• Millan91

    Min mamma dog

    Min mamma dog.. 
    Endast 57 år när hon somnade in..
    Jag visste att mamma hade ont i ryggen och ont i magen, för det sa hon. Men aldrig trodde jag att det skulle sluta såhär. Vecka 10 hade jag sportlov och min mamma skulle flyga från Skellefteå till Nyköping för att bo hos mig och min sambo, men någon dag innan var jag på vårdcentralen med min sambo och när vi var klara så ringde jag upp pappa för att höra hur det var med mamma. På hans röst hör jag att något inte är som det ska, då han med gråten i rösten säger att mamma är sjuk.. Hon har en tumör på levern.
    Jag satt och grät i bilen, sambon skjutsade ut mig till älven där vi gick runt. Mest grät jag, men jag var även arg. Varför min mamma? Varför skulle hon bli sjuk, hon som aldrig varit dålig? Hon som alltid ställt upp för alla andra och ställt sig själv vid sidan av?
    Hur som helst gick jag och studerade några dagar i veckan, men eftersom jag var ledig denna vecka sa jag till familjen att jag skulle flyga upp, även om det skulle bli dyrt för min ekonomi. Men jag är otroligt glad över att sambon följde med upp, speciellt då jag träffade min mamma på sjukhuset. Hon såg så gammal ut där hon låg i sängen, så sliten och jag började genast grina ännu mer. Jag kände att denna kvinna har för mig alltid varit så stark, det är hon som hjälpt mig otroligt mycket genom livet.. Men nu var hon svag och det syntes att hon hade ont där hon låg. Efter ett tag blev det middag och hon ville att jag  skulle hämta mat till henne. Så jag gick iväg och sambon stannade vid hennes sida. Där hade hon sagt till honom att ta hand om mig och se till att jag har det bra och är lycklig. Efter middagen, hon åt knappt något och det var där och då jag insåg att mamma är inte okej. Hon är verkligen sjuk. Men vi var tvungna att åka eftersom besökstiden var slut och vi åkte hem till min pappa. Eftersom vi hade bilat upp närmare 100 mil så hade familjen bestämt sig för att försöka vara glada över att vi var där, även om tankarna var hemma hos mamma. Vi var ute och fiskade, var i naturen, besökte lite släktingar och så när vi ändå var där uppe. Men dagarna gick fort och vi var tvungna att åka hem igen till skolan/arbetet. 
    När vi startade tidigt på morgonen för att åka hem igen sa jag att jag behövde få prata med mamma innan jag åkte hem. Gick in till henne och grinade. Sa att jag inte ville åka hem och bort från henne. Jag ville bara stanna hos henne, ta med henne hem och ha henne frisk. Men hon sa till mig att hon skulle stanna ett tag till innan vi i sommar skulle fiska igen tillsammans. Hon sa att vi skulle tävla som vanligt om vem som fick mest fisk, vem som kunde få störst osv. Men hon såg på mig med allvarliga ögon, såg på sambon och försökte få fram ett leende. Sa att vi skulle köra försiktigt och ringa pappa när vi var framme. Tårarna sprutade när vi var tvungna att lämna sjukhuset. Sambon höll om mig hela vägen ut från sjukhuset och i bilen så pratade vi en stund. Sen startade vi bilen och resan hem började. Även om jag inte är religiös på något sätt bad jag att mamma skulle ringa och säga att hon var frisk. Tyvärr blev det inte så, snarare tvärtom.
    Dagen då vi kom hem provade jag ringa mamma för jag ville berätta att vi var hemma, men allt jag fick till svar var att ringa pappa, för han visste mer än henne. Lite sur och besviken blev jag över att mamma inte ville prata med mig och efter detta samtal visste jag att jag inte längre skulle behandlas som lillan i familjen, utan nu var jag vuxen och fick höra sanningen. 
    2 veckor hann jag vara hemma, och varje gång mobilen ringde gick hjärtat och pulsen igång: vad skulle sägas nu? Vad har det blivit nu? Pappa var trött, inget som han sa, men mina syskon berättade allt, kanske mer än vad jag ville höra ibland, men det var sanningen. Samtalet som jag hade med min syster då vi båda grinade över beskedet över att detta hade bara en enda utväg, det gick inte att göra något åt det, jag kommer aldrig glömma detta då vi sitter och grinar ihop, 100 mil ifrån varandra och det enda jag behövde var att få ligga i mammas trygga famn och bli stryken över håret och känna hennes varm famn. Men det gick inte och hemma låg jag själv eftersom sambon jobbade över. Två veckor hann jag vara hemma med sambon och hunden. Jag minns att det var en regnig kväll och vi var ute på fotbollsplanen och spelade fotboll när jag såg det var min äldsta syster som ringde. Jag svalde och svarade.
    Läget var betydligt sämre och jag var tvungen att komma upp för nu var det kritiskt och hon hade blivit förflyttad till Umeå. Sagt och gjort, med gråten i halsen åkte jag upp till Umeå, ledsen, förtvivlad och förvirrad. Jag var också besviken på att sambon inte följde med, för jag visste hur det skulle bli där uppe på sjukhuset. Alla mina systrar skulle ha sina män på deras sida och jag skulle få sitta där själv och gråta, visst, pappa skulle trösta mig, men inte min egna kärlek.
