Missfall i vecka 18...

Hej! Jag fick inte ens vara med om RUL. Allt gick åt skogen 5 dagar innan. Jag var i vecka 18 (17+1) och hade mått jättebra, inga tecken på att något inte stämde. Så på natten till skottdagen (29 februari) i år så behövde jag gå på toa precis som vanligt, men när jag torkade mig var pappret fullt av blod. Jag väckte min man och ringde sedan 1177. Dom sa till mig att lägga mig igen och kontakta vårdcentralen på morgonen om det lugnade ner sig men i samma stund som jag lade på luren så kände jag att det rann igen. gick ut på toaletten och nu pratade min man med sjukvårdsupplysningen. Dom sa till honom att vi måste åka in till akuten och dom förstod nog att det var ambulans som gällde. Han ringde 112 och fixade så barnvakt kom och tog hand om barnen som sov lugnt hela tiden. När ambulansmännen kom låg jag i fosterställning på golvet i badrummet i vad dom uppskattar 1 l blod. Väl inne på akuten konstaterades missfallet och det som hänt sedan är en annan jobbig historia.
Vissa dagar mår ja fortfarande dåligt och nu börjar det dessutom närma sig min BF.
Kram! Hör gärna av er om ni vill knyta kontakt.  

Jag fick missfall i vecka 16. 
De var tungt.
Jag har fortfarande foto på den lilla lilla bebisen...

 

Vårt missfall upptäcktes på ultraljudet i vecka 17, då hade litens hjärta slutat slå en vecka tidigare. Vi var inne och gjorde ultraljud redan i vecka tio har jag för mig, då var allt bra.. Några dagar innan det upptäcktes blödde jag en del, men åkte inte in eftersom jag ringde BM och hon sa att eftersom jag hade cellförändringar så blöder man väldigt lätt så hon trodde inte det var ngt.. När det upptäcktes så gick världen under - marken försvann och jag förstod ingenting. Bara att det måste vara en mardröm.. In till närmsta större stad för att göra en läkarkontroll - som tyvärr visade att det stämde. Dagen efter fick vi komma in för att föda ut liten. Fick tabletterna tidigt på morgonen, runt åtta tror jag. Jag och min man fick ett eget rum där vi tillbringade hela dagen med att gråta, prata men oxå tillåta oss att försöka se en framtid. Fick lugnande samt smärtstillande direkt på morgonen. Vid tvåtiden hade jag lite ont igen och fick smärtstillande igen. Vid åttatiden på kvällen verkade det som om vi skulle bli kvar under natten och sköterskorna gick för att hämta en säng åt min sambo. Jag gick på toaletten och då kom det :( Som tur var så var sköterskorna/barnmorskorna i rummet och kom genast in till mig. De hade sagt till mig att inte titta ner i "skålen" som placerats i toaletten. Är glad att jag lydde deras råd. Personalen var fantastisk. Inte en enda gång märktes det att detta är vardag för dem, de var vänliga, förstående och medkännande. Vi fick välja om vi ville stanna över natten eller åka hem, vi valde hem för jag ville bara vara i mitt "eget". Vi fick ngt att äta ( jag hade ju inte fått äta sen kvällen innan OM det skulle krävas en skrapning efteråt). Vi fick också frågan om vi ville se liten, min sambo sa först nej, och jag var väldigt osäker, men kände att jag skulle komma att ångra mig om jag inte gjorde det. Även min sambo ändrade sig. De gjorde det jättefint. Släckte ner i rummet och lät en behaglig belysning vara på bara. En barnmorska kom in med liten, nytvättad och fin, i en liten filt. Så liten :,( Det var jobbigt men jag är så glad i dag att jag fick hålla liten i famnen (jag vet inte vilket kön det var och glömde faktiskt fråga, det var inte viktigt just då) Fick stryka mitt hjärta på kinden.. Det var en otroligt jobbig tid - läkaren sjukskrev mig två månader nästan.. Men ett ljussken i mörkret - när jag skriver detta sitter jag bredvid min son som nu är två år :) Det tog ett tag efteråt innan jag blev gravid med honom, var livrädd under första halvan av graviditeten och gjorde många många ultraljud! Men det gick vägen och kärleken till honom mildrar saknaden efter barnet som aldrig blev.

