Vad er är mörkaste hemlighet?

Anmäla att jag tycker synd om barnen?! Herre gud.. Det ÄR ju synd om barnen.. som inte har någon som helst att säga om deras mammas beteende. Visst att hon kanske är mer "fungerande" enl henne själv, men fortfarande påtänd i sällskap av sina barn.

Tänk, så klarar dom flesta av att vara utan att vara påtända.  Och vaddå ökat säkerhetstänkande? Får man det av att röka på? Undrar om snuten vet om det.. 

Det är fel så länge hon själv känner att hon behöver drogerna för att vara en god och fungerande mamma. Då är det jävligt fel. Precis som det är jävligt fel att måsta dricka för att anse sig funka som förälder. Dessutom är det olagligt, jävligt olagligt, och jag tycker det är OTROLIGT fel att regelbundet trotsa lagarna då man har barn. Men det är jag det. Kanske vi alla ska börja röka på, så kanske världen skulle bli en så otroligt mycket finare plats.

Ja men haha, du blir ju itne hög på kaffe?

Du har rätt, vad fan ska vi med några extra miljarder i skatteintäkter, fan lika bra att ha det som nu att kriminella organisationer driver en lukrativ miljardmarknad medan samhället dras med enorma utgifter. Helt rätt, eller vänta, hur tänkte du där?  

Jag älskar min man, men avskyr honom lika väl. Jag vill inte lämna honom, men vill inte heller leva med honom. Min plan är att bli gravid - få barn och så får vi se hur det utvecklas. Jag avskyr mitt och min mans "sexliv", det lilla vi har. Jag har bara sex för att bli gravid, annars ger det mig ingenting och jag har försökt prata med honom men då får han prestationsångest och kuken slaknar. Så nu stönar jag högljutt och ljuger om orgasmer för att han ska göra mig med barn. Jag drömmer dagligen om att vara otrogen och jag skulle kunna göra det (igen, ja han vet om första gången). Min man ger mig inte det sexet jag vill ha och han har inte alls sådan sexlust som jag. Jag vill varje dag, han en gång i halvåret. Jag hatar alla mina "vänner", de är så jävla falska hela högen och ja, jag har rannsakat mig själv för att finna problemet. Även min bästa vän är ett stort jävla as! Jag hatar min mamma men gör samtidigt allt för att hon ska älska mig. Min svärmor är en bättre mamma för mig än vad min mamma är.

Min hund gick bort för snart ett år sedan och än idag somnar jag med tårar. Jag lever i en dimma och mår något fruktansvärt men ingen i min närhet vet om att jag ibland passerar många nätter sömnlös i sängen med tårar som rinner längst kinderna. Min hund var min bästa vän, han betydde för mycket för mitt eget bästa tror jag. Promenaderna var min frihet att komma ifrån föräldrarollen och slappna av ordentligt. Han var en riktigt härlig och en helt perfekt hund, många gånger funderar jag på att gå iväg till en psykolog men jag kan inte. Mina närmaste fnyser och säger åt mig att gå vidare och de var flera månader sedan när jag försökte prata om honom. Men ingen förstår för han var ju "bara" en hund. Jag skäms för att jag mår så här och om jag inte hade mitt barn skulle jag gå itu. Jag ler på dagarna och alla ser mig som den positiva spralliga och sociala tjejen men i verkligheten är jag en djup och sorgsen filosof. Jag är uppfostrad att man inte får känna sorg eller saknad att man inte ska lasta andra med sina problem. Så min mörkaste hemlighet är att jag saknar min bästa fyrbenta vän, och även annat som gjort mig sorgsen och ilsken. Ingen vet om mitt innersta sår och mina innersta tankar och skulle de se dem så skulle de bli stela av skräck för på utsidan är jag "som man ska" men på insidan äter ett mörker långsamt upp mig inifrån..