    Mamma låg bara ned några dagar och jag låg nere på hennes sida vid sängen. Grät och strök hennes hand, det kändes som en dålig film som jag bara ville stoppa och återgå till det normala, men det gick inte. Vi fick sova inne på hennes rum om vi ville eller så fick vi ett anhörighetsrum, vi valde det andra så pappa fick vara ensam med mamma. Men så otroligt mycket information från läkare som sved; mest sved det när vi hade samtal med läkaren som sa att de aldrig har varit med om ett fall som min mamma, tumören var så stor så det såg ut som hon var i 8e månaden, men kroppen i övrigt var som en 80-årig kvinnas kropp. Det var första gången jag såg min pappa bryta ihop totalt och det var jag som fick trösta honom den gången, det var något då för mig otroligt jobbigt att se honom lida så mycket, att inte kunna sova den natten för jag minns hur ledsen och svag han var. Men min mamma är en kämpe, hon är envis och ger sig inte. Doktorn kom och sa att värdena blev bättre och jag tyckte mig se en mamma som försökte allt vad hon kunde och några dagar var hon pigg. I mitt huvud betydde detta att hon var frisk och kunde snart åka hem. Så jag tog ett beslut som jag idag ångrar mer än allt annat. Jag valde att flyga hem eftersom hon blev mer pigg.
    Jag åkte hem en torsdag och jag bad mamma om förlåtelse eftersom jag skulle åka. Hon tittade på mig, sa att allt detta snart skulle vara över och att jag inte skulle vara ledsen. Jag skulle snart få min egna familj och hon ville jag skulle glädjas över tiden vi fått ihop och minnas det. Jag lovade mamma att se till familjen och ta hand om dem. Samtidigt lovade vi varandra att jag skulle ta efter hennes värderingar om familjen, andra människor och sättet att se på sig själv. När jag var tvungen att åka sa jag till mamma att vi snart skulle ses ute på altanen hemma och räkna fiskarna.
    Väl på Arlanda möttes jag upp av en varm kram från sambon som sa till mig att det var okej att åka hem, att jag behövde få vila upp mig igen. Vi hade kontakt inom familjen dagligen så jag var underrättad om hur läget var och hur värdena växlade mellan hopp och förtvivlan. Måndagen en och en halv vecka efter jag hade åkt hem så fick jag reda på att mamma skulle få åka hem till vårt hem och kunna vårdas där. Lycklig var jag över att hon kunde få åka hem och vara hemma för det var där hon mådde som bäst. Då hade jag inga tankar på att hon hade sagt att det var där hon ville leva och dö. På tisdagen var hon på plats och familjen kunde äntligen få slippa sjukhuset och vara där. Men torsdagen ringde min telefon, det var min äldsta syster som ringde och frågade hur det var med mig. Jag sa att jag var trött och slut eftersom man gick på helspänn hela tiden och var orolig. Men hon sa att jag inte behövde oroa mig mer.. Mamma hade somnat in i sängen. Det samtalet glömmer jag aldrig! Ensam hemma, 100 mil ifrån dem jag behövde ha nära, sambon på jobbet och jag visste inte vad jag skulle göra. Så tom som jag blev. Det var chocken och jag kunde inte förstå att mamma var död, borta och skulle aldrig mer få träffa henne. Jag ringde sambon och berättade och han kunde inte åka från sitt jobb, jag sa att det var okej, men han ville inte lägga på och fortsätta jobba med tanke på att hans svärmor just hade dött. Resten av dagen vet jag inte vad jag gjorde, jag vet att min svärmor kom hem till oss för jag skulle inte vara ensam och någon gång på kvällen kom sambon hem. Han såg att jag hade röda och sorgsna ögon så han slet tag i mig och kramade mig hårt och länge. Men det enda jag tänkte på var sambon som var hungrig och trött, så jag ställde mig och gjorde middag åt honom och min svärmor. Jag minns vad mamma hade sagt; jag skulle lära mig att sätta andra människor före mig själv. 
    Lördagen efter åkte jag upp till Skellefteå för att stötta och bo hos min pappa. Det är något av det jobbigaste jag har gjort hittills i mitt liv. Pappa var sjukskriven under denna tid och gick hemma hela dagarna. Han satt mest för sig själv och jag gick på promenader. På kvällarna blev det tyst mellan oss, men så otroligt många gånger som jag såg min pappa bryta ihop och jag skulle vara där som stöttepelare. Jag den minsta i familjen fick ta mamma roll direkt med att laga mat, diska, tvätta, städa, betala räkningar m.m. för min pappa orkade inte göra något eller inte visste hur man gjorde. Flera dagar och gånger utbrast han: hur ska jag klara mig när du åker millan? Vem ska jag ha som sällskap under dagar och kvällar?
    Hade otroligt dåligt samvete över att jag hade bokat biljett hem dagen efter begravningen, men jag kände att jag behövde få komma hem och landa hemma i min miljö med sambon.
    Innan begravningen så fick jag vara och se min mamma, liggandes i hennes kista innan den skulle stängas för alltid. Det var det jävligaste! Se min mamma ligga där, alldeles kall och ensam i dräkten de döda får ta på sig i kistan. Men det behövdes också, jag behövde få be om förlåtelse över att jag lämnade henne och åkte hem. 
    Idag är det lite mer än 2 månader sedan min mamma lämnade oss och fortfarande kan jag ibland komma på mig att ringa henne eller att känna att hon kommer stå där när jag kommer upp nästa gång. Men så ser jag på fotografiet jag fick av henne och då kommer jag på mig att hon ligger i kistan där hennes namn står inristat.

