Du kommer alltid vara nummer två!

Det är skillnad på att alltid komma först och veta hur värdefull man är som barn FÖR SINA FÖRÄLDRAR. De flesta barn får lära sig att det inte alltid är deras behov och vilja som man tar hänsyn till ute i "stora världen".

Sedan är det skillnad, min man som jag har mina barn med är minst lika viktig för mig som barnen så länge jag älskar honom och vi faktiskt har vårt liv tillsammans. Skulle kärleken till honom ta slut så är han naturligtvis inte lika viktig, medan jag ALDRIG kommer sluta älska mina barn.

En styvförälder som man inte har några barn med har man inte lika djupa band till. Klart att barnen faktiskt skulle komma före styvföräldern. Jag skulle aldrig göra något med en styvförälder, flytta, etc som kanske inte skulle vara det bästa för mina barn. Han skulle säkerligen inte heller kunna FÖRSTÅ att mina barn går först och prioritera dom på samma sätt som jag.
Den man man däremot har barnen MED vill ju troligtvis också barnens bästa och så länge man lever tillsammans så kommer man troligen överens om det mesta som gäller barnen (kanske inte gäller alla...).

Men, en kärnfamilj där man har varandra och sina gemensamma barn är alltid starkare än en familj med en styvförälder. Blod är tjockare än vatten helt enkelt... 

Nej, har oerhört svårt att tro att en ny man som jag inte har barnen med skulle vara i närheten av lika viktig. Det är inte samma kärlek helt enkelt. Även om en ny man troligen skulle kunna komma som väääldigt nära tvåa i prioriteringslistan.

Men varför måste någon stå överst eller nederst eller mitt emellan på någon lista? 
Varför kan inte hela familjen vara prio 1?
Och så ser man till de behov som finnes ut ifrån vilket som är viktigast/mest akut för tillfället -inte vem som är viktigast?  

Nej, en man jag har barn med är bara lika viktig så länge jag älskar honom. När kärleken tar slut så blir han visserligen lite mer än "vän", men det var inte så jag menade.
Däremot kommer en NY MAN ALDRIG bli lika viktig och prioriterad som mina barn. Nog för att han då skulle vara viktigare än deras pappa, men aldrig som barnen.
En familj där det finns en styvförälder kommer aldrig vara som en kärnfamilj av den simpla anledning att det är oerhört sällsynt med styvföräldrar som tar på sig föräldrarollen ordentligt och faktiskt värnar om barnen lika mycket och älskar de lika villkorslöst som barnens biologiska föräldrar. 

Eftersom att kärleken till barnen aldrig kommer ta slut så är de alltid högst upp i prioriteringslistan för mig, där en styvförälder till dom och ny partner till mig aldrig kan hamna. Bara väldigt tätt efter i bästa fall.

Från en sak till en annan: min man förklarade en gång för mig att om det skulle brinna så skulle han rädda sitt barn före mig. Det där var också en onödig sak att säga. Det sårade mig att han ens hade behovet att berätta det för mig. För det första, varför ens bry sig om att måla upp scenarion där man ska göra ett visst val. För det andra, jag tänker inte ställa mig och tjura om han skulle välja att rädda sitt barn före mig i en brand. För det tredje, jag skulle inte tjura om han väljer att rädda ett barn, vilket som helst, före mig. Jag som vuxen kan förmodligen klara mig själv jämfört med ett barn om det skulle brinna. Vad fan, jag ser hellre att han räddar ett husdjur före mig, ett husdjur är mer hjälplöst än vad jag är!
Jag vill inte veta vilken rangordning vi har vid påhittade scenarion. Jag brukar inte fråga honom vem han älskar mest och jag behöver inte veta det på det sättet. Som någon klok människa sa en gång, vi får kärlek från olika konton och man konkurrerar inte om samma kärlek. 

lam: Ja, det var lite fånigt av din man. Han kunde stannat vid "jag älskar dig" och tagit bort "mest i hela världen".

Jag älskar min man, men vår kärlek kan ta slut, det kan aldrig kärleken till mitt barn göra!

Kanske var nåt sånt din sambo menade?

Bara för att kärlek kan ta slut betyder det väl inte att den inte är stark nu? Visst, jag skulle nog kunna sluta älska min man under vissa omständigheter, men det betyder ju inte att jag inte älskar honom nu.

Att kärleken till ett barn är helt annorlunda än den till en partner är vi väl alla överens om, varför då jämföra och säga att den ena kärleken är störrd än den andra? Brukar man inte säga att man inte ska jämföra äpplen och päron?

Senil?

Undrar vad han tyckt om du sagt varje gång -Jag älskar dig med, men inte dina barn.....................

Alltså jag tycker det är lite knepigt, är man förälder så får man kläcka ur sig vilka grodor som helst och bli förlåten.
Andra får allt snällt tänka sig för innan grodorna hoppar. -Jag älskar dig, men jag hade nog ändå djupare känslor för mitt ex.
-Stopp, vänta, sa jag nåt fel?

Hmm egentligen skulle man skapat en tråd, hur man blir av med en oönskad beundrare.

Jag fattar inte hur så många kan tycka så illa
Om
Sina bonusbarn. Varför är man då ihop med föräldern till bobusbarnen?
Jag ska snart bli sambo med en kille som har barn som är 13 å 15 år. Mina barn är 5 år. Jag kommer kanske aldrig känna som moderskänslor för dem på samma
Sätt som för mina egna. Men jag kommer aldrig att göra skillnad på dem. För mig är alla barn i en familj lika mycket värda, något annat är helt sjukt