandra som vuxna.
Tänk er till till exempel om ni alltid var nummer två för era egna barn. pappan går alltid först. ni får inte trösta om pappa är i närheten, ingen lyssnar på dig för det är barnen och pappa som pratar först i familjen.
blir sura om du kommer och hämtar och lämnar på dagis istället för pappan.
gråter barnet så duger inte ditt tröst om pappan är i närheten.
hur känns detta???????

Är det då inte bättre att lära sina barn att alla i familjen har lika värde? att vi lyssnar på varandra och alla duger som de är?
visar barnen och lär barnen respekt, omtanke, kunna stå bakåt för en stund, invänta andra, lyssna, osv

istället för att släppa allt och låta barnen styra sin familj.

tummen upp.

tycker synd om barnen på dagis också, huva mig!!! vilka konflikter det lär bli i dagis och skola när man är van att alltid stå i centrum och vara först.

Just precis och där har du skillnaden
Problemet för dom som skriver här på fl under bonusfamiljssidorna är att de kan INTE det.
för oftast så gäller det som två läger.
pappan och barnen mot bonusmamman, i de familjerna som skriker efter hjälp på de här sidorna.
man kan inte jobba hela familjen på ett förhållande om två av familjemedlemmarna ständigt går sin egen väg och vägrar lyssna på några andra.
Mys på kvällarna funkar även inte det om man gör som vissa bioföräldrar låter barnen själva bestämma när de ska gå och lägga sig, vilket dom gör om de låter sina barn styra och ställa och alltid vara högst på stapeln och i centrum.
Vad tror du egentligen att dessa trådar handlar om när man får svaret barnen kommer alltid först?
Att en bonusmamma gnäller för att de inte får sitta och krama sin man 24 tim om dygnet?
att de måste laga mat till flera personer när bonusbarn är där?
att mannen hjälper till ställer upp och är som en familjefader/man men man kräver bara mannen ensam utan barn för att må bra?
Nej!!!!
Jag vet för jag är både bonusmamma och biomamma. jag läser de här trådarna ordentligt och skulle aldrig falla mig in och säga: barnen var där först så nu jäklar får du anpassa dig efter dom eller dra!!!

tummen upp för detta inlägg.
Ibland får jag för mig att föräldrar som aldrig släpper sina barn är för att de behöver barnens behov av dom själva.
de måste få känna sig behövda av sina egna barn.
det finns föräldrar som brer mackor med stolhet åt sina barn när de är 19 år. På grund av att det är en underbar känsla av att känna sig behövd av någon.

Sen beundrar jag er som kan reda upp konflikter i en familj medans gubben sparkar fotboll med en unge under armen och tre på fotbollsplan
det är att reda upp  problem det??
och säg inte att i inte har problem, för det är just ni som säger att i aldrig får problem som en vacker dag bara exploderar och undrar vart allt tog ivägen eller när det om tio år dyker upp något kan ni inte hantera era olik tänk.
Många som går isär säger att vi har aldrig bråkat. Vad går man isär för då jo för man har konstaterat att ett äketenskap behöver lite konfliktlösning.
att vara för lika och tycka lika i ALLT är oftast inte perfekt.

Nej så läser jag inte de sidorna där man får detta svar.
Ingen i alla fall inte där jag läst har önskat bort barnen helt, utan man är trött på att ALDRIG bli sedd eller att mannen ALLTID bara lyssnar på en enstaka familjemedlem. Man känner sig utnyttjad och osedd.

detta är precis det jag försökt skrivit i mina 24 inlägg i denna tråd! tack nu behöver jag inte skriva något mer!! Behöver inte tillägga att jag helt håller med dig!

Ja det tror jag med

Man tar oftast inte ut det på barnen om man är normal så att säga
man tar ut det på familjeliv och försöker tappert nå sin man i samtal som oftast inte går tyvärr. Männen och biomammorna brukar inte lyssna på det örat i dessa fall.
Och man sitter framför datorn frustrerad och försöker greppa om hjälp.
Ett rum extra för bonusbarn kanske handlar om barn vh och ekonomi! det kan vara skillnad på ett rum till plus att får man aldrig något tillbaks känslomässigt osv av ett barn eller vuxna så känns det inte så lockande att jämt och ständigt sträcka ut handen.
Medans gemensamma barnet handlar det om mertid i hemmet plus vilkorslös kärlek.
summan i kakan är i alla fall i flesta fall bioföräldrarna. Hur de lär och visar barnen hur man ska hantera denna situation.
Ett fungerande koncept brukar inte leda till att en kvinna sitter i hörn och gråter av ilska över att mannen har barn sedan tidigare.
tror inte jag i alla fall.