    Att förlora sin förälder är det jobbigaste jag hittills tvingats gå igenom. 21 år och utan mamma, gör att jag står här idag och är osäker på så mycket. Jag hade velat ha mammas stöd i så mycket som jag gör. Men livet fortsätter ändå, tufft är det, men det fortsätter ändå. Detta var min berättelse och syn om när mamma var dålig. 
    Ingegerd, min fina mamma dog i cancer, 57 år gammal och lämnade efter sig fina minnen, kloka ord och många skratt, men lämnade oss i sorg. 

  • Svar på tråden Min mamma dog
  • mammaidamaria

    Jag vet vad du går igenom, förlorade hastigt min pappa i en hjärtinfarkt, endast 51 år gammal blev han, jag var då 23 år och mitt yngsta syskon 8 år och jag blev lite av en extra mamma iom med plast mammas sorg.Prata mycket och ventilera din sorg och tillåt dig sörja. Sorgen försvinner inte men man lär sig hantera och leva med den. Stor styrkekram! Inboxa mig och du har funderingar och bil prata av dig!

  • jess93
    Millan91 skrev 2013-01-21 21:47:06 följande:
    Eftersom min mamma var en enkel, hårt arbetande kvinna så gav hon bort sina smycken till oss innan hon dog. Själv fick jag hennes silverhalsband som hon fick då hon konfirmerades.

    Dräkten som jag menar är som en skrud kan man säga. Ungefär som den klänning man har då man döps eller konfirmeras då man ska tas emot av Gud.. (OM man nu är troende).

