Forum Sorg - änglarum
Varje medlem är ansvarig för sina inlägg.
  • Min mamma dog

    Mån 16 jul 2012 13:25 Läst 31289 gånger Totalt 47 svar
    Millan­91
    Visa endast
    Mån 16 jul 2012 13:25

    Min mamma dog.. 
    Endast 57 år när hon somnade in..
    Jag visste att mamma hade ont i ryggen och ont i magen, för det sa hon. Men aldrig trodde jag att det skulle sluta såhär. Vecka 10 hade jag sportlov och min mamma skulle flyga från Skellefteå till Nyköping för att bo hos mig och min sambo, men någon dag innan var jag på vårdcentralen med min sambo och när vi var klara så ringde jag upp pappa för att höra hur det var med mamma. På hans röst hör jag att något inte är som det ska, då han med gråten i rösten säger att mamma är sjuk.. Hon har en tumör på levern.
    Jag satt och grät i bilen, sambon skjutsade ut mig till älven där vi gick runt. Mest grät jag, men jag var även arg. Varför min mamma? Varför skulle hon bli sjuk, hon som aldrig varit dålig? Hon som alltid ställt upp för alla andra och ställt sig själv vid sidan av?
    Hur som helst gick jag och studerade några dagar i veckan, men eftersom jag var ledig denna vecka sa jag till familjen att jag skulle flyga upp, även om det skulle bli dyrt för min ekonomi. Men jag är otroligt glad över att sambon följde med upp, speciellt då jag träffade min mamma på sjukhuset. Hon såg så gammal ut där hon låg i sängen, så sliten och jag började genast grina ännu mer. Jag kände att denna kvinna har för mig alltid varit så stark, det är hon som hjälpt mig otroligt mycket genom livet.. Men nu var hon svag och det syntes att hon hade ont där hon låg. Efter ett tag blev det middag och hon ville att jag  skulle hämta mat till henne. Så jag gick iväg och sambon stannade vid hennes sida. Där hade hon sagt till honom att ta hand om mig och se till att jag har det bra och är lycklig. Efter middagen, hon åt knappt något och det var där och då jag insåg att mamma är inte okej. Hon är verkligen sjuk. Men vi var tvungna att åka eftersom besökstiden var slut och vi åkte hem till min pappa. Eftersom vi hade bilat upp närmare 100 mil så hade familjen bestämt sig för att försöka vara glada över att vi var där, även om tankarna var hemma hos mamma. Vi var ute och fiskade, var i naturen, besökte lite släktingar och så när vi ändå var där uppe. Men dagarna gick fort och vi var tvungna att åka hem igen till skolan/arbetet. 
    När vi startade tidigt på morgonen för att åka hem igen sa jag att jag behövde få prata med mamma innan jag åkte hem. Gick in till henne och grinade. Sa att jag inte ville åka hem och bort från henne. Jag ville bara stanna hos henne, ta med henne hem och ha henne frisk. Men hon sa till mig att hon skulle stanna ett tag till innan vi i sommar skulle fiska igen tillsammans. Hon sa att vi skulle tävla som vanligt om vem som fick mest fisk, vem som kunde få störst osv. Men hon såg på mig med allvarliga ögon, såg på sambon och försökte få fram ett leende. Sa att vi skulle köra försiktigt och ringa pappa när vi var framme. Tårarna sprutade när vi var tvungna att lämna sjukhuset. Sambon höll om mig hela vägen ut från sjukhuset och i bilen så pratade vi en stund. Sen startade vi bilen och resan hem började. Även om jag inte är religiös på något sätt bad jag att mamma skulle ringa och säga att hon var frisk. Tyvärr blev det inte så, snarare tvärtom.
