fann utdrag från min flickväns/sambo sjukhusjournal.

Har jag inte hepatit c men väl herpes. Det måste man inte tala om för sin partner men i allmänhet vill man ju det. Tycker inte det som din sambo gjort är schysst MEN du kanske kan försöka ha lite förståelse för hur fruktansvärt svårt det kan vara att berätta en sån här sak. Jag var singel och hade sån ångest över min herpes att jag gick i terapi i två år över detta. Såg framför mig hur jag skulle bli ensam, hånad och avvisad ständigt i livet. Träffade sen en kille, vi skyddade oss, och jag kämpade så med att berätta - men det bara låste sig. Jag grät floder över min ångest och kände mig som världens sämsta människa. Jag gjorde slut i stället för att säga något. Allt var så fruktansvärt jobbigt. Idag är jag gift och har barn och är så glad över att jag vågade tala om detta - min man brydde sig inte nämnvärt. Det är inget försvar för även om man inte måste ska man självklart berätta en sån sak, speciellt om man är seriös med ngn. Men en liten förmildrande omständighet kan vara att det är jädrigt svårt att berätta en sån sak, speciellt om man verkligen gillar någon. Kan tänka mig att det är lika svårt att berätta om psykisk ohälsa. Jag åt antidepressiva ett tag när jag mådde som sämst före jag träffade min man och det vet han t ex heller inte om. Sen skyddade jag mig alltid innan jag berättade - det tycker jag man Måste. Snacka om ångest om man skulle ha smittat någon...