    Beklagar din sorg. 
    Jaha okej, ne mamma har ju gett alla smycken till oss också , men en broch hade hon på tröjan och ett halsband, så hade hon en klänning på sig, 

    Beklagar din med :(( 
  • Millan91
    jess93 skrev 2013-01-21 22:46:19 följande:
    Jaha okej, ne mamma har ju gett alla smycken till oss också , men en broch hade hon på tröjan och ett halsband, så hade hon en klänning på sig, 

    Beklagar din med :(( 
    Jo, alla gör vi olika och det är det som är det fina. Mamma älskade t.e.x. att vara på sjön och fiska, därför hade vi en väldigt fin låt som heter "Lugna vatten". Den handlar om ungefär att man seglar iväg mot lugnare vatten. Hela kyrkan var full av elever, familj, arbetskamrater, föreningsfolk, bekanta m.m. och begravningen var stillsam. Alla fick säga adjö och det blev harmoni i kyrkan.
    Lambi87 skrev 2013-01-21 22:54:36 följande:
    Så fint och uppriktigt skrivet av dig.
    Jag beklagar sorgen.
    Tack. Ibland behöver man skriva av sig. Håller nu på skriva om uppväxten och allt som hände/hänt för att få det ur mig. På något sätt känns det som att mamma då kan förstå hur lycklig och stolt hon gjorde oss alla.
    Sensitive skrev 2013-01-21 23:06:42 följande:
    Otroligt fint skrivet om en av de värsta händelserna i livet
    Tack. Ja, det är det värsta jag varit med om, men ur något hemskt kommer ändå något positivt som man måste försöka se. Det positiva i detta (hemskt att säga!!!) är att jag har fått en bättre och närmare kontakt med min pappa och att mina syskon har slutat se mig som lillan.

     
  • Millan91
    Mylittlebaby skrev 2013-03-20 23:41:10 följande:
    Vilken otrolig berättelse , den fängslade mig enormt ! Jag beklagar från djupet av mitt hjärta

    Tack,
  • Thesan

    Hej ! ja att förlora en förälder är som att förlora en bit av sig själv, min pappa dog några dagar innan min 20 års dag, han hade då haft malignt melanom ( hudcancer) till och från i 5 år. Min älskade lilla pappa.. Han blev 46 år ung. Vid jul skulle mamma , min lillasyster, min sambo och jag åka utomlands för att bara glömma allt.. Vi ville inte fira jul utan pappsen. 1 vecka innan avresa började mamma att hosta blod och 2 dagar innan julafton fick vi veta att mamma fått lungcancer... Vad är oddsen? Det var ju inte såhär livet skulle vara, jag behöver dom bägge två ! Dom lyckades operera bort lungan på mamma men hon är inte friskförklarad än.. Har man en gång haft cancer så kommer det igen, det har man erfarat från tiden med pappa, Cancer tar familjer och sliter sönder dem i stycken och lämnar bara små gråa bitar kvar som aldrig kan lappas ihop igen... Man kan aldrig bli av med sorgen men man lär sig att leva med den:) /T

  • testardetmesta

    min mamma fick nyligen bort av en stroke i den delen av hjärnan som gör att man kan vakna upp på morgonen efter en natts sömn. Endast 56 år gammal ...

    Hon la sig som vilken vanlig kväll som helst och min syster sov över. På morgonen fick min syster inte liv i mamma och hon fick åka in på sjukhuset. Hon hade hamnat i koma och sjukhuset fick inte liv i henne. Vi fick hela söndagen och en del av måndagen att sitta med henne med alla dessa apparater kopplade till henne. Var även med när dom stängde av och jag har aldrig någonsin skrikit så mycket i mitt liv som den stunden. Smärtan som rusa igenom kroppen var helt ofattbar och jag fick panik och de kändes som att mitt hjärtat skulle stanna. Min älskade mamma lämnade oss, lämnade mig föralltid och jag kan fortfarande inte förstå att hon är borta.
    Jag är 21 år gammal, jag behöver min mamma... jag har så mycket kvar att lära inom allt... Paniken över allt som jag har framför mig, som jag måste klara av och gå igenom utan min mamma, gör att varje dag i mitt liv är ett stort hinder jag måste ta mig över ...

    Dom två värsta dagarna i mitt liv ... Just nu känns de som att jag aldrig kommer kunna gå vidare ...

    Hur ska man klara av detta? Hur ska jag klara av vardagen med den sorg jag känner? Paniken i bröstet? Ångesten som får mig att skrika...?

  • Millan91

    Testardetmesta:

    Beklagar sorgen och att du och din familj blev tvugna att genomgå den persen på det sättet!!!
    Jag har som du, haft många ångestattacker, ett tryck över bröstet och massa funderingar över varför detta hände just min familj och hur jag ska klara mig att genomgå ett liv utan mamma. Precis som du säger så är vi båda mitt uppe i livet och har massa saker kvar att göra som vi skulle behövt ha vår mammas stöd till.

