Helt tappat kontrollen över sonen

Läste nyss inlägget från mamman som hade blivit slagen av sin 15-årige son och rös av igenkänningsfaktorn. Så långt har det ännu inte gått i mitt fall men jag är rädd att det skulle kunna hända.
Min son är 15, fyller snart 16. Han har under hela sin uppväxt varit ovanligt (tycker jag själv) mogen, ansvarstagande och självständig. Det har gjort att jag har litat på honom, gett honom mycket frihet och ansvar eftersom han har visat att han klarat av det. Senaste året har det dock långsamt skett en förändring. Först märktes det på hans sätt att hantera pengar. Plötsligt gjorde han av med alla pengar han fick direkt, och på helt värdelösa grejer som att köpa en läsk medan han väntade på bussen hem istället för att dricka hemma, äta pizza med kompisarna ute istället för middag hemma osv., jag kan ge hur många exempel som helst men ni fattar grejen (jag vet eftersom jag kan gå in på hans konto och kolla uttagen; pengarna har inte gått till knark utan till Pressbyrån, ICA m.fl). Till en början var det månadspengen som gick åt så, sedan lyckades han fxa lite extrajobb, typ sälja tulpaner på stan, flytthjälp till någon bekant, och de pengarna försvann också upp i rök väldigt fort. Sen började det hända att han hörde av sig till mig med någon relativt trovärdig förklaring som gjorde att han behövde pengar akut, mest till mat, han kanske hade varit tvungnen att åka med en kompis som behövde hjälp med en sak till andra sidan stan (vi bor i Stockholm förresten) och nu hann han inte hem förrän jättesent, och jag satte då in pengar på hans personkonto (pengarna går över direkt). Detta har hänt med jämna mellanrum under året och det låter ju otroligt dumt av mig att ge honom pengar sådär men varje enskild gång så vill man ju inte låta sitt barn svälta, det är inte förrän efter ett tag som man ser mönstret och inte en massa enskilda händelser. Precis som mamman som blev slagen så önskar jag slippa förnumstiga påpekanden, jag ser själv hur feldet är men samtidigt är det inte lätt att stå emot, bara den som själv varit i situationen vet hur det känns. Ja, och sen från pengarna så har liknande beteende "spridit sig" till andra saker, umgänge med kompisar som numera sker totalt obegränsat. Han kommer och går hemma hur han vill, kommer hem klockan 2 eller 4 eller 6 på morgonen, eller kommer inte alls utan sms:ar "sover hos X". Det har också skett via en glidande skala med att vi först hade gjort upp en viss tid han skulle vara hemma, tror vi började med kl.23. Sen kom dessa berömda "enskilda fall"; de var ett gäng som skulle se film hemma hos någon, filmen skulle sluta vid midnatt, fick han stanna och se färdigt? Självklart, det lät ju rimligt. Sen var det någon som hade fest, kunde han stanna till 1? Okej då, denhär gången. Sen var det väl att de hade missat sista tunnelbanan så att de var tvungna att ta nattbussen, han kunde inte komma hem förrän 2. Vad ska man göra? Osv., osv tills det obemärkt hade övergått till att bli normalt att han kom hur sent som helst. Jag är dessutom en ovanlig tonårsförälder som somnar som en stock klockan 22 även om min unge är ute så jag har inte suttit uppe och kontrollerat, vilket förstås har bidragit till att han har kunnat göra såhär. Men nu känner jag att jag har fått nog. Jag står inte ut med att ha ett barn som kommer och går som en katt, aldrig dyker upp till middagen, aldrig går att räkna med eller lita på överhuvud taget. Jag kan inte ens fatta att jag skriver detta, att det är JAG som skriver det om MIN SON. Vi som alltid har haft en sån bra relation, alltid har pratat med varann, umgåtts, skojat, skrattat, pratat allvar, hjälpts åt med saker i hemmet, ja vi har verkligen varit nära varandra. Jag förstår att när man läser min text så tänker man att det är en svag och oengagerad morsa som skriver (det hade nog jag tänkt, ialla fall för ett år sen...) men jag ser mig inte som sådan. Det stora misstaget jag gjort är nog att ha litat på honom för mycket, trott att han var mognare än han i själva verket är, undvikit att "curla" honom så till den grad att det har slagit över i andra extremen. Jag vet inte vad jag ska göra nu. Det känns både sorgligt och faktiskt obehagligt att leva med honom sådan han är numera. Jag pratade med honom tidigare om att han inte kan vara ensam i stan när jag åker till landet senare i sommar (det hade vi planerat men det baserade sig ju på hur han var förr, då när han var ansvarstagande och pålitlig) och han blev förstås jättearg och sade att han vägrar följa med dit, och det var då det kändes i kroppen att fasen, han kan slå mig och jag har inte ett dyft att sätta emot!  Vad ska jag göra? Kan tänka mig att många kommer att säga att sonen provocerar för att han längtar efter gränser. Det kan vara en del av förklaringen, men helt ärligt så känns det mer som om han på allvar tror att han skulle klara sig utmärkt utan min hjälp (bara lite pengar så ordnar han resten). Han tor att han kan allt och har koll på allt. Han verkar inte ledsen eller arg (förutom när jag "provocerar" genom att faktiskt sätta en gräns eller ställa ett krav) utan bara helt iskall, helt upptagen med sitt och helt känslomässigt frikopplad från mig.