Syskon som bråkar

Jag har 2 st söner på 10 och 7,5 år som bor hos mig varannan vecka och har gjort så nu i snart 5 år.
Jag tycker de inte gör annat än att bråkar hela dagarna, ljudnivån är alltid super hög så efter ett antal timmar har jag sådan spännings huvudvärk att jag ligger på bristningsgränsen hela tiden.
När de är hos mig har de var sitt rum men de kan ändå inte låta bli varandra de ska retas och det ska skvallras hela tiden vilket alltid slutar i att det ska slås någon gör illa sig och blir ledsen och så går det runt hela dagarna.
De få gånger som det inte bråkas och de faktiskt leker tillsammans är oxå ljudnivån på det högsta.
Jag försöker få dom att vara ute så de kanske kan hitta lite kompisar i det området vi bor i men de kanske är ute 10 - 15 min sen kommer de in och vill göra saker inne oavsett väder om de själva fick välja skulle de spela tv el data spel hela dagarna.
Så mina dagar går åt till att säga åt dom, skrik inte, slås inte, retas inte, skvallra inte på varandra, gå ut och hitta på något, får inte spela tv spel idag hela dagen osv osv
 Jag kan inte sitta emellan dom hela tiden eller leka med dom hela dagarna så de håller sig sysselsatta.
Jag känner mig som en tjat och sur kärring hela tiden som inte gör annat än att säger vad de får och inte får göra.
Har även försökt pratat med dom och förklarat flera gånger, har alltid trott på att försöka ha en öppen dialog med mina barn och det gäller allt, jag vill att de ska kunna prata med mig om allt men när det kommer till deras bråk så står vi alltid på ruta noll.
De säger att hemma hos deras pappa så uppför dom sig inte så som dom gör hemma hos mig för att de vågar dom inte, de är rädd att deras pappa ska bli arg på dom men de är inte rädda att  jag ska bli arg för jag kan inte bli lika arg som pappa tydligen.

Jag kommer själv ihåg när jag var liten så var man ute hela dagarna och det var vilda diskussioner med mina föräldrar för att jag inte ville komma in utan ville jämt vara ute med kompisarna.

Jag är hemma hela dagarna då jag och min sambo har fått ett gemensamt barn men dessa problem har varit långt innan jag träffad honom och vi flyttade ihop så jag tror inte att det kan bero på det.

Hur löser man det på bästa sätt finns det något man kan göra eller är det så här alla har det mer eller mindre och det är bara att gilla läget?
Lever alla små föräldrar med spännings huvudvärk och dåligt samvete för att de är tjur kärringar?