Jag har varit på båda sidor i denna diskution. Så jag vet vad jag pratar om när det gäller vad summan kan bli.
Jag har levt ihop med en man samma som jag har nu som prioriterade sitt tidigare grad till en sådan milda grad så att förhållandet hölldes på att spricka rejält.
Det gick till en viss punkt där jag sa stopp med riktigt stora bokstäver och det var efter vi fick gemensamma barn och ett av barnen var ständigt sjukt första åren och jag fick ta allt ansvar och känslor för mig själv.
Jag var helt själv i all oro för min man ansåg att han försummande sitt första barn om han la energi till vårat barn och mig.
Jag minns när vi varit inne en HEL dag av provtagning och medicinering där dottern hade suttit hela dagen och fått sprutor mest hela tiden och inte sagt ett ljud, hon fick mkt beröm av läkaren som sa att vilken tapper liten tjej. vi har stuckit henne flera gånger och hon säger inte ett knysst. när jag satt i bilen på väg hem med vår lilla tös så brast allt.
jag grät av oro och av att liltösen var så underbart duktig. ville under hela dessa två år bara gå in och byta kropp med henne.
Det telefonsamtal som jag sedan ringde förklarar hur vår familj såg ut då:
Jag ringde min man, vår dotters pappa och berättade hur duktig hon hade varit och är
jag fick i andra luren höra: jahopp och korta ja
det slutade med att jag sa hej då och la på då jag inte fick något samtal med honom överhuvudtaget då han svarade enbart ja och nej kort och sen avbröt och sa att han och bonus var hos farmor och farfar och frågade om vi också ville ha mat.
När jag ifrågasatte detta samtal senare på kvällen varför han beter sig så undligt varför han inte visar känslor eller bryr sig mer så svarar han:
DET ÄR SÅDANT UPPSTÅNDELSE OCH PRAT OM LISA HELA TIDEN OM HUR DUKTIG HON ÄR SEN TAR DESSA SJUKDOMAR UPP SÅ MKT TID SÅ JAG VILLE INTE PRATA SÅ MKT OM DET NÄR KALLE ÄR MED (BONUSSONEN)
Då är det alltså ingen som har frågor eller bryr sig av pappa, farmor eller farfar för att inte bonussonen ska känna sig utanför och mindre värd då eller?
japps!
I mellan den gången cirka tre månader innan så råkade jag få blindtarmsinflammation vi hade varit på julbord och jag bar vår då 1 4 måndader gamal tös som somnat i bilen.
jag ber min man om hjälp med skorna för jag hade så jädrans ont i magen plus bar på ett barn.
när jag frågat det så skyndar sig då åtta åriga sonen sin pappa om hjälp av med sina skor-
min man väljer då att låta mig stå där med mina stövlar och ett sovandes barn med blindtarmsinflammtion som vi då inte visste men vi visste att jag hade sjuhelvetes smärtor.

jag skrev här på familjeliv för jag kände att mitt liv kändes helt hopplöst, önskade aldrig bort min bonus men önskade mig en man och en pappa till vårat barn.

och vad får jag för svar tror ni??????
hemsk bonusmamma som bara tänker på sgi själv som önskar bort sin bonus och konstigt nog
BARNET VAR DÄR FÖRST, BARNEN KOMMER ALLTID I FÖRSTA HAND

Som tur är fick jag min man och ändra på sig så numera så lever vi i en familj där alla ser alla, där alla har lika värde och där alla lyssnar respekterar och lär sig vänta på sin tur.

jag älskade knappt inte min man förut när han var en sådan annan pappa, kärleken sjönk till botten. men nu är han tillsammans med alla barnen det bästa jag har.

varsågod
ja allt skedde inte över en natt och många diskutioner, skrik och gap och tårar. Många besök här på familjeliv
Men att lämna min man har aldrig varit det slutgiltiga alternativet trots att jag många gånger under den här tiden varit väldigt nära i tanken.
Men vände det till att det blir inte bättre för varken barn eller vuxna om vi separerar mitt i alltihop heller.
Jag tyckte att det var bättre att kämpa och man kan visst göra om människor på det sättet att man kan få dom att försöka se från en annan sida istället.
Jag begärde inte mycket, de begärde mer av mig tyckte jag.
så varför skulle dom/han inte kunna läsa höra och se från min sida. Ju mer han ger mig ger jag också tillbaka.
Vi har jätte mkt konflikter till och från även idag då jag är en riktig känsomänniska och tycker att alla lika värde ska vara.
Han tänker inte alltid som mig och jag tänker inte alltid som honom. Men vi har i alla fall fort bort det här med att mattan ska rullas ut och pedistalen ska bäras fram till en person i familjen.
Som jag skrivit i mina 75 stycken inlägg här.

Tycker att man kan jämnföra det som en skolgård där alla inte får vara med,
en eller två är utanför och alltid får vänta på sin tur,
vad kallas det???????
Kanske lite grov jämnförelse, men innan ni skriver i trådar där bonusmammor skriver av sig och ventilerar sig så tänk efter.
Samma gäller för bonusmammor till biomammor. Försök att sätta er i just den personens kläder för ett slag.
Det är inte lätt och man mår fasiken inte bättre av att få höra ännu en gång att man är en fruktansvärt dålig bonusmamma som ska fatta att man i resten av sitt liv kommer att bli styrd och överkörd av ett barn eller fler och av sin man.
nu skriver jag inte mer här, har sagt det förr men nu lovar jag att ni slipper mig. har fått ur mig allt jag har att säga.
Å TS jag håller helt med dig i vad du skrivit......plus många utav er andra också.
Klart att man fortfarande älskar sina barn högre än 1000 miljarder drilliarder varv runt jorden även fast man ägnar stunder åt andra människor runtomkring.