Missfall i vecka 18...
Vi har just varit på UL och fått vår livs chock. Trodde väl inte det skulle hända oss. Gick dit med ett leende på läpparna och var lite nyfiken om det skulle visa sig vara en pojk eller flicka. Så direkt på sköterskan att något inte stod rätt till. Ser inget hjärtljud!!! Kändes som hela världen stannade. Men vad hände med upprymdheten... man bara blev helt tom i hela kroppen.Vet att det inte bara är vi som råkar ut för detta, men just nu var det bara vi som existerade. Fick vänta dessutom i flera timmar innnan en läkare kunde konstatera fakta. Inget hjärtljud. Troligtvis slutat redan i v 14.
Nu är det inte bara detta chockbesked man fick utan nu börjar efterarbetet med att avsluta sin graviditet som man bara såg fram emot. Nu ska det ätas tabletter och sedan läggas in för att avsluta det som påbörjats, fast alldeles för tidigt och inte alls så som man föreställt sig. Känner mig rädd och orolig. Kommer det göra ont? Kommer jag gråta ännu mer? Går det...?
Har turen att tidigare ha en mirakel son och en man som är min andra hälft. Känner mig omringad av människor som bryr mig, ändå går det inte att beskriva känslan man har. Tom, rädd, ledsen och besviken.
Är det någon som varit med om sent missfall. Alla erfarenheter är olika och inviduella, men att höra er berätta just er historia hjälper faktiskt. Man vet liksom att man inte är ensam utan att det finns fler med likadana eller andra tankar där ute. Berätta gärna om hur ni upplevde det och hur ni kom tillbaka till ert liv igen eller bara kanske skriva av er lite, som jag känner just nu att jag behöver.
Tack Leon och Robert för ni finns!
