Min 8-åring verkar olycklig! .

Jag och min sambo har en kille som nyss fyllt åtta år. Han har alltid varit lugn, resonabel, förnuftig och, ja, lillgammal. Dessutom har han alltid varit lite ängslig av sig, eftersom han tänker och funderar mycket. Han är ett barn som alla blir förtjusta i, då han är mycket artig och "snäll". I skolan ligger han före i de flesta ämnen och på alla utvecklingssamtal har vi alltid fått höra att han är så empatisk, duktig på att lyssna när kamrater pratar osv. Vi har en yngre son som är två och till honom är han världens bästa och mest kärleksfulle storebror.

Nu till anledningen för vår oro: Sedan en tid tillbaka (några mån kanske) är han sur för det mesta, väldigt trotsig (ber vi honom sluta med något gör han det igen och flinar), har lätt till tårar, vill mest sitta inne och spela TV-spel (vilket vi begränsar). Han retar sin lillebror när han tror att vi inte hör (tex genom att gömma hans leksak), han bråkar vid sänggående, mm. När vi efteråt försöker prata med honom om händelsen säger han att han inte vet varför han gör som han gör, att det bara "blir så" och att han skäms. Han verkar uppriktigt ledsen. Han säger att det inte hänt något särskilt och att han inte oroar sig för något.

Vi vet inte hur vi ska bemöta det här? Vi tycker att det är väldigt svårt när han ska tjafsa om allt, grina flera ggr om dagen så fort han inte får som han vill osv. Vi försöker verkligen att få honom på gott humör eftersom vi oroar oss för att han inte verkar lycklig längre.. Men, det spelar ingen roll vad vi gör. Han är glad för stunden när vi är ute och cyklar, går på biblioteket, när han var på sommar-idrottsskolan osv, men så fort han kommer hem börjar det igen...  Han tycks ha fastnat i någon sorts negativt tänkande, tex om han har tråkigt och man föreslår att han ska ringa en kompis så är det "absolut ingen ide, för ingen kommer ändå att vara hemma", om man tycker att han ska gå ut så går det inte "för det regnar ju", om man ska åka till ett lekland så "kommer det att bli hemskt för han gillar inte stora rutshkanor osv. Han är oerhört dramatisk! Vi känner inte igen honom alls! 

HUR ska vi bemöta detta? Vad står det för?? Är han olycklig fast han inte säger det? Vi har alltid kunnat prata med varandra förut... 

Tacksam för svar! / Rind

Ps. Han har kompisar i skolan och så där, och på fritiden också (vi bor i ett väldigt barntätt område), men han verkar alltid haka upp sig på 2--3 åt gången, och kan ingen av dem verkar han hellre vara ensam än att leka med någon annan.