Agnostiker (och lite irriterad)

Ja, jag är agnostiker, fast med protestantiska "tendenser". Jag tror att eftersom jag är uppvuxen med troende föräldrar och släkt så kommer jag i många år till tänka på Gud som den skäggiga gubben i molnen (och stava Hans namn med stora bokstäver). 

(Frivillig, osammanhängande, läsning mellan [:na)
[Min släkt är tydligen i grund och botten kristen, eftersom alla har konfirmerat sig - och jag menar alla: a-kusiner, b-kusiner, farmödrar och mormödrar med respektive, syskon, föräldrar, fastrar, morbröder och alla deras nära och kära.
När jag sa till min familj vid tretton års ålder att jag inte tänkte fortsätta konfirmera mig, eftersom jag inte stod ut med att ledarna bara pratade om att kristendomen var det enda "rätta" osv, så blev föräldrarna väldigt upprörda och tjatade om: "Aa, men då får du berätta för farmor och farfar själv!" och "Det är inte vårt fel om du ångrar dig!" Jag var tretton, men jag var i alla fall ingen barnunge, och tog - som beordrat - fullt ansvar. Ändå så har mina föräldrar fortfarande inte släppt det riktigt. 
Phiu, nu var det skrivet och ute... Skönt.] 

Nu, till vad jag stör mig på just nu: När folk frågar mig om jag är kristen så svarar jag såklart att jag är agnostiker. Och de säger ALLTID i gensvar: "Jaha, öppen till allt. Det är ju ditt val." Det är ju klart som f*n att det ärr mitt val, men om jag hade sagt att jag var protestant (eller muslim, eller hindu, eller buddhist...) så skulle de inte ha den där tillsnörpta "nothing-to-do-here"-minen. 
Och jag vet att jag låter som att jag bara sitter och klagar, men det känns som att folk inte fattar att agnosticism är lika mycket av en tro som vilken religion som helst; faktiskt, i min åsikt, lite bättre, eftersom vi omfamnar alla (eller flera) religioner. 
Någon som har något att säga om det jag just skrev? Jag tål kritik.