Marsbebis 2013
Jag orkar snart inte mer.. Jag vill så gärna kunna prata med min man, men han sluter sig bara känns det som. Igår ville jag prata, han låg en liten stund bredvid mig i sängen (jag var för dålig för att sitta upp) men sen gick han igne för han spelade tv-spel.. Hans version är att jag hade datorn så varför skulle han vara hos mig då..
Idag ville jag åter igen prata med honom när dottern somnat.. Nej då ska han iväg och veckohandla. Visst, det måste göras och jag fixar inte det men jag behövde prata just då.. Nåväl, precis när han ska gå så vaknar dottern så jag sätter mig bredvid henne och varje gång jag rörde mig var det som en kniv in i benet så jag bara skrek av smärta, så dottern blev ännu mer ledsen..
När jag sen säger till min man att jag faktiskt vill prata, att handlingen kanske kan vänta kommer han in i sovrummet (jag har i alla fall lyckats förflytta mig från dotterns sovrum till vårt) och säger "ja men prata nu då"..Då får jag taggarna utåt för tilltalar man mig på det sättet så víll man inte lyssna på vad jag har att säga utan då vill man bara få det överstökat.. Jag är så sjukt ledsen, tårarna sprutar och min man har åkt iväg för att handla.. När han kommer hem lär jag sova.
Tyvärr blir ju även blivande pappor lite knasiga :/
Det känns också ofta som att de inte bryr sig eller har någon koll på att man
faktiskt kan må jäkligt kasst och behöva lite tröst och uppmärksamhet.