Hur kommenterar ni alla dessa teckningar som produceras?

Åååååå va fin!!! Vad du är duktig!

Åååååå va fin!!! Vad duktig du är!

Åååååå va fin!!! Du kan Rita du!

ja titta så fin!

Jag berömmer aldrig. Om hon gör något för första gången kan jag säga något som visar att jag är imponerad, men annars pratar vi oteckningen, vad den föreställer och varför hon har ritat just det. Är det löpandebandteckni ngar så vill hon oftast inte prata om dem, och då gör inte jag hellee det.

Nämen, har du ritat den alldeles själv? Så fin!

Och igen. Och igen. Och igen ;)

Härliga färger! Kan du rita ett hus jag kan bo i? Har jag inga barn på bilden? En blomma kanske?

Vad fint du gör, jätteläskig dinousaurie, ojoj nu blir jag nästan rädd (han ritar mest dinosaurier, fler hundra teckningar i veckan). Egentligen ska man väl säga något annat än "vad fin" men jag orkar bara inte till slut. Blir så glad då han ritar något annat motiv så det blir lite variation! =)

Jag vill inte berömma för mycket, vill inte blanda in fint och duktigt i allt jag säger, då lägger jag ju ribban på något sätt jättehögt. Jag vill gärna göra som Jespis, försöker ibland, men ibland är man mitt uppe i något annat när hon kommer med teckningen och då vill jag inte förlänga samtalet just då...

Mamma till Doris: Varför visar hon den för dig då, om hon inte vill prata om den då? Dottern kommer ju till mig "titta Mamma, jag har ritat dig" eller liknande och något måste jag ju ge i respons då.

Ni som säger "fin" om alla teckningar, känns det äkta?

Jag tror att du är inne på helt rätt spår. Man gör ju barnet en otjänst om man tjatar om hur "fint" allt är och hur "duktig" barnet är. Då blir ju barnet helt inriktat på prestation. Och man ser ju inte barnet, bara prestationen (=teckningen) då...
Det är ju barnet man ska bekräfta. Jag tror att 'Jespis' taktik är den rätta här...
Min son är inte så gammal att han tecknar än, men mina syskonbarn har ju massproducerat teckningar i perioder, och jag försöker att prata om bilden och ställa frågor om den, och inte bara slentrian-berömma.

"Här har du ansträngt dig ser jag, ett hus är det där va? Oh, en båt där på sjön. Det borde vi göra någon dag, åka båt.." osv.

Försöker också att inte berömma. Nu är min son äldre, 6 år, och vill bli konstnär när han blir stor - så det är massor av teckningar och målningar här hemma  

"Vad har du ritat för något? Jaha, är det där jag? Wow, vad lång jag är! Och det är du? Och det är pappa? Oj vad mycket hår pappa har! Härligt! Vad är det du håller i då? En hund, jaha. Ja det ser jag ju. Där är kopplet och där är svansen. Det borde jag ju sett direkt. Tänk vad du kan! Rita både dig och mig och pappa. Och så en hund också. Ska vi sätta upp teckningen nånstans eller vill du lägga den i teckningslådan?"

Ungefär.  

Det är liksom bara svårt att prata runt en teckning som innehåller EN huvudfoting, som i princip ser likadan ut som de hundra föregående...

Haha, ja, det är klart. När han var yngre sa vi mest "ja, du har suttit länge med den, vilka pennor har du använt? Den här pennan? Ska du prova att rita med den här och se hur det blir?" och sådär.

När det var massproduktion av t ex huvudfotingar eller monster eller vad som helst var det ändå bara vissa tecckningar han själv var extra nöjd med som han kom och visade. Han visade inte varenda teckning.

Men om en huvudfoting kan man ju säga nåt om färgen/pennan h*n använt, eller fråga om det är någon ni känner, eller fråga om inte huvudfotingen har nån kompis som kan få vara med på teckningen eller fråga vad den där figuren ska göra nu osv. Beroende på hur pratglad barnet ifråga är.

Jag har nog varit korkad då! Jag har alltid berömt min son när han visat Sina teckningar. Pratat om dem, och visat intressse för vad jag gjorthar alltid ritat mycket, det är först nu när han är 8 som det lugnat ner sig något.

Förstår inte varför det skulle vara fel, att berömma barnet när det gjort något.

Det behöver det ju inte vara, det beror ju på hur ens barns självkänsla ser ut i övrigt. Men jag brukar försöka komma ihåg frasen: "Bakom varje positiv bedömning lurar hotet om en negativ."

En av mina bästa vänner som verkligen var mycket duktig på att rita under sin barndom, hon använde perspektiv och förstod sig på proportioner redan som fyraåring, fick förstås oerhört mycket beröm av alla möjliga människor för sina teckningar. Men det ligger i sakens natur att små barn oftare får höra att deras teckningar är fina än äldre barn och de där översvallande reaktionerna avtog ju litegrann med åren, och min vän upplevde att omgivningens "krav" på hennes teckningar därmed ökade.

När hon blev äldre så kunde hon helt enkelt inte vara nöjd med en teckning om hon inte fått tillräckligt med beröm för den utan slängde bort den, och till slut slutade hon teckna helt eftersom hon inte klarade av att veta att alla liksom bedömde det hon gjorde varenda gång. Hon kunde alltså inte göra en egen bedömning av om hon var nöjd med vad hon gjort eller inte utan var helt beroende av omgivningens åsikt.

Jag vill nog gärna att mina barn ska kunna känna sig nöjda själva utan att behöva inhämta min eller omgivningens åsikt hela tiden. Och då är det nog bra att försöka göra som Jespis eller Alexi och ge uppmärksamhet utan bedömning.

Jag säger "vad roligt att du ritat" eller vad har du ritat. Första gången något nytt händer kan jag inte låta bli att ge beröm också...

Jag försöker också att inte berömma utan istället säga: Tack, vad glad jag blir över teckningen! Frågar sen även runtom det hon/han ritat.