Lämpligt att ta med barnen på urnsättningen?

Barnen kommer troligvis ta det mycket bättre än du och jag anser att baren bör få vara med, det är deras mamma. mina barn var med under begravningarna av mina föräldrar och det har fungerat riktigt bra. Ja de kommer säkert bli ledsna, men det får de väll bli.

Jag förstår inte trenden med tat skydda barnen mot allt som kan vara jobbigt. 

Jag tycker att barnen har rätt att få vara med och deras pappa får förklara för dem vad som händer när man kremeras på ett pedagogiskt och åldersrelaterat sätt. Barn behöver inte skyddas från allt och vad gör det att de ser att ni vuxna är ledsna. Vuxna gråter också och det är bra att kunna visa sina känslor!

Jag tycker att det var bra att barnen var med på begravningen, att ha med dom på urnnedsättningen är bara att riva upp gamla sår som börjar läka..

För mig hade det var helt självklart att barnen ska få vara med! Man behöver inte göra det mer komplicerat än vad det är, vissa vuxna vill att man bränner kroppen när man är död, och då tala om att när man är död så känner man ingenting och försäkra den eldrädda flickan att så här gör man inte med någon som fortfarande lever och man gör det inte heller på döda som inte vill. Varför ska inte barnen få vara med även på jobbiga saker. Dom tar det mycket bättre än oss vuxna. Dom hanterar saker som naturliga saker som händer och döden är ju ett oundvikligt slut på livet och eftersom flickan fortfarande pratar om det hade jag tyckt att det varit ännu viktigare! Det är inget farligt för barn att visa att man är ledsen, lika ofarligt som att visa att man är glad eller arg eller vad man nu känner.

När jag var liten, det var ett bra tag efter att min farfar och gammelmorfar dog - jag fick inte vara med på begravningen och hade väl gjort mig själv en egen bild av det hela. Jag tror att jag var 3.5 eller kanske tom 4 år då. Då stannade min mamma vid vägen och slängde in ett påkört djur in i skogen som låg alldeles invid vägen. Jag blev jätteledsen och bad min mamma att hon inte skulle göra så med mig när jag dog. Jag hade alltså inte fått vara med och förstå vad man gör med människor som dör, att man inte behandlar dom lika som man gör med påkörda vilda djur. ge barnen en verklig bild av döden och vad som händer efteråt.

Min gammelmorfar dog när jag var någonstans mellan 2.5 och 3 år.

Spontant säger jag nej och håller med dig. Men det är för att som du säger det redan har varit begravning för ett år sen och barnen har sörjt sen dess och sörjer säkerligen fortfarande, tror att det bara skulle riva upp de inte ännu läkta såren. Jag tycker dock det var bra att de var med på begravningen.

Är dom med på urnsättningen blir det ju som om deras mamma på nytt har gått bort och gör om det hela igen, känns som barnen är alldeles för små för att förstå vad det är ni ska göra nu. Det räcker ju att begrava sin mamma en gång så att säga. Hoppas din bror lyssnar på dig!

Kram

Jag tror att det är bättre för barnen att delta än att de blir uteslutna och eventuellt plockar upp att alla runt om dem är ledsna utan att barnen riktigt vet varför.

Barn skapar egna ritualer kring döden och verkar inte alls ta skada av att delta i de ritualer som vuxensamhället har. Det enda som ÄR skadligt är att ta ifrån barnen deras egna föreställningar ( dvs om en liten unge säger att morfar sitter i himlen och äter bullar så rättar man inte barnet, oavsett om detta stämmer med ens egen uppfattning eller ej).

Att inkludera är praktiskt taget alltid bättre än att exkludera, så jag tror att förskolepersonalen har fel och att din bror har rätt. De flesta barnpsykologer skulle troligen hålla med honom. 

För mig hade det varit självklart att ta med barnen om de vill. Ingen vet hur någon kommer att reagera men vet du vad - det löser sig! Det är deras mamma det handlar om. Det enklaste är väl att tala om som det är? Varför krångla till det....barn förstår mer än man tror.

