Är min mammas oro berättigad?
Sitter så här på kvällskvisten med ett litet småbekymmer. Är själv inte förälder utan endast 17 år men har haft en liten konflikt med min mamma och istället för att vända mig till ungdomsforum där man bara får folk som tycker lika som jag vänder jag mig till er andra föräldrar för att få era synpunkter.
Det hela började ikväll, jag hade lagt mig i sängen efter att ha gjort mig i ordning för kvällen. Låg ovanligt tidigt i sängen med tanke på att jag har sommarlov och är ledig. Klockan var runt 23:15 när två av mina vänner från min högstadieklass ringer mig. Jag skiter i att svara för vill egentligen bara sova tidigt för en gångs skull men får ett sms med typ att de var på väg till mig. Jag bor avsides och de hade promenerat över hela stan, helt spontant. Jag ansåg då att det vore oförskämt att bara säga: "Nej, ni får dra hem." utan tänkte att jag går ut och möter dem så slipper min mamma bli störd. Klockan var vid 23:30 när jag gick ut för att möta dem, jag meddelade detta till min mamma som precis hade gått och lagt sig (hon har semester), hon reagerade sisådär och ifrågasatte det hela aningen samtidigt som hon säger: "Släpa inte in nån hit bara" med bestämd röst. Jag avlägsnar mig från huset och möter mina vänner på vägen en bit ifrån mitt hus. Jag frågar lite vad de har för avsikt med kvällen och får som svar att de ska gå/cykla stan runt. Jag uppfattar det som lite meningslöst med tänker: "Äsch, det kan ju vara trevligt med."
Sagt och gjort sätter vi planen i verket och cyklar runt i stan. Jag behövde pumpa mina däck så vi besökte totalt tre av stadens cykelpumpar varpå alla tre var trasiga. Vi fortsätter att cykla och hamnar vid en minigolfbana där miniatyrer av stadens olika byggnader finns. Vi gick runt tog lite bilder och mötte även på ett par hönor som sov. Vi tog ett par kort med oss och dem. Precis innan det vid 00:36 får jag ett sms av min mamma där det står: "Tack nu har jag ont i magen o kan inte sova." Jag svarar: "Inget och oroa sig över. Vad tror du ska hända egentligen?! Vi tar bara en cykeltur på vårt välförtjänta sommarlov. Sov nu istället, du vet att jag är stor nog att klara mig själv. Jag är tacksam för din omtanke även om jag tycker din oro är oerhört oberättigad." Det skickade jag iväg omedelbart utan att få något svar. Kvällen fortgår och vi beger oss sedan tillbaka in till stan från minigolfbanan. Vi bestämde oss att sedan åka hem och vi tog sällskap så långt det gick. Klockan var 01:22 när jag begav mig hemmåt och 01:36 kom jag hem. Jag kände att jag behövde gå på toa men tänkte att jag passar på att göra det utomhus så jag inte väcker mamma.
Sagt och gjort öppnade jag dörren så försiktigt jag kunde, jag hade redan tagit av mig skorna för att inte störa henne. Jag smög sedan upp för trappen bara för att möta henne ståendes precis ovanför. Jag blir rädd och säger något i stil med: "Du skrämmer ju skiten ur mig." Hon svara ungefär att jag gjorde detsamma. Jag påpekar att hon inte sov varpå hon säger att hon inte kunde för hon har varit så orolig. Hon frågar vad jag har gjort och varför jag är ute så sent. Jag svarar att vi bara har tagit en cykeltur, jag berättar rutten vi har åkt men hon säger att hon inte är intresserad. Hon säger att hon inte vet vad hon ska tro och säger i princip att hon tror jag har hållit på med droger, hon frågar också om jag har druckit. Jag säger nej och blåser henne i ansiktet. Jag påpekar att jag tar illa upp att hon tror något sådant om mig (att jag har tagit droger) då det verkligen inte finns NÅGONTING som skulle antyda det. Jag frågar också om jag någonsin har gjort något för att hon ska tro något sådant om mig, jag får svaret: "Nej, egentligen inte". En kram gav jag henne också. Jag har under hela min uppväxt varit ett mönsterbarn. En viktig faktor till det kan vara att min pappa dog vid 10 års ålder och att jag blev tvungen att växa upp fortare än andra. Jag har alltid känt mig för gammal för min ålder och har även mått dåligt över detta. Jag har varit allmänt nere och gått till en privat psykolog och pratat, det var min mamma som anordnade det så hon är väl medveten om det. Nu mår jag betydligt bättre och förut har jag varit väldigt asocial, jag har spenderat mycket tid framför datorn och inte haft lite vänner men jag har aldrig umgåtts med dem på fritiden. Sedan jag började gymnasiet har allt blivit mycket bättre och jag umgås nu med äldre vänner som jag inte umgicks med när de var aktuella. Jag är lite av ett kontrollfreak och jag samtalade även med min psykolog om det, vi kom fram till att jag skulle öva på min spontanitet vilket jag ständigt gör. Jag blev också tillfrågad om jag ville sola med dem imorgon, något som jag uppskattade och på efterhand kan jag tycka det var det bästa kvällen resulterade i.
Jag som person är oerhört självständig och så sent som i våras reste min mamma bort över 4-5 dagar, en normal 17 åring hade anordnat fest och gud vet vad. Jag istället städade stora delar av huset och såg till så det var i finare skicka än när hon åkte. När min mamma sa att hon trodde jag tog droger tog jag som sagt väldigt illa upp. Hon vet min ståndpunkt i den frågan och jag skulle aldrig komma på tanken. Jag är också mycket samhällsintresserad och är medveten om allt i kring mig. Jag har fått utstått det mesta (utom mobbning) och upplevt samhällets baksidor, eller snarare gör varje dag. Hoppas jag har målat en bild av mig själv som är lätt att förstå, vill att ni ska ha med det i ekvationen. Tilläggas ska kanske att jag är det enda barnet.
TIll frågeställningarna nu då.
Hade min mamma rätt att vara så orolig? Hur hade du som tonårsförälder reagerat på att din skötsamma son går ut för att träffa en tjej och en kille som du har gått i samma klass som i 3 år halv tolv en sommarlovs kväll? Varför, varför inte? Var det rätt av min mamma att försöka få mig att må dåligt genom att skriva ett "martyr-sms" där hon framstod som offret? Har jag gjort något fel och borde jag må dåligt över det? Kom gärna med egna synpunkter på vad för fel jag eller mamma har gjort och vad ni kanske hade gjort annorlunda.
Mod får flytta tråden om det skulle behövas, är ny på familjeliv men erfaren forumanvändare.
Ha en trevlig kväll eller ni som läser det här på morgogen, god morgon!