    Dagen då vi kom hem provade jag ringa mamma för jag ville berätta att vi var hemma, men allt jag fick till svar var att ringa pappa, för han visste mer än henne. Lite sur och besviken blev jag över att mamma inte ville prata med mig och efter detta samtal visste jag att jag inte längre skulle behandlas som lillan i familjen, utan nu var jag vuxen och fick höra sanningen. 
    2 veckor hann jag vara hemma, och varje gång mobilen ringde gick hjärtat och pulsen igång: vad skulle sägas nu? Vad har det blivit nu? Pappa var trött, inget som han sa, men mina syskon berättade allt, kanske mer än vad jag ville höra ibland, men det var sanningen. Samtalet som jag hade med min syster då vi båda grinade över beskedet över att detta hade bara en enda utväg, det gick inte att göra något åt det, jag kommer aldrig glömma detta då vi sitter och grinar ihop, 100 mil ifrån varandra och det enda jag behövde var att få ligga i mammas trygga famn och bli stryken över håret och känna hennes varm famn. Men det gick inte och hemma låg jag själv eftersom sambon jobbade över. Två veckor hann jag vara hemma med sambon och hunden. Jag minns att det var en regnig kväll och vi var ute på fotbollsplanen och spelade fotboll när jag såg det var min äldsta syster som ringde. Jag svalde och svarade.
    Läget var betydligt sämre och jag var tvungen att komma upp för nu var det kritiskt och hon hade blivit förflyttad till Umeå. Sagt och gjort, med gråten i halsen åkte jag upp till Umeå, ledsen, förtvivlad och förvirrad. Jag var också besviken på att sambon inte följde med, för jag visste hur det skulle bli där uppe på sjukhuset. Alla mina systrar skulle ha sina män på deras sida och jag skulle få sitta där själv och gråta, visst, pappa skulle trösta mig, men inte min egna kärlek.
    Mamma låg bara ned några dagar och jag låg nere på hennes sida vid sängen. Grät och strök hennes hand, det kändes som en dålig film som jag bara ville stoppa och återgå till det normala, men det gick inte. Vi fick sova inne på hennes rum om vi ville eller så fick vi ett anhörighetsrum, vi valde det andra så pappa fick vara ensam med mamma. Men så otroligt mycket information från läkare som sved; mest sved det när vi hade samtal med läkaren som sa att de aldrig har varit med om ett fall som min mamma, tumören var så stor så det såg ut som hon var i 8e månaden, men kroppen i övrigt var som en 80-årig kvinnas kropp. Det var första gången jag såg min pappa bryta ihop totalt och det var jag som fick trösta honom den gången, det var något då för mig otroligt jobbigt att se honom lida så mycket, att inte kunna sova den natten för jag minns hur ledsen och svag han var. Men min mamma är en kämpe, hon är envis och ger sig inte. Doktorn kom och sa att värdena blev bättre och jag tyckte mig se en mamma som försökte allt vad hon kunde och några dagar var hon pigg. I mitt huvud betydde detta att hon var frisk och kunde snart åka hem. Så jag tog ett beslut som jag idag ångrar mer än allt annat. Jag valde att flyga hem eftersom hon blev mer pigg.
    Jag åkte hem en torsdag och jag bad mamma om förlåtelse eftersom jag skulle åka. Hon tittade på mig, sa att allt detta snart skulle vara över och att jag inte skulle vara ledsen. Jag skulle snart få min egna familj och hon ville jag skulle glädjas över tiden vi fått ihop och minnas det. Jag lovade mamma att se till familjen och ta hand om dem. Samtidigt lovade vi varandra att jag skulle ta efter hennes värderingar om familjen, andra människor och sättet att se på sig själv. När jag var tvungen att åka sa jag till mamma att vi snart skulle ses ute på altanen hemma och räkna fiskarna.