    Jag har känt såhär sedan mamma dog, men jag har även kunnat skratta åt de stunder som vi hade tillsammans, jag är tacksam för all hjälp jag fått och idag kunnat minnas alla fina stunder. Jag kan fortfarande vakna i panikångest och nästintill sluta andas för jag saknar henne så enormt att det gör ont i bröstet. Och jag har bara varit på hennes grav 2 ggr för jag orkar inte gå dit, luften tar slut och det går inte att se hennes namn bland de andra stenarna eftersom jag anser att hon inte ska vara där.

    Så jag kan förstå att det är massa känslor som finns inom dig, det hade jag med, men se till att du kan prata med någon. Att behålla allt inom sig är inte ett bra sätt, kan sluta illa på många olika sätt..
     Jag tyckte att det var väldigt jobbigt att prata med folk om det som hänt just för att jag har inga direkta djupa vänskaper så jag fick lösa det där på egen hand.. Jag har t.ex. ett kort på min mamma, så jag pratar med henne genom fotot flera gånger.. Kanske låter knasigt, men det hjälper mig att gå vidare, jag vet att mamma fortfarande finns där för mig och lyssnar.

  • concordia

    Hej!
    Jag gissar att allt känns bättre 3 år senare. Nu står jag jag här och har i helgen förlorat min mamma. Hon levde 2 månader med vetskapen om cancer i magen och lämnade aldrig sjukhuset. Jag är så otroligt tacksam för att jag fick möjligheten att vara med henne ända till slutet så jag kan tänka mig hur det kändes för dig. KRAM från ytterligare en Skelleftebo

