Helt tappat kontrollen över sonen

Inte för att jag har tonårs barn hemma men jag minns så väl för det var inte så länge sedan jag själv var tonåring. Så jag kan iaf ge en syn från det hållet. Jag var lika som din son när jag var i den åldern. Man vill bryta sig fri från familjen lite och man vill så gärna klara sig själv. Man börjar komma i det stadiet då man ska lära sig att klara av vuxenlivet. Hormonerna flödar och skolan är tråkig. Min mamma lät mig göra precis som jag ville. Ibland fast det var skoldag var jag ute till 4 på morgonen! Och ja, det slutade med att jag inte har fullständiga betyg. MEN jag ångrar inte att jag sket i skolan för jag var sååå fruktansvärt skoltrött och jag hade inte kunnat prestera ändå. Nu för tiden kan man plugga när som helst i livet. Ja, jag festade och hade sex, men om jag tänker tillbaka finns det inget min mamma kunde gjort eller sagt om hon skulle gjort det för att ändra mitt beteende. Det enda jag hade velat var att kunna prata med mamma. Jag hade velat kunna berätta allt för henne. Men man är ju så rädd att dom ska bli arga. Så man säger inget. Mitt tips till dig är att försöka iaf få din son att prata med dig, få ett förtroende och sen försök att inte pressa han för i den åldern kan det slå bakut. Så länge han inte knarkar, enbart festar, går i skolan och sköter sig någorlunda så har du inte så mycket att vara orolig för. Han verkar vara en helt normal tonåring=)
Jag hade tur och hamnade  ett bra kompisgäng men killar som såg efter mig när jag blev för full osv. Och nu sitter jag här med en helt underbar man, hus, volvo, barn och fast jobb=) 

Mm... Det där att manipulera var jag ganska duktig på oxå. Jag skäms nu idag för att jag var så bra på det!
Men som sagt han verkar vara en helt normal tonåring även om han är kall och verkar som han inte bryr sig. Och man hatar det faktum att ens mamma skäller, bryr sig eller pratar med en om sådana saker för man förstår inte att dom vill en väl. Kanske en utomstående vuxen han litar på kan prata lite med han? En man? Oftast förlorar man respekten lite för sina föräldrar när man försöker bryta sig loss i tonåren men en vuxen man litar på men som är utomstående kanske man lyssnar lite på=) 

Det låter ju super! Lycka till och hoppas att ni kan komma överrens så du får en lite lugnare "mamma-tillvaro"

Jag förstår inte varför man måste använda så hårda ord. Ingen tar åt sig av hårda ord utan man slår ifrån sig. Räcker det inte med att ni skriver att han är en normal tonåring och att hon inte har något att oroa sig för?