Deras pappa har fattat sitt beslut - som han med största sannolikhet grundat på hur han tror barnen kommer klara av det - och jag blir rent ut sagt förbannad över att du lägger dig i och till och med har pratat med förskolan om detta bakom hans rygg - varför skulle dom ha någonting med saken att göra? Dom har ingen anledning att ens uttala sig eller ta ställning i frågan tycker jag, särskilt som det inte ens var pappan som rådfrågade utan nån annan. Hade jag varit din bror hade jag blivit grymt ledsen och besviken över ditt svek, i sorg ska man hålla ihop och stötta varandra för det är svårt nog ändå. Han lägger sig väl inte i att du lämnar dina barn hemma, för det är inte hans ensak.

Varför frågar du hur "ni" ska göra när pappan redan valt?

Förlåt att jag kanske är hård men sånt här spel är nåt jag inte tål.

Det är upp till pappan att bestämma.

Jag tycker det är viktigt att barn i alla åldrar får vara med och ta farväl, och lära sig att döden är en del av livet.

Det kan vara en mycket vacker stund, ett fint minne, även fast det är sorgligt.

Läs vad Fonus skriver om barn:

http://www.fonus.se/veta-mera/begravning/barn-och-begravningar/barn-vid-begravningar/?L=0

Att personalen pratar om barnen med någon som inte är närmaste anhörig känns ju inte heller direkt klockrent.

Ts, är det med personalen på dina barns förskola du pratat, så att de bygger sina åsikter på det du berättar? Om inte, totalt oproffsigt av personalen och du bör nog tänka över din roll som syster/faster lite!

Jag antar att din bror bor själv med sina barn, dvs att vare sig du, er mamma eller din svärmor(?) har insikt i hur deras liv och deras samtal ser ut fullt ut.

Jag fattar fullständigt om du (och ev partner) valt att dina barn inte är med, men nu handlar det om dina syskonbarns mamma och deras pappa är den som är deras vårdnadshavare -respektera det!

Det enda angående urnsättningen som jag reagerar på är att urnsättningen dröjt ett helt år, måste vara tufft i sorgebearbetningen. ...men det var ju inte frågan här.

Nej, jag tycker det är onödigt att riva upp såren igen. De har varit med om begravningen och tagit farväl av sin mamma. Det räcker. Nu har de hunnit bearbeta och kommit in i vardag igen. Jag tycker ni ska skona dem från detta. Och ja, barn måste också få lära sig att det finns känslor som sorg och saknad, men det har de redan hunnit lära sig (tyvärr!!) på begravningen. 

När jag var liten fick jag inte vara med på begravning och urnsättning för en nära anhörig.
Det tog mig väldigt hårt att jag inte fick möjligthet att ta avsked

Detta är något jag inte har kunnat förlåta mina föräldrar för än idag, trots att jag gått i terapi och har en hel del av livserfarenhet med mig, är 42 år
Det drar upp känslostormar av sorg som inte har fått rätta ventilen, rätta hemmet ännu efter alla dessa år

Så mitt råd är att ta med dom. Vår vilja att skydda våra barn kan ibland stjälpa istället för att hjälpa . Det är jätteviktigt att man i en sorg får leva ut alla sina känslor man har istället för att bära det med sig genom livet  
        

Den stora flickan kan man faktiskt fråga. Min svärmor avled för 1,5 månad sedan och vårs barn var varit med vid begravningen. De. Vet också om att hon kremeras. Jag frågade mina stora barn vad de ville. Den största blev ledsen vid tanken på att INTE han skulle få vara med. Mina barn är 5,5, 3,5 och 14 månader. De har tagit allt väldigt bra. Särskilt min största hade väldigt nära kontakt med sin farmor.
Sedan ang att det kommer riva upp sår. Ska de inte få besöka graven heller? Det kommer ju också riva upp sår. Ett tips ,om ni inte redan har, är att köpa boken som heter Dödenboken. Väldigt bra bok som min äldsta haft mycket glädje av. Där står också förklarat vad kremering är på ett bra och pedagogiskt sätt.