Med Hugo var det såhär.
På måndag natt hade jag lite ont i magen men tänkte inte på det, för det mer kändes i magen än smärta om du förstår vad jag menar. Jag skulle börja en kurs på tisdagen och försökte somna men kunde verkligen inte för jag var så nervös, men tillslut somnade jag och efter en timme vaknar jag igen av extrem smärta, min sambo ringde sjukvårdsupplysningen som bad oss ringa ambulans, så den kom och precis när dom kommer börjar jag blöda. In till sjukhuset där dom kände efter och gjorde ultraljud, hjärtat slog och han rörde sig och vi blev för en sekund lättare.
Sen kommer läkaren in igen och säger, tyvärr går det inte att rädda. Dina förlossningsvärkar har börjat och du är några dagar ifrån det att vi försöker rädda barnet. 2 eller 3 dagar tror jag det handlade om.
Kommer upp till förlossningen och där går vattnet, jag ligger och försöker förstå vad som händer. Tillslut kommer han ut och det var först då vi fick veta att det var en pojke.
Dom kollade moderkakan, gjorde tester på mig och obduktion på Hugo men hittade inget avvikande.
Så allt var rätt men förlossningen blev alldeles för tidigt.
Det är en känsla som inte går att beskriva med ord, jag vet att många fler går igenom samma saker men ändå känner man sig ensam.