Du kommer alltid vara nummer två!

Oj en sån grym mamma jag måste vara, för jag kan inte ens räkna alla gånger jag har sagt till mina barn att "nej, mamma kan/vill inte spela/pussla/leka just nu, du får leka själv en stund". Så snart man får syskon till barnet så är man liksom tvungen att lära barnen att i vissa lägen måste deras behov vänta. Eller ska man helt enkelt släppa bebisen man håller på att byta bajsblöja på för att istället spela spel med 2-åringen? Eller släppa det gråtande storasyskonet som just ramlat och slagit sig blodig för att 1-åringen just nu vill leka? Jag är också helt övertygad om att mitt och min mans förhållande mår mycket bättre av att jag kan säga till barnen att "nej, ni får vänta en stund, just nu vill jag prata färdigt med pappa", och att vårt förhållande är starkt och mår bra är något som våra barn givetvis också vinner på i längden.

Barn behöver lära sig att de inte kan komma först i alla lägen, och att de lär sig det naturligt hemma i familjen är mycket mer skonsamt än att behöva få en ordentlig kalldusch när de väl börjar förskola/skola. Vem tycker om ett barn som alltid ska ha sina behov tillfredställda först, som inte klarar att ta hänsyn till att andra människor också har behov och känslor? Det viktigaste är att alla får känna att de prioriteras ibland, och att alla får känna att de syns och är värdefulla. Men detta är ingenting som måste ske på bekostnad av någon annan!

För mig kommer min familj först. Jag har inget behov av att rangordna den ena före den andra. Kan man inte prioritera två personer lika mycket, hur gör man då om man har flera barn? Är det den förstfödda som är viktigast, eller den yngsta, eller kanske den sötaste? I de allra flesta fallen går det att se till allas bästa på en gång, även om det innebär att alla får anpassa sig. Skulle det någon gång behöva dras till sin spets är jag säker på att den situationen kommer att vara så unik att det är helt omöjligt att svara på i förväg hur vi skulle hantera den, så varför ens spekulera?

Tänk  vad olika man kan uppfatta saker. Jag har läst väldigt få trådar om bonusföräldrar som vill att partnern skall strunta i sina barn sedan tidigare. Däremot har jag läst ganska många trådar om bonusföräldrar som är frustrerade över att partnern helt struntar i dem när barnen är med. Varför väljer man i så fall att gå in i ett nytt förhållande, om man inte tycker att det är värt att satsa tid och energi på en ny partner, utan vill att ens barn ska få 100% uppmärksamhet hela tiden? Kanske bättre att förbli singel i så fall? Eller är det ok att en ny partner bara ska ses som billig arbetskraft i hemmet/ett välkommet bidrag till hushållskassan?

Tror de flesta bonusföräldrar tycker att det är helt ok att tillbringa tid med bonusbarnen, om de bara får känna att de också "syns" och är viktiga, även när barnen är med. Kan föräldern inte hantera detta, utan istället vill fokusera helt på sina barn kanske denne inte skall välja att gå in i ett nytt förhållande. För lägg märke till en sak - det är inte bara bonusföräldern som väljer att gå in i ett förhållande, det är lika mycket bioföräldern som gör det och då måste båda vara beredda att bjuda till för att det skall kunna fungera.

De flesta tar inte ut det på barnet, utan på medlemmarna på FL... Och här finns många som kämpar för att stötta dem till att reda ut problemen som ligger bakom, helst tillsammans med partnern som oftast är en bov i dramat.

Tyvärr finns det säkert "bonusföräldrar" som inte är lämpliga att ha i närheten av barn, och som helt saknar empati. Det finns ju biologiska föräldrar som misshandlar och kränker sina egna barn så varför skulle dessa människor inte finnas bland dem som ger sig in i ett förhållande med en partner som har barn sedan tidigare? Jag tror dock att de som bara är rent "elaka" och empatistörda är i klar minoritet och att de som skriver här snarare gör det som ett rop på hjälp i en situation som har blivit ohållbar för dem.

Bara för att kärlek kan ta slut betyder det väl inte att den inte är stark nu? Visst, jag skulle nog kunna sluta älska min man under vissa omständigheter, men det betyder ju inte att jag inte älskar honom nu.

Att kärleken till ett barn är helt annorlunda än den till en partner är vi väl alla överens om, varför då jämföra och säga att den ena kärleken är störrd än den andra? Brukar man inte säga att man inte ska jämföra äpplen och päron?

Då tycker vi helt enkelt olika. Jag älskar inte mina barn mer än min man, men jag älskar dem på ett helt annat sätt. Min man är den jag vill dela resten av mitt liv med, den sortens kärlek känner jag inget behov av att nedvärdera. Kärleken till barnen är nåt helt annat, jag nöjer mig med att konstatera det.