Du kommer alltid vara nummer två!

Skönt höra någon säga detta! Det där att barnet kommer först har jag fått höra några gånger (inte av min man med barn sen innan men av omgivningen). Det är något som folk slänger ur sig utan att ha tänkt igenom vad de egentligen säger. Går inte att argumentera emot men finns ju ingen mening att säga heller.

Från en sak till en annan: min man förklarade en gång för mig att om det skulle brinna så skulle han rädda sitt barn före mig. Det där var också en onödig sak att säga. Det sårade mig att han ens hade behovet att berätta det för mig. För det första, varför ens bry sig om att måla upp scenarion där man ska göra ett visst val. För det andra, jag tänker inte ställa mig och tjura om han skulle välja att rädda sitt barn före mig i en brand. För det tredje, jag skulle inte tjura om han väljer att rädda ett barn, vilket som helst, före mig. Jag som vuxen kan förmodligen klara mig själv jämfört med ett barn om det skulle brinna. Vad fan, jag ser hellre att han räddar ett husdjur före mig, ett husdjur är mer hjälplöst än vad jag är!
Jag vill inte veta vilken rangordning vi har vid påhittade scenarion. Jag brukar inte fråga honom vem han älskar mest och jag behöver inte veta det på det sättet. Som någon klok människa sa en gång, vi får kärlek från olika konton och man konkurrerar inte om samma kärlek. 

Ja, det var väldigt dumt sagt! Eftersom jag kände att han inte sa det för att vara elak så kom jag inte på det just då att jag skulle bli förbannad, men visst borde jag ha sagt något. Det där är en lika dum klyscha som att barnen alltid kommer först. Nog för att det är bra att ha en plan för den eventualiteten att det skulle brinna men det är knappast en rationell plan att gå igenom vem som ska rädda vem först ;)
Lika ställd blir jag när någon säger att barnen är viktigast. Det går ju att förstå att någon säger så men det stämmer liksom ändå inte. Men det är inte alltid så lätt att finna sig och ifrågasätta för bara detta att man ifrågasätter en sån sak kan ju sätta mig i dålig dager.
Det är alldeles för enkelt att påstå att barnen är viktigast, den som säger så behöver knappast förklara sig. Men jag blir alltid fundersam när jag hört någon säga så. Vad menar dom? I vilket sammanhang? Jag tycker inte man kan slänga ur sig såna saker som om det skulle vara något allmängiltigt. I vissa sammanhang känner man nog så men det ska inte användas som en ursäkt för att barn alltid ska få som de vill och för att åsidosätta någon annan. Och det var väl det som ts handlade om antar jag.