Emeli skrev 2012-08-05 01:26:00 följande:
Det barn som ts ska hämta i Thailand är 13, möjligen14 månader. Yngre barn än så är ovanligt att man får adoptera idag.
Ett barn som adopteras är inget oskrivet blad. Det är ett barn som har tvingats uppleva det värsta som kan hända ett barn, nämligen att föräldrarna försvinner och aldrig mer kommer tillbaka. Sånt sätter sina spår. Man ska inte tro att det inte spelar någon roll eftersom barnet är så litet. Tvärtom, ett litet barn som ännu inte har något språk har ännu svårare att bearbeta detta svåra. Efter att barnet har övergivits kan dess öde se lite olika ut. Barnet kan ha förflyttats ett antal gånger, mellan sjukhus, barnhem och ett eller flera fosterhem. På sjukhusen och barnhemmen byts personalen hela tiden. Barnet kan trots sin låga ålder ha vårdats av oräkneliga människor som dessutom kan ha haft många barn att ta hand om samtidigt. Det kan ha inneburit att barnet har fått ligga en hel del i sin säng. Det har inte funnits någon som har haft tid att ägna sig åt det så mycket som det skulle ha behövt. Det kanske inte ens har fått ligga i någons famn när det blev matat utan det har fått suga i sig maten från en uppriggad nappflaska... När barnet så småningom får nya föräldrar liknar de inte någon som det har sett förut. De talar ett språk som barnet inte förstår, luktar obekant, har annorlunda kläder, äter annorlunda mat osv och de tar med sig barnet på en lång jobbig flygresa till ett land som är helt annorlunda och i det här fallet mycket kallare än den plats på jorden som barnet kommer ifrån. Så kan barnets första år i livet mycket väl ha varit. Det är inte alls ovanligt. Jämför det med hur ett svenskt nyfött barn redan från början läggs på sin mammas mage, får suga på bröstet, får leva i symbios med sina föräldrar.
Ett barn som adopteras måste knyta an till sina nya föräldrar, och det måste få ta tid. Ur många aspekter är det att jämföra med att få ett nyfött barn. Samtidigt är det mycket svårare eftersom man har fått ett barn som går och kanske springer, klättrar, krumbuktar, protesterar, busar osv. Barnet har trots sin jobbiga start i livet överlevt, och dessa små överlevare är inte alltid lätta att handskas med. De sätter de vuxnas tålamod på prov. Barnet ska alltså ta igen vad det missat samtidigt som det ska utvecklas för fortare än man tror knackar samhället på porten. Barnet ska börja skolan och för att det ska gå så bra som möjligt kan det vara lämpligt med förskola. Men barnet kanske inte är moget för förskolan eftersom det inte är klart med sin anknytning. Förskolan liknar i mångt och mycket barnhemsmiljön och det kan ge starka ångestreaktioner hos ett barn som har upplevt att mamma och pappa försvann för alltid förra gången det lämnades i en barngrupp ... Detta kräver oerhört lyhörda, kloka och omtänksamma vuxna med stor inlevelseförmåga.
Så har vi alla hälsoaspekterna. Förutom undervikt, viss näringsbrist, infektionssjukdomar och annat som det går ganska snabbt att komma tillrätta med har de flesta barn som adopteras idag någon form av särskilt behov, och dessa kräver ganska ofta insatser från sjukvården. Till detta ska läggas behov av logopedhjälp, möten med psykologer för utvecklingsbedömning mm, allehanda andra möten av olika slag t.ex. pedagogiskt. Det är sällan den välnärda medelklassens barn som lämnas för adoption, tvärtom. Dessa barn har nästan utan undantag en mycket svår social bakgrund där t.ex. missbruk, våld och undernäring är vanligt förekommande. Sånt sätter sina spår.
Jag skulle kunna skriva hur mycket som helst om detta men jag tror att det får räcka så här. Det bör vara tillräckligt för att de flesta skall förstå att det generellt kräver mycket mer av en förälder att få ett adoptivbarn än ett "hemmagjort". Detta påstår jag väl medveten om att det kan uppstå komplikationer även med biologiska barn som kan vara eller bli sjuka, ha missbildningar osv. Visst, precis som adoptivbarnen, men för de sistnämnda finns dessutom de aspekterna som jag nämnde ovan.
Detta är bakgrunden till varför de som är insatta i adoptionsproblematiken inte aningslöst ser positivt på ts situation. Av hela mitt hjärta önskar jag verkligen ts och hennes man lycka till, tro inget annat, men jag vet att det kommer att bli tufft och att det kommer att vara tufft under lång tid. Det kan så klart gå bra om de orkar och chansen att de ska orka ökar betydligt om de kan vara hemma båda två under lång tid, och att de kan ordna med hjälp med hushållsarbetet så att de helhjärtat kan fokusera på sina små barn.
Jag kanske ska tillägga att jag själv har både adopterade och biologiska barn.
Vad bra beskrivet.
Hade en lillebror som kom när han var 1 år, måste varit ett hästjobb för mina föräldrar, då han visserligen frisknade till snabbt men under en lång period såg alla vuxna som mamma och pappa och det tog ett bra tag innan han förstod att det fanns 2 vuxna som var speciella och inte som "vem som helst".Slog han sig tex så brukar icke adopterade söka tröst hos sina föräldrar men inte han, han gick till vilken vuxen som helst som fanns i närheten.