  • Marie-anne
    GråterFAAAN! förlåt men jag förlorade min älskade pappa för två dagar sedan och jag känner mej helt överkörd, krockad ,förbannad, lessen, arg, jaaaa allt! Jag vet!! Förbannat väl att folk vill mej väl när dom frågar hur jag mår, men hur fasiken tror ni jag mår??? Han hade legat inne olika omgångar med infektioner, men kommit tebax men han har ju haft sina smällar. först för ca 20 år sen, bröt han bäckenbensringen=cykla omkull vinter. sedan för 8år sedan ramla han från en stege o bröt vänster lårben o när det va läkt, ja då såg dom han brutit knäet oxå= fick göra ny operation pga länge med värk. för två år sedan var han frisk från leukemin som typ ca knappt 20 pers om året fick, och han svor jämt att, vad fan just jag? sedan rätt ok, men så börja han åka in och ut på sjukan och varje gång "hoppa han tebax och man trodde, jaaa! nu kanske! han blev ju helt frisk från leukemin och man vågade hoppas, men hans infektioner var tydligen jävligt envisa och han var ofta låg och ville knappt va med varken när han fyllde år, eller jul, knappt ens på hockeyn han älskade. och nu i år, den 14september när han åkte in, ja då blev han kvar därGråterHan pendla mellan hopp och förtvivlan tydligen och han hata att ej kunna göra som han ville! Han kunde knappt vara hemma och ville ej vara på sjukan, hans bästa kompis som hade samma sjukdom, kronisk myostatisk leukemi, han dog kort efter han kom hem och jag tror pappa aldrig kunde släppa det. han började höra sämre och gick sedan i pension, vilket ja tror att lite va spiken i kistan, ja han verkade bli sämre och den senaste tiden verka det som han lagt av helt, jag fick inte hälsa på han på länge i örebro då jag var förkyld, men när jag äntligen kom dit,kände jag knappt igen min fd  glada pappa. han verkade bara trött, vrång, lite virrig, men prata iaf och fikade,men det märktes att han var låg, sedan va han hemma ett tag, men han verkade "frisk" men han hm verkade ej med helt om ni förstår. så plötsligt börja han höra sämre, verkade inte helt 100% utan hm verkade jäkligt låg och så på ca efter jul nu,så åkte han in o ut på sjukan, och som sagt, nu i september blev han kvar där, och jag kände knappt igen min reslige pappa som var 1.85 lång! Nu var han blek,trött jämt och på bara ett tag blev han mager, men ändå envis att han visst fan skulle gå själv, de hade han ju gjort i 69år! men han stöp och bröt samma ben igen! och i samma veva där nånstans, försvann hörseln och jag tror han fick en sk TIA_attack, för han började svamla, men ville åka hem varje gång man kom och han försökte hela tiden gå ur sängen på slutet innan han bröt sej den 26oktober. efter det tror jag att han gav upp, han hörde knappt, sov nästan varje gång man kom, han verka vrång, ville knappt titta på en, och nu innan han dog, så var han ej med alls, utom för ca två-tre veckor sedan innan han dog, så klappa han maj på kinden när jag kom och sa "jag älskar dej oxå unge! det var på fars dag eller dan efter, sedan nöp jag han i tån o då sa han, ge fan i tån unge, den e min vet du, och det sa han jämt då ja busryckte han i örat.en dag efter halloween, så satt han tydligen o tänkte på sitt gamla jobb, då han sa Marris(mitt smeknamn) kan du kolla om det e tomt på jobblistor? börja från botten! jag gick ut och när jag kom tebax, skrek han, var dom klara? ja! bra! då e vi klara, skönt! senaste tiden sov han bara och brydde knappt sej vi var där, pendla mellan vaken och sov, men ett klart ögonblick, för två veckor sen, så tog jag upp av en händelse min gamla teve som har varit en stor pratgrej då den va skit enligt han och nu efter 22 år så hade den gett upp. så jag sa, paps? -ja? vet du va? -nej, :jo, min tv jag skrutit om, -ja? den har dött nu! -Å;NEJ! det tror ja inte på, den e juuu såååå bra! så det mindes han allt=)! och det där med jag älskar dej oxå unge, det trodde ja nån läst för han från sms, men det va sista gången han kom ihåg hur man använde mobilen=(.så nu den 17november när ja o mamma åkte dit så fick jag gå upp själv, då min styvmammas doter  ringt o sa, -nu dör han snart! aldrig har vägen till salen känts så jävla lång! ville knappt gå, men fick nästan kicka mej i häcken. när jag kom in, gick styvmora o dotern så jag blev själv där=PANIK! smsa mamma, som skjutsat, KOM HIT! innan kolla sköterskan in och hon lät arg att dom lämnat mej, men så kom mamma och vi satt där i två timmar och hans andning va skitläskig och hans ögon var typ döda, han andades men var ej där" han hade ej reagerat på hela dan och vi satt där mest och satt. vi åkte o handlade och sen vi 20.25 ringde min mobil, o ja våga knappt svara, de va sjuksyrran och hon sa, han andas på helt annat sätt, kom hit! vi åkte dit, och nu var styvmor, doter med man där och så blev det ja o mamma, han andades skitläskigt och uppehållen var långa. sedan vid 21.45, då sjuksyrran kom in, drog pappa sista sucken(vilket ja ej fatta först, men mamma sa ja när ja fråga) och så var det över! fy faan men man får  ju glädja sej att nu e ju iaf han nöjd! förlåt det blev långt och att ni har tålamod att läsa! KRAM!
  • marin

    Min mamma dog... det är väl den vägen det skall gå om det är "rätt". Är det rätt att folk dör då de är 80? Är det rätt och helt acceptabelt att nära och kära dör, oavsett ålder, kön, åsikter, mm.
    Min pappa dog,,, 4 månader före mamma. Saknar...

  • marin

    Det är alltid en livsomställning då en
     förälder dör. Hoppas du hittar en fin och uppbyggade väg.
    H Föräldralös 

  • BeckaRebecka

    Beklagar sorgen över din Mamma.
    Jag förlorade min pappa vid 14 års ålder jag var endast 12 år då han åkte på Stroke och blev rullstolsburen och tappade allt tal det är nog det jobbigaste mitt i tonåren med alla frågor och att mista sin pappa så är inte enkelt

  • Marie-anne
    GråterNu har det varit begravning för en vecka sedan o det verkar som dom andra tycker att"nu kan vi vara som vi brukar" men va fan!! det e ju nu man ska försöka få hjärtat att fatta att min älskade paps faktiskt e borta!!! att ja aldrig får se han igen! FY FAAAAAN! ja vet inte vart ja ska ta vägen och jag mår blaha, är arg, lessen förbannad, gråtsjuk ja allt o ingen vill höra mej älta längre, men vad fan!! min sorg blev ju inte mindre???!!! den som sa att man ska möta varje dag med ett leende, den skulle ja strypa om ja såg!!!
Svar på tråden Min mamma dog