Vill tillägga att i vecka 14 med graviditeten med sonen så blödde jag KRAFTIGT.. var säker på att samma sak hänt igen, men då vi kom in (åkte in direkt denna gång) var allt bra med sonen. Så att man blöder måste inte betyda mf..

Får gråten i halsen när jag läser om dig och alla andra som blivit drabbade.

Födde min pojke i v 22 och han dog av syrebrist strax efter födseln då hans omogna lungor kollapsade.

Jag var sjukskriven i 3 månader och bara sörjde. Det togmig ca ett år att acceptera det hela. Smärtan och tankarna kommer nog alltid att finnas där dock.

Tror det är viktigt att tänka efter hur man vill ha det. Mår jag bättre av att prata om det eller vill jag inte bli påmind... Viktigt att de runt omkring dig vet annars kan man få vara med om det mest konstiga. En polare skulle bota min sorg och bjöd mig på kalas. Barnkalas till min förvåning. Typ ett par månader efter jag höll mitt döda barn i famnen.

Var med i en förening, plötslig spädbarnsdöd, och kunde dela min sorg med andra föräldrar. Alla var välkomna dit. Varesig de dött i magen eller inte.

Stora kramar till dig och tänk på dig själv nu!

två missfall vecka 7 och vecka 10 och ett utomkvedshavandeskap. det e sjukt jobbigt det man har gått igenom men man reser sig ändå. kramar till dej....

Lider med dig så,fick själv ett MA i v 13 för 4 år sedan som upptäcktes vid ett UL.
Fruktansvärt jobbigt då det tog oss 2 år att bli gravida och jag var rejält ledsen i många veckor.
Nu efter ytterliggare 3 års kämpande är jag mamma till världens finaste kille.
Tillåt er att sörja det som inte blev!Kram

Tack alla ni som delat med er av era så privata tankar . Börjar gråta när jag läser om dem, men känner mig även lycklig för er som fått era mirakel efter en sådan jobbig händelse. Just nu känns allt bara jobbigt och vill bli av med det som inte finns längre. Fick reda på det igår, fredag och fick då en tablett. Ska in igen på söndag morgon och få mer tabletter och smärtlindring för att sätta igång det och få ut fostret. Känner mig mest rädd och orolig för att det ska göra ont. Känns som jag vill ha ett avslut på detta kapitel av mitt liv. Tänker sjukskriva mig och sedan se hur jag mår och reagerar. Just nu känns det som jag vill ha mitt gamla liv tillbaka så fort som möjligt, men det kanske känns annorlunda efter söndag. Kram till er alla som gått igenom detta eller något liknande. Känns som vi liksom stöttar varandra med våra historier från livet.

Det kommer att gå bra. Du kommer att få en massa smärtstillande och även fast det blir en miniförlossning så är det stor skillnad på att föda ett fullgånget barn. Var inte rädd.

Klokt av dig att gå sjukskriven ett tag. Du får ta en dag i taget. Själv hade jag hand om hans begravning och då är det nog bra att inte vara pressad av sitt jobb också. Alla är vi olika men sätt dig själv först och gör inte saker du inte vill.

Vi finns här när du vill, kramar!

Hej igen!

Kanske ska tillägga att jag fick beskedet förra sommaren att jag inte skulle kunna bli gravid på naturligt sätt eftersom jag har svår endometrios. Efter att varit på IVF - nybesök i augusti så skulle vi börjat behandling runt jul. Detta behövdes inte eftersom jag blev gravid på naturligt sätt och vi var jätteglada och förvånade naturligtvis. Efter missfallet så får vi nu börja om processen igen...