Du kommer alltid vara nummer två!

Jag tror inte att det handlar så mycket om att man prioriterar barnen framför den andra biologiska föräldern om man bor ihop med denne. Snarare handlar det nog om att många bonusföräldrar (i alla fall de som skriver på familjeliv) vill att partnern som har barn i ett tidigare förhållande ska strunta i dem för att helt ägna sig åt sin nya kärlek.

Om man är en "kärnfamilj" så gör man ju ofta saker tillsammans. Båda vuxna i hushållet älskar barnen och vill tillbringa tid med dem. Ofta har man ju dessutom haft tid att "bara vara" tillsammans några år innan barnen kom.

Om man är en styvförälder kan man inte förväntas känna samma överväldigande kärlek till sina bonusbarn. Jag har dessutom fått känslan på det här forumet att många bonusföräldrar inte VILL tillbringa tid med barnen. I en sådan situation tycker jag det är rätt att säga att barnen borde komma först. Barnen behöver ju fortfarande få träffa och tillbringa tid med sina föräldrar, även om det är en vecka hos den ena och en hos den andra. Barn behöver uppmärksamhet och kärlek och trygghet. Det tycker jag att man ska prioritera om man har barn. Oavsett om man har en ny partner eller inte.

Anonym (utan pappa)

Äldre 3 Jul 11:14

#111

Anonym (123) skrev 2012-07-03 11:08:13 följande:

Nej så läser jag inte de sidorna där man får detta svar.
Ingen i alla fall inte där jag läst har önskat bort barnen helt, utan man är trött på att ALDRIG bli sedd eller att mannen ALLTID bara lyssnar på en enstaka familjemedlem. Man känner sig utnyttjad och osedd.

Då har vi nog läst olika trådar. Jag tycker ofta att jag läser om bonusmammor som ogillar sina "ouppfostrade, själviska och korkade" (för att nämna några epitet jag har läst) bonusbarn. Som inte vill att barnen ska få ha ett eget rum hos sin pappa, som inte vill att barnen ska vara där varannan vecka, som inte vill laga mat åt barnen om pappan inte är hemma och som inte vill ha någon egentid med barnen.

Det är självklart inte alls bra om partnern med barn försummar sin nya kärlek. Då var hen nog inte redo för ett nytt förhållande. Eller bryr sig inte så mycket som hen påstår. Självklart måste alla i familjen få komma till tals och detta är nog svårare om det finns barn från tidigare äktenskap inblandade. Det är säkert så att bioföräldern ibland har dåligt samvete och försöker överkompensera. Men det handlar ju mer om att lära sig kommunicera i förhållandet och lära sig leva med sitt livsval än att sätta barnen främst...

Anonym (utan pappa)

Äldre 3 Jul 11:20

#120

sextiotalist skrev 2012-07-03 11:15:38 följande:

Men fortsätter man att läsa dessa trådar, så har det i 9 fall av 10 varit en kvinna som gjort allt för att det skall fungera och helt enkelt gått ut i strejk, mentalt.

Det är möjligt. Jag säger inge emot dig på det. Jag läser sällan igenom 46 sidor på rak arm så att säga.

Men jag tycker det är dåligt av dessa mammor i så fall att ta ut det på barnet och inte den andra vuxna.

Anonym (utan pappa)

Äldre 3 Jul 11:22

#122

Calles matte skrev 2012-07-03 11:18:15 följande:

Tänk vad olika man kan uppfatta saker. Jag har läst väldigt få trådar om bonusföräldrar som vill att partnern skall strunta i sina barn sedan tidigare. Däremot har jag läst ganska många trådar om bonusföräldrar som är frustrerade över att partnern helt struntar i dem när barnen är med. Varför väljer man i så fall att gå in i ett nytt förhållande, om man inte tycker att det är värt att satsa tid och energi på en ny partner, utan vill att ens barn ska få 100% uppmärksamhet hela tiden? Kanske bättre att förbli singel i så fall? Eller är det ok att en ny partner bara ska ses som billig arbetskraft i hemmet/ett välkommet bidrag till hushållskassan?

Tror de flesta bonusföräldrar tycker att det är helt ok att tillbringa tid med bonusbarnen, om de bara får känna att de också "syns" och är viktiga, även när barnen är med. Kan föräldern inte hantera detta, utan istället vill fokusera helt på sina barn kanske denne inte skall välja att gå in i ett nytt förhållande. För lägg märke till en sak - det är inte bara bonusföräldern som väljer att gå in i ett förhållande, det är lika mycket bioföräldern som gör det och då måste båda vara beredda att bjuda till för att det skall kunna fungera.

Jag tror (eller vill tro, då jag inte har egen erfarenhet av bonusföräldrar för min pappa valde alternativet med noll kontakt) att de flesta i verkligheten faktiskt tycker ganska bra om sina bonusbarn och att det för det mesta fungerar ganska bra.

Och självklart är man två om att gå in i ett förhållande. Man ska inte skaffa en ny partner om man inte är villig att kompromissa ibland. Oavsett barn eller inte. :)

Anonym (utan pappa)

Äldre 3 Jul 11:32

#133

sextiotalist skrev 2012-07-03 11:27:10 följande:

Jag tror att de ytterst sällan tar ut det på barnet IRL, utan tar ut sin frustation på forum som dessa. Det fanns en period då jag inte orkade med sambons barn och hade säkerhetsventiler för detta, dessa ventiler var guld värda. Då kunde man samla ihop sig när de kom och skärpa till sig.

Jag har även nu, som tonårsmamma, säkerhetsventiler när det behövs och kan få ut mig min frustation. Det har varit tillfällen då jag suttit och gråtit när tonårsperioden var som värst, men tack vare ryggdunkningar och peppning så har jag hanterat detta. Jag har också varit säkerhetsventil för sambons ex, när sambon och hennes barn var i den värsta tonåren.

Nej man får hoppas att det som de skriver är överdrivet. Som att de gömmer bonusbarnets saker o.dy.

Anonym (utan pappa)

Äldre 3 Jul 22:13

#176

Anonym (Meija) skrev 2012-07-03 14:40:15 följande:

Alla är vi ju olika, som tur är. Men som sagt, själv växte jag upp i ett hem där vi helt enkelt var för många ungar för att någon skulle vara viktigast eller gå först. Det lärde mig att bli självständig och framför allt, lärde det mig att se andra! Inte är jag själv på denna jord, eller viktigast heller. Funderar på hur dessa barn blir i tonåren och i sina vuxna dagar, de som är vana vid att veta att de är nummer ett!

Jag växte upp utan syskon med en ensamstående mamma. Hon satte alltid mig främst. Det betyder dock inte att jag har vuxit upp och trott att jag är #1 för alla. Jag vet att jag är min mammas ögonsten, trots att jag snart är 30. Men självklart förväxlar jag inte min mamma med alla andra människor i världen. På dagis var jag aldrig #1, inte heller i grundskolan, gymnasiet eller på universitetet. Det har heller inte varit så på något av mina jobb. Så länge barnen inte växer upp isolerade i endast sin familj så tror jag inte att du behöver grubbla så mycket över det.

Du kommer alltid vara nummer två!

INNEHÅLL