Vad kan man kräva av barnen?

Har två söner, 11½ och 15 år gamla Separerade från deras far för två år sedan. Han har träffat en ny kvinna med fyra barn (varav en utvecklingsstörd) och pojkarna tycker situationen är jättejobbig. Hon introducerades som "kompis" fast stora grabben genomskådade det omedelbart, och pappa lurade dem att de skulle bada på nya ställen eller göra saker och så dök hon och hennes barn upp där, surprise! 15-åringen vägrar att träffa hennes barn och protesterar när hon ska komma på besök, 11-åringen ogillar situationen men har inte samma styrka att säga emot sin pappa. Nu har 11-åringen blivit "övertalad" att åka på semester tillsammans med dem, pappa meddelade att allt gått så bra och att han stortrivts, skönt tyckte jag, att det börjar funka. När vi nu träffas så är bilden en helt annan. Han har kännts sig utanför för pappa bryr sig så himla mycket om de andra barnen, mest den utvecklingsstörda och pappa hade lovat att den pojken inte skulle vara med. Plus att pappa blir så fjantig med den nya och går iväg med henne hela tiden.

Jag har diskuterat med exet om att han måste vara ärlig mot pojkarna och inte lura eller tvinga på dem den "nya familjen" utan förvarning. Han tycker mest synd om sig själv för att det är så svårt att få ihop situationen och tycker inte att han är oärlig. Han verkar inte fatta att det som kanske underlättar för honom kortsiktigt att få träffa sin kvinna skadar barnens förtroende för honom.

Är det rimligt att tvinga sina så pass stora barn att umgås med sin nya kärlek när de uttryckligen protesterar, gång på gång?

Jag har diskuterat med barnen (ihop och var för sig) att de ska ge henne en chans, för deras egen skull, så de slipper vara arga och irriterade. Det kan faktiskt bli bra! Men de tycker inte att de ska behöva det, tror de känner att det är något skumt även om vi aldrig sagt något om det inför barnen (de blev ihop ett år innan vi skildes och han har hållt henne hemlig för barnen ett år efter skilsmässan innan han introducerade henne).

Vad ska man göra?