    Väl på Arlanda möttes jag upp av en varm kram från sambon som sa till mig att det var okej att åka hem, att jag behövde få vila upp mig igen. Vi hade kontakt inom familjen dagligen så jag var underrättad om hur läget var och hur värdena växlade mellan hopp och förtvivlan. Måndagen en och en halv vecka efter jag hade åkt hem så fick jag reda på att mamma skulle få åka hem till vårt hem och kunna vårdas där. Lycklig var jag över att hon kunde få åka hem och vara hemma för det var där hon mådde som bäst. Då hade jag inga tankar på att hon hade sagt att det var där hon ville leva och dö. På tisdagen var hon på plats och familjen kunde äntligen få slippa sjukhuset och vara där. Men torsdagen ringde min telefon, det var min äldsta syster som ringde och frågade hur det var med mig. Jag sa att jag var trött och slut eftersom man gick på helspänn hela tiden och var orolig. Men hon sa att jag inte behövde oroa mig mer.. Mamma hade somnat in i sängen. Det samtalet glömmer jag aldrig! Ensam hemma, 100 mil ifrån dem jag behövde ha nära, sambon på jobbet och jag visste inte vad jag skulle göra. Så tom som jag blev. Det var chocken och jag kunde inte förstå att mamma var död, borta och skulle aldrig mer få träffa henne. Jag ringde sambon och berättade och han kunde inte åka från sitt jobb, jag sa att det var okej, men han ville inte lägga på och fortsätta jobba med tanke på att hans svärmor just hade dött. Resten av dagen vet jag inte vad jag gjorde, jag vet att min svärmor kom hem till oss för jag skulle inte vara ensam och någon gång på kvällen kom sambon hem. Han såg att jag hade röda och sorgsna ögon så han slet tag i mig och kramade mig hårt och länge. Men det enda jag tänkte på var sambon som var hungrig och trött, så jag ställde mig och gjorde middag åt honom och min svärmor. Jag minns vad mamma hade sagt; jag skulle lära mig att sätta andra människor före mig själv. 
    Lördagen efter åkte jag upp till Skellefteå för att stötta och bo hos min pappa. Det är något av det jobbigaste jag har gjort hittills i mitt liv. Pappa var sjukskriven under denna tid och gick hemma hela dagarna. Han satt mest för sig själv och jag gick på promenader. På kvällarna blev det tyst mellan oss, men så otroligt många gånger som jag såg min pappa bryta ihop och jag skulle vara där som stöttepelare. Jag den minsta i familjen fick ta mamma roll direkt med att laga mat, diska, tvätta, städa, betala räkningar m.m. för min pappa orkade inte göra något eller inte visste hur man gjorde. Flera dagar och gånger utbrast han: hur ska jag klara mig när du åker millan? Vem ska jag ha som sällskap under dagar och kvällar?
    Hade otroligt dåligt samvete över att jag hade bokat biljett hem dagen efter begravningen, men jag kände att jag behövde få komma hem och landa hemma i min miljö med sambon.
    Innan begravningen så fick jag vara och se min mamma, liggandes i hennes kista innan den skulle stängas för alltid. Det var det jävligaste! Se min mamma ligga där, alldeles kall och ensam i dräkten de döda får ta på sig i kistan. Men det behövdes också, jag behövde få be om förlåtelse över att jag lämnade henne och åkte hem. 
    Idag är det lite mer än 2 månader sedan min mamma lämnade oss och fortfarande kan jag ibland komma på mig att ringa henne eller att känna att hon kommer stå där när jag kommer upp nästa gång. Men så ser jag på fotografiet jag fick av henne och då kommer jag på mig att hon ligger i kistan där hennes namn står inristat.

    Att förlora sin förälder är det jobbigaste jag hittills tvingats gå igenom. 21 år och utan mamma, gör att jag står här idag och är osäker på så mycket. Jag hade velat ha mammas stöd i så mycket som jag gör. Men livet fortsätter ändå, tufft är det, men det fortsätter ändå. Detta var min berättelse och syn om när mamma var dålig. 
    Ingegerd, min fina mamma dog i cancer, 57 år gammal och lämnade efter sig fina minnen, kloka ord och många skratt, men lämnade oss i sorg. 

  • Mån 16 jul 2012 13:30 #1

    Tårarna bara rinner när jag läser vad du skrivit. Stor kram till dej.

  • Mån 16 jul 2012 14:19 #2

    Kram

  • Mån 16 jul 2012 15:37 #3

    Kram en mamma är oersättlig men tur är att dom vi älskar mest kan vi bevara i våra hjärtan

  • Mån 16 jul 2012 15:44 #4

    Beklagar sorgen :(. Var själv 20 när min mamma gick bort i hjärtinfarkt så jag förstår vad du går igenom :(

    Beklagar verkligen :(

  • Mån 16 jul 2012 15:47 #5

    Stora styrkekramar till dig!
    Du är stark som tar dig igenom den svåra tid du har.
    Jag vet för jag förlorade min Pappa när jag var 19 år och det var och är en smärtsam tid.
    KRAM 

  • Millan­91
    Visa endast
    Mån 16 jul 2012 15:56 #6

    Tack till alla som svarat. Detta var inget tycka-synd-om-mig-inlägg, utan behövde få berätta/dela min historia dels för mig själv och för andra. Jag tror att vi som har det svårt att kunna berätta om sina känslor verbalt måste på något sätt få ut känslorna ur oss och att skriva är mitt sätt. 

    Jag vet att hon aldrig kommer kunna bli ersatt, men jag går i min mors fotspår och ska hålla löftet vi gav till varandra, 

  • Mån 16 jul 2012 20:49 #7

    Tårarna rinner på mig, så himla sorgligt :(
     Styrkekramar !   
     

  • EnMand­arin
    Visa endast
    Mån 16 jul 2012 23:42 #8

    Stor kram till dig, vet hur det är :(

  • Mån 16 jul 2012 23:52 #9

    Beklagar av hela mitt hjärta. Stor styrkekram till dig!

  • Millan­91
    Visa endast
    Tis 17 jul 2012 09:45 #10

    Ja, det behövs styrkekramar i detta läge. Alla syskon och pappa är förstås väldigt ledsna, men jag vet att de aldrig kan förstå mig och min sorg. De kan aldrig föreställa sig hur det är och har varit att åka 100 mil från mamma när hon var frisk och lämna henne åt döden, eller lämna allt ansvar till resten av familjen. Den ångest och börda som jag fått bära är det ingen som kan förstå. Ibland känns det mest tungt att ingen i familjen förstår hur jobbigt det var för mig att ta det beslutet att åka.
    Många ser just nu som att gjort är gjort, men det kommer förstås alltid att finnas kvar ångest och skam över det beslutet. Mest skam över att jag lämnade mamma i det skick hon var, när jag vet att hon skulle ha suttit där  hela tiden om det var jag som låg där.. 

    Min mor har jobbat inom skolan som frontperson i snart 30 år, och hon är väldigt omtyckt av eleverna då hon tog sig tid för dem och var involverad i varje elevs liv samt att vi bodde i ett litet samhälle, så även många föräldrar tog illa vid sig vid hennes bortgång. En full kyrka var vi vid begravningen och ALLA skulle krama oss alla i slutet, så det tog en bra stund innan vi kunde lämna kyrkan. Men det var en oerhört fin begravning med kort på mamma, massa kransar och otroligt många rosor som lades vid kistan. Efter begravningen var det kyrkkaffe och prästen läste upp hälsningar och gåvor som gavs till cancerfonden. Otroligt fina gåvor som gavs dit och många som hade lagt gåvor vid kistan som sedan lades vid hennes grav, jag och min syster gick förbi graven efter kyrkkaffet och då var mamma redan under jorden. Fyfan säger jag bara för det! Min fina mamma som låg bland de andra där nere.  

    Men livet går vidare och jag är glad och tacksam över att jag har min sambo och hans familj här nere som ger mig glädje och värme. Är hos min svärmor ungefär 1 gång/vecka för hon är otroligt likt min mamma och på något sätt känns det som att komma hem till min mamma och jag mår alltid bra när jag är där. Man får kramar och man känner sig alltid välkommen. Men nu i veckan åker vi upp till familjen och ska spendera semestern där uppe ihop med dem. Ska även förbi mammas grav och sitta där en stund. Det kommer göra ont, men samtidigt kommer det att bli fint när jag får se hur många som varit där och lämnat blommor.

Logga in
Bli medlem
Svara i tråden...